Imorse, när Oscar kom. Han hade jobbat helgen, fått rycka ut extra igår kväll. Det har varit han, Mattias och jag som sen i fredags varit de som gått in till hen med smittan. Vi begränsar det. Vi ska också bara vara på den avdelningen. De två, för de jobbar dag och kväll, ska även begränsa sin kontakt med andra boende på avdelningen. Jag kan inte göra så, själv som jag är. Ja, förutom för den boende vars anhöriga bett oss som tar hand om den smittade att hålla sig borta från deras förälder.
När Oscar kom så skämtade vi. Han och jag. Om att inom en vecka vet vi om skyddskläderna funkar, om vi tre ligger sjuka och bara vi, så gav de inte skydd. Vi skrattar nervöst. Vi ses på intensiven ropar vi nästan i kör.
Vi pratar om att vi alla kan vara den som utan symtom fört smittan dit. Att det skulle vara ett antiklimax om det var just jag. Denna sjukdom vi bara väntar på, tänker på, undrar hur hårt den ska drabba oss, de boende, våra kollegor, att den skulle obemärkt följt oss, hoppat på andra och låtit oss tralla vidare i livet, utan minsta lilla gupp. Medan världen rasat samman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar