Blev trött och bensvag. Kände mig febrig. Tog tempen flera gånger, visade 36,8. 36,4. 36,6. 36,8 igen. Hade blivit andfådd på väg till Ica. Det var i onsdags. Idag är det fredag.
Jag sov i flera timmar, slukad, så som jag gör ibland. Sen sov jag även natten. Sov dagen efter. Fast hann ringa chefen som ringde provtagningen som ringde mig och tyckte mina symtom var diffusa och att jag skulle vänta, läsa av läget, se det utvecklas åt något håll. Ringde åter chefen. Jag blir hemma i natt. Sen ser vi om jag blir hemma imorgon natt. Och natten efter det.
Kände mig jobbig. Kände mig nervig. Utan kunskap om min kropp. Brukar jag må just så här? Den där känslan av feber som inte var feber. Vad var det?
Den jag vill vara i denna situation är en som stabilt kommer till arbetet. Som inte ställer till det med nycker, oro. Som är klippan för verksamheten, kollegor och de boende. Är jag hemma så är jag sjuk. Inte eventuellt sjuk. Inte utarbetad av en extra natt, inte en som känner efter för mycket eller vad det nu är som spökar. Och Inte en med lätta symtom bärandes på Corona helt aningslöst in bland boende och kollegor.
Hela önskan om att vara duktigt är självgod. Att jag skulle vara lugnet i stormen. En av de viktiga. Istället för en av de som kommer lindrigt undan. De som inte kan kallas hjälte när allt är över, men fick klara sig utan större besvär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar