Världen brinner och jag sörjer mest att jag är ful. Så fruktansvärt ful just nu. Drar med fingrarna längs käklinjen, får med mig hullet, får undan det, ser hur mitt ansikte en gång såg ut. Att min haka skulle behöva halka ner så här? Så oerhört oklädsamt. Ser maskulin ut och därför vill jag bara gråta. Att jag var tvungen att slösa alla pengar på vad? Möbler och tavlor och något mer? Men vad var det??? Mat? Åt jag upp flera flera flera tusen? Det förklara iofs min mjuka mage och begynnande dubbelhaka. Jag skulle ju förstås ha nöjt mig med en matta, en soffa, en säng och ett nytt fejs. Varför ösa på så här? Jag ångrar det bittert. Jag gråter över min fulhet så många gånger i veckan. Att mina ögon skulle bli så små och bleka plötsligt? Var det tvunget? Att jag på det fortsätter vara apatisk och odriftig hjälper inte till. För flera år sen, för nog ganska precis sexton år sen, beskrev en vän mig som ett döende djur, ett som smiter undan och ligger gömd. Så var jag då, så är jag idag, så var jag innan, så var mellan då och idag och så kommer jag hasa mig in i framtiden.
Idag var annars en bra dag. Jonna var här och vi pluggade, sen kom Emma och vi fikade och pratade.
Nu ska jag se före- och efterbilder på facial feminization surgery och må ännu sämre än vad jag redan gör. På något sätt känns det nödvändigt just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar