Glassen.

Åt den nyss, kanske för en timme sen. Hade lakritspulver i. Hade mycket lakritspulver i. Min mun är ännu full av lakritsmak.

En gång, på en filminspelning, åt en ung man på en lakritsrot. Han höll den långa roten i sin hand och tuggade på den. Han var klädd i en grön t-shirt, med något tryck, över en vit långärmad tröja. Hans jeans var liksom luftiga, vida hela vägen. Han hade glasögon. En stund träffade ljuset honom, gav honom glöd. Men mest såg han ut som en pårökt snubbe i en film från 90-talet. Hade han haft en tvinnad choker hade det varit spot on. Detta var 2011. Han var 20, kanske 21 år, då. Minns inte vad han heter. Jo, nu minns jag. En gång dök han upp med en röd näsa, han hade bränt den i en bongolycka. Nä, justja, det var hans kompis.

Jag var 33 och hängde med två gossar på 21.

Herregud.

Vi gick ut och åt, alla tre. En lunchbuffe. Han som åt lakritsroten fyllde sin tallrik med ris, bara ris. En stor hög med ris. Han hade inte vågat säga att han inte gillade maten. Det var en restaurang med oljig kinamat. Samt lite Sushi.

Nu är jag iaf rädd att jag ska ha förgiftat mig med allt lakritspulver. Att mitt blodtryck rusar, att mina njurar tackar för sig. Att jag vaknar svullen imorgon, full av giftig vätska.

Hade även flingsalt på glassen.

Dagen.

Idag köpte jag två nya krukor. Gick till blomsteraffären där denna gata börjar. Jag bor vid dess ände. Vet inte varför det blev två. För att de båda typ var fina, men inte riktigt fina. Inte perfekta. En blank och mörkt brun. En spräckligt grågrön. Den spräckliga grågröna fick den framträdande platsen med kattgräset i. Den mörkbruna hamnade uppe på garderoben med den döende ormbunken i sig. Tror platsen uppe på garderoben mer är lämpad för en garderobsblomma än en ormbunke.

Så gör jag nu. Lever som att Coronan inte finns. Eller istället för vänner så handlar jag saker varje dag. Nu vill jag köpa en garderobsblomma. In i en affär igen.

Gör glass. Blev sötsugen och därför försöker jag göra glass. Det tar tid. Glassmeten av upphettad gräddmjölk och äggulor vispade pösiga med socker ska frysas sakta och varje halvtimma röras i.  En timma har passerat. Den är ännu inte fryst.

Här är en bild av mig i min kökspegel. Den jag skrev om igår. Här är en bild av hur kvällsljuset fångas i speglarna bakom grejerna på hyllorna. Även en bild på min mat, samt de pitabröd jag bakat. Bild på katterna som sover i mina säng.

Ok. Bilderna är i motsatt ordning till hur jag skrev om dem.

Gudars, jag skriver som Britney Spears. Likt hennes instagrampost. Tänkte citera en här, orkar inte, tro mig på mitt ord. Banalt, rart, så skriver hon. Tänker att jag borde skriva mer sällan. Bli kvalitet, inte kvantitet, men kan inte stoppa mig, försöker inte ens stoppa mig.

Glassen är snart klar, verkar krämig, som mjukglass. Ska jag koka te. Brygga te.

Här kommer lista på mer jag köpt.

Beställt två böcker av Virginia Woolf. Mrs Dalloway och To the lighthouse.
Även beställt P O Enqvist Nedstörtad Ängel. Borde skriva om när jag såg honom i tunnelbanan på 90-talet, borde skriva om när jag sminkade honom till ett tv-program den 21/10 2008, alltså min sista dag innan jag blev 30. P O dog i söndags. Det är en anledning att skriva sånt, har säkert redan nämnt det här. Nåväl, det skulle inte handlat om hans talang, bara om att jag sett honom, rört vid honom, att han var vacker, att hans hy strålade, att han strålade.

Beställt en T-shirt. Med rallarrosor som reser sig upp och i dess kronor formas ordet Glesbygdn. Vilket är namnet på ett reaggeband som sjunger på västerbottniska. Jag gillar inte reagge, gillar T-shirten.

Även beställt en ny plånbok. Letat på nätet. Fann inget. Inte förrän jag bytte till mäns plånböcker. Då hittade jag en enkel i brunt läder. Congac. Så heter alltid det bruna lädret. Som det är nu, med den plånbok jag har, åker korten ut, de ligger lösa i facket på den ryggsäck jag lagt plånboken i.

Hoppas det inte är mer jag köpt, men så är det med flera lediga dar, jag får tid att beställa hem grejer.

ps. kan ev misslyckats med en prenumeration till tidningen Galago. I värsta fall betalar jag  30 kr i månaden under två års tid och får ingen tidning.

Motvind, kattgräs, speglar.

Tog motvinden över mariehemsängarna personligt. Jag trampade på. Ville kliva av. Rödflamande kom jag fram.

Köpte kattgräs och tre påsar fryst kattmat.

Sökte efter speglar. Fann två. Egentligen fann jag en, men den andra åkte med, en med vit plastram. Mindes inte från vems bås jag tog den och valde därför att köpa den. Var på en stor loppis, när folk har sina hyllor. Antar att varan är märkt, att det är så de vet att den är såld och att lägga tillbaka på exakt rätt plats inte är så viktigt. Antar det nu, antog det inte då. Den spegeln hänger i köket. Den funkar där.

Hade medvind på tillbakavägen.

Hemma igen bajsade Montzi. Det var hårda klumpar, jag fick dra ut en, som satt liksom halvt kvar i henne. Efter det blev hon sig mer lik. Jussis rumpa stinker lika mycket som innan min cykeltur. Såklart. Men jag hade hoppats på en förbättring även där. Av sig självt. Bara sådär.

Var på väg, bara ett klick ifrån, att köpa Svenskt tenns Kruka Hortus, den i mässing, mellanstorleken, 980 kronor utan frakt på Svensk Tenns hemsida. Krukan skulle ha kattgräset i sig. Mässing går inte i kras när krukan välts av fumliga stortassade katter. Har lust att säga att jag tog mitt förnuft tillfånga, när jag inte genomförde köpet, men jag blev bara snål.

Bild av den nya spegeln, gömd bakom klockan och kaktus. Bild av Aloe Veran som köptes på Ica igår.

Det röda håret.

Började tvätta mig med duschkräm jag slutat använda. Med ett schampo jag låtit ligga. Båda är billiga och av samma märke. De luktar rengöringsmedel. Går till jobbet i mjukiskläder och på arbetet har jag mina arbetskläder. Hade tagit bort mycket av det röda ur håret.

Jag blev praktisk. Ren. Klädd för ändamål, för göromål.

Köpte så ny hårfärg. Nygammal. Den röda igen. Tillät mig att vara fåfäng en stund.

Inköpen och oron.

I lördags handlade jag 8 citroner, en plåtburk Nivea, en nattkräm av märket Cien.

Efter det handlade jag ännu mer. Bl.a. grovmalet rågmjöl, jäst, 10 st lime. Ägg. Lakrits. Tomatjuice.

I söndags gick jag en långpromenad med Ingunn.

Igår, måndag, efter jobbmötet som varade mellan kl 19-21, handlade jag utan lista. Det blev: Lättsaltade chips. Saltade majschips. Tomater på burk. Tomatpuré. Stjälkselleri. Sambal oelek. En alkoholfri öl. Lakrits. Samt just vid kassan tog jag en planta Aloe Vera och la i korgen.

En till krukväxt från Ica-affären nere på gatan. Just nu är det fyra plantor här hemma som jag handlat på Ica nära. Två kaktusar från Ica kvantum.

Egentligen är jag orolig för Montzi. Det är vad allt handlar om nu. Hon blev stilla igår. Sov vid min sida hela natten. Jag bokade tid hos veterinären, men denna vecka är kort, tar slut redan på torsdag kl 12, sen börjar helgen, Valborg och första maj. De hade tid först på tisdag, då är jag slukad av arbetet. Det går inte att ta ledigt nu. På torsdag, den 7/4 klockan 13 har vi tid.

Montzi kröp just upp i fönstret. Där ligger hon nu. Hon borrar ner ansiktet i tassarna. Hon andas lugnt. Hon rapade och med rapen spreds kattmatsdoft.

Bilden är från i natt. Då jag vaknat av oro. Hon låg då bredvid mig, precis där hon var när jag somnat nån timma tidigare. Jag bar henne till vattenskålarna. Sprutade in vatten i hennes mun med en pipett. Lämnade henne där, gick tillbaka till sängen. Hon kom efter en stund, la sig åter bredvid mig. Vi sov en bit in på förmiddagen.

Kattant.

Min fåfänga gör mig generad över hur glad jag är över mina katter. Att de är två nu. Att jag mitt denna kris, en hel värld som famlar, som är rädd och som drabbas, är så glad. Kaoset som lurar, som ligger och väntar på att slå till. Mot mitt arbete. Mot de som bor där. Som redan slagit till, men allt gick bra, vi blev fria för stunden, i nuet utan kaos.

Mitt i allt detta, så jublar min själ över katterna. Att jag har dem hos mig, att de ger mitt hem liv. Att de blev två tillslut.

Mer Jussi.

I måndags, den 20/4, hämtade jag hem Jussi. Det var ännu en varm dag, som jag iofs sov bort efter en arbetsnatt. Klockan 17:30 hämtade jag henne. I min ryggsäck.

Att ta en katt som aningslöst leker runt med de andra katterna. Så gör en ju. Plötsligt var hon i min väska och vi var på väg bort. Bort från allt hon var van vid.

Första natten gnydde hon. Hon höll mig vaken. Montzi låg på avstånd, såg på från soffan. Lyfte upp Jussi i sängen och hon hoppade ner. Gnydde vidare. Tände en sänglampa. Lyfte upp henne igen. Nu stannade hon och försökte krypa in under min hand. I en timme klappade jag henne. Försökte sluta men åter försökte hon krypa under min hand. Timmen gick och med lampan tänd fick jag sova. Jussi hade somnat.

Dag som följde. Dagarna som följde. Har hon varit så självklar. Inget gnyende. Hon tar plats med en kattunges självförtroende och Montzi har fått se sig undanskuffad.

Montzi blev en iakttagare. Montzi ser på. Jussi gör.

Nä, Montzi är fortfarande den som klättrar bland blomkrukorna, som sitter högst upp på linneskåpet, som utforskar köksbänken. Jussi är den som jagar leksakerna.

De jagar även varann. De springer till ena sidan av lägenheten. Jussi jagar Montzi. De vänder. Montzi jagar Jussi. Det gör mig glad att se. De är två mjuka katter. Mjuka till sinnet. Inga våldsamheter, inget fräsande.

Blev perserfrälst. Det kan gå över innan dagen är slut. Men just nu, denna katt som i sin stora päls tycks leviterar när hon gör ett hopp. Det lilla huvudet, det breda ansiktet. Hon kvittrar. Som en duva låter hon ibland. Som en fågelunge andra gånger.

Det var en annons ute. Två perserhanar. Det är därför det blev en perser. Montzi som behövde en vän. Och många katter säljs med kravet av utevistelse och landsbygd. En Ragdoll vill jag inte ha. Läste på om persern. Det fanns skrivet att de funkar bra med alla kattraser. Ett hjärta av guld och sånt där. Hörde av mig till hon med annonsens på de två perserhanarna. Hon svarade att de trivts även med Siameser. Men två andra skulle se på dem. Nu blev det ingen av de katterna för mig. Det blev en annan. Det blev Jussi.

Jussi.

Idag flyttade hon in. Solen sken och jag promenerade ner på Haga, gick bort till Sandbacka, skrev på papper, fick tips och vi höll avstånd. Medan jag satt där på soffkarmen hoppade hon upp i mitt knä.

Där var fullt av katter. En stor cremefärgad hane, en exotic, hette Lars. Jussi gav sig på honom.

Jag funderar på om hon ska få heta Jussi. Hade tänkt Isolde. Operatema på namnen. Montzi är Montserrat Caballes smeknamn. Isolde är ur operan Tristan och Isolde och i vilken Birgit Nilssons favoritaria finns. Men så hade mamma fått för sig att det kanske var Jussi katten skulle heta och så fastnade det. Jussi. Efter Jussi Björling. Visserligen var han en man. Men nog kan en liten katthona heta Jussi.

Jag fick en liten hink med grejer att ta med, leksaker, papper, lite mat, en filt. Jussi stoppades ned i min ryggsäck. En ryggsäck att bära djur i. Med nät och sånt. Med en plan botten. Vi gick några hundra meter så. Sen tog jag av den, höll väskan i min hand, så jag skulle ha koll. Orolig att hon skulle hoppa ut. Orolig att inte kunna se vad hon hade för sig.

Skuggorna blev långa och kvällen var jum. Hon var så lätt i den lilla väskan att det inte var tungt. Vågade inte hoppas på att hon skulle vara där i när jag kom hem. Kunde inte tänka tanken att en ny katt var i mitt liv. Vågade inte tänka tanken. Inte förrän jag kom in i mitt hem och hon tog sina första steg. Nyfiken och spänd på upptäckt. Ignorerade helt en förstelnad Montzi.

Nu har Jussi gömt sig under sängen. Montzi är som vanligt vid mina fötter.

Miss Jones.

En månad utan henne. Den 19/3 fick hon somna in. Idag är det den 19/4. Världens längsta månad. Iaf hittills. En annan tideräkning. Coronan var redan då över oss. Var redan då allt. Men nu har den varit allt i en månad till. Den längsta månaden då vi bara väntat och hoppats att coronan ska gå över. Fast vi vet att det bara börjat.

Och en månad utan Miss Jones. Mörkögda. Korsögda. Huggtandsblottande. Miss Jones. Min ständiga sked. Min trygga lilla katt. Min tröstande lilla katt.

Tyra och Miss Jones hör den andra tiden till. Den innan detta. Den tiden en kände till. Nu är vi på ny mark, en ny tid väntar. Kanske osäker. Okänd. Eller så blir allt fort detsamma.

Våren.

Det har snöat om nätterna. Gått hem genom snömodden på morgonen efter arbetet. Vaknat upp efter de lediga nätterna och sett den blöta snön ligga där. Ständigt ny. För den smälter bort under dagen. Igår var jag ute och gick. Det var sen eftermiddag, tidig kväll. Det var 11 grader varmt. Solen sken. Kände vaniljdoften från en ung kvinnas parfym. Dammet yrde efter bilar och cyklar. Marken var bar. Gråbrungul och bar. Den gamla snön, den som inte faller under nätterna, som ligger hård kvar, är gömd under smuts och grus. Istället för vit är den svartbrun. Jag stannade ofta och skrev meddelanden till mina systrar i vår gruppchatt, skrev även meddelanden till Anna-Karin. De handlade mest om den katt som flyttar in hos mig på måndag. En perserhona. Svartköldpaddsfärgad med gula runda ögon.

Samtalsämnet i vår chatt, solen, värmen, rörelsen av folk och bilar, dofterna, fick mig att en stund glömma Coronan. 

Hemma, nån timme senare, kom nyheten att Adam Alsing gått bort, död efter att ha haft Covid 19 i några veckor. Nu fanns ett ansikte, en röst, på en av sjukdomens offer. Någon som funnits i mitt medvetande i nästan 30 år. Lika självklar som något så vardagligt som hur en kyldisk är utformad . .  eller nej, gud, dålig liknelse. Vet inte hur jag ska formulera mig kring någon som inte gick att störa sig på, någon som bara är där. Någon som bara var där. 

Blev inte sjuk. Hemma en natt. Sen gick jag tillbaka till arbetet. Två dygn när kroppen kändes frisk mellan sjukskrivningen och när jag åter var tillbaka på arbetet. Kroppen som inte var sjuk. Kroppen som förhoppningsvis inte var sjuk. För tvekan fanns. Finns hela tiden. Rädslan att mina andetag, mina ord, ska bära smitta. Jag andades genom näsan, vände bort huvudet. Höll andan. Höll avstånd.

En som delar en artikel. En läkare som i artikeln säger att andningsövningar kan hjälpa. Artikeln finns på en sida jag aldrig hört talas om. Läkaren som kommer med tipsen jobbar på Karolinska. Enligt Artikeln på sidan jag aldrig hört talas om. Jag återupptar den morgonen mitt blåsande i en flaska. Ett rör ner i en tillhälften vattenfylld flaska. Andas in genom näsan. Ut genom munnen i röret ner i flaskan så vattnet bubblar. Ett halmstrå att greppa efter. Något aktivt att göra.

På torsdag jobbar jag igen.

Sömnen på dagen.

Hemma från arbetet.

Blev trött och bensvag. Kände mig febrig. Tog tempen flera gånger, visade 36,8. 36,4. 36,6. 36,8 igen.  Hade blivit andfådd på väg till Ica. Det var i onsdags. Idag är det fredag.

Jag sov i flera timmar, slukad, så som jag gör ibland. Sen sov jag även natten. Sov dagen efter. Fast hann ringa chefen som ringde provtagningen som ringde mig och tyckte mina symtom var diffusa och att jag skulle vänta, läsa av läget, se det utvecklas åt något håll. Ringde åter chefen. Jag blir hemma i natt. Sen ser vi om jag blir hemma imorgon natt. Och natten efter det.

Kände mig jobbig. Kände mig nervig. Utan kunskap om min kropp. Brukar jag må just så här? Den där känslan av feber som inte var feber. Vad var det?

Den jag vill vara i denna situation är en som stabilt kommer till arbetet. Som inte ställer till det med nycker, oro. Som är klippan för verksamheten, kollegor och de boende. Är jag hemma så är jag sjuk. Inte eventuellt sjuk. Inte utarbetad av en extra natt, inte en som känner efter för mycket eller vad det nu är som spökar. Och Inte en med lätta symtom bärandes på Corona helt aningslöst in bland boende och kollegor.

Hela önskan om att vara duktigt är självgod. Att jag skulle vara lugnet i stormen. En av de viktiga. Istället för en av de som kommer lindrigt undan. De som inte kan kallas hjälte när allt är över, men fick klara sig utan större besvär.

Coronanätter.

Förutom en anspänning, ett litet adrenalinpåslag, var de fyra arbetsnätterna mycket lugna. Med en extra kollega, alltså en avdelning var, blev nätterna behagliga. Två nätter med Mona, vi pratade oavbrutet. En natt med Samuel, som förr jobbade dag, nu pluggar något och jobbar extra. En gång drömde jag att han och jag var ihop. Det hände inte mycket i drömmen. Iaf inte som jag minns nu. Mer än att han ideligen sa: Men Jana, hur tänkte du nu. Och känslan det lämnade av att inte riktigt lyckas och lite lätt bli klappad på huvudet. Fjärde natten jobbade jag med Eva. Hon hör inte så bra, så vi pratade inte lika mycket som jag gjorde med Mona och Samuel.

Munskydd.

Vi ringer när vår skyddsutrustning börjar sina. Då ringer vi den tjänstgörande sköterskan. Har ringt om förkläden och om munskydd. Senaste natten jag jobbade ringde jag om munskydd. Tre fanns kvar. Förvånad blev sköterskan, de ska ni ju återanvända, ett munskydd ska räcka ett pass. Vi har bara tio stycken per enhet.

Jag såg framför mig det stora missförståndet, alla de munskydd vi slängt. Efter varje besök. Varsamt tagit av oss, spritat våra händer innan och efter. Ner i soporna. Detta slöseri på viktigt utrustning.

Ser på våra munskydd. De ser nästan ut som vanliga, aningens tjockare och med en ståltråd i, en som gör att de kan klämmas i passform för ansiktet och sluta till bättre.

Sköterskan säger i telefon: Står det 3M på dem? Jag ser runt, vrider, där, suddigt i rött står det nog 3M. Ja, svarar jag. Ja, då ska de återanvändas, men jag kommer med fler, så har ni imorgon.

Nån timme senare kommer sköterskan. Vi står oroväckande nära varann. Hon skrattar. Alltså jag trodde det var dessa du menade. Hon håller upp en munskydd, det ser rejält ut, med en ventilliknade grej mitt på. Ventilgrejen har i tydlig skrift 3M mitt på. Munskyddet är omsluten av en plastförpackning. Sen håller hon upp den andra näven som är full med de mer sladdriga munskydd vi haft. Utan förpackning runt. Jag andas ut lite, att vi inte slängt otroligt dyrbar utrustning. Sen hoppas jag dessa räcker, att de gett skydd. Sköterskan ger mig den rejäla, säger här har du en, spara den till nästa pass.

Jag berättar om det rejäla munskyddet för Oscar, att det finns där i en obruten förpackning, att det ska användas en hel dag. Oscar är inne med den smittade mer, hjälper hen med FaceTime med anhöriga, med mat, som sällskap. Jag går bara in, snabbt, korta stunder, för natten är ännu mest sömn.  Oscar har bättre nytta av munskyddet än jag. 

Skyddskläderna.

Imorse, när Oscar kom. Han hade jobbat helgen, fått rycka ut extra igår kväll. Det har varit han, Mattias och jag som sen i fredags varit de som gått in till hen med smittan. Vi begränsar det. Vi ska också bara vara på den avdelningen. De två, för de jobbar dag och kväll, ska även begränsa sin kontakt med andra boende på avdelningen. Jag kan inte göra så, själv som jag är. Ja, förutom för den boende vars anhöriga bett oss som tar hand om den smittade att hålla sig borta från deras förälder.

När Oscar kom så skämtade vi. Han och jag. Om att inom en vecka vet vi om skyddskläderna funkar, om vi tre ligger sjuka och bara vi, så gav de inte skydd. Vi skrattar nervöst. Vi ses på intensiven ropar vi nästan i kör.

Vi pratar om att vi alla kan vara den som utan symtom fört smittan dit. Att det skulle vara ett antiklimax om det var just jag. Denna sjukdom vi bara väntar på, tänker på, undrar hur hårt den ska drabba oss, de boende, våra kollegor, att den skulle obemärkt följt oss, hoppat på andra och låtit oss tralla vidare i livet, utan minsta lilla gupp. Medan världen rasat samman.

Kompis till Montzi.

Har sökt efter en kompis till Montzi. Hon är liksom fånge i min lägenhet + en liten innätad uteplats hon ännu inte besökt. Under en arbetsnatt, vars pass är 10 timmar, är jag borta från 20:00 till ca kl 08:30.

Montzi borde få en kompis att leka med, smyga på, bli smygd på. Sova med. Jaga runt och tampas med.

Tyra och Miss Jones hade varann. Det var en stor trygghet i det. För mig. Och lite mindre känsla av Stockholmssyndrom. Att nu har Montzi bara mig, jag som bestämt att hon ska bo här, att detta ska bli hennes liv. Hon svassar nedanför mina fötter när jag går. Lägger sig nära mig och sover. Jamar för att påkalla uppmärksamhet och lägger sig i mitt knä när jag är på toa.

Med en annan katt, en till, kan hon välja bort mig. Om hon vill.

Har tittat på några perserungar på Blocket och några perser/exotic på en uppfödares sida. Lugna och stabila har jag hört att de är. Får lära mig tvätta och föna. Daglig kamning. Ett litet platt tryne istället för nos.

Skrev och frågade. Den ena svarade att några andra skulle kolla på dem. Att hon hör av sig sen. De andra, som jag bara mejlade, ser ut som ett par över 70 år, har inte svarat.

Och ja, de är över 70 år.

70+ är åldern vi ska undvika nu.

Och jag som kan bära smittan med mig.

Egentligen kan jag inte gå hem till någon av uppfödarna. Kommer inte göra det. Om en katt ska flytta in måste saker lösas på andra sätt. Om det ens går att genomföra.

Kanske missar jag fönstret för en katt till.

Den avklarade arbetshelgen.

Nu är de fyra nätterna gjorda. I helgen, påsken, blir det tre till.

Vi var två på en våning. Jag tog avdelningen med den smittade. En fick jag inte hjälpa eller gå in till. Det hade anhöriga bett om. Eftersom jag skulle in till hen med smittan.

Den med smitta.

Så blir det i denna text. Mer får jag inte säga om hen. En människa drabbad av det allt just nu handlar om. Det som förändrar vår värld.

Korridoren utanför de boendes rum släckte jag ner helt. Mörk låg den där. Drog igen branddörren till köket. Ingen skulle lockas ut. Ovälkomnande svart skulle korridoren vara. Mota dem in till sina sovrum igen.

För den smittade är ännu pigg. På väg ut var hen en gång. Larmet hade gått och jag skyndar iväg och drar på mig skyddskläderna. Hör en dörr öppnas, backar ut för att se vems, och där kom hen, stapplande ut i mörkret. Jag ropar, vänta, gå tillbaka, jag kommer. Fumlar med munskyddet. Får fast visiret. Springer ner längs korridoren mot hens nu stängda dörr. Hen hade vänt, gått tillbaka.

Larmet, ett rörelselarm. Står på golvet. När hen reser sig upp, börjar röra sig, går det en signal till min larmtelefon samt till våningens larmtavla. Då ska jag gå till tvättstugan, där förkläden, blåa med långa ärmar finns, munskydd, visiret och handskarna. Där klär jag på mig allt. Det tar tid. Jag vill inte slarva. När jag är klädd går jag i den mörka nersläckta korridoren till hens rum. Bakom visiret, med mun och näsa i munskyddet, blir min andning påtaglig, andetagen fångas där inne, blir ett annat ljud, ett främmande, i situationen hotfullt. Jag låser upp dörren. Kliver in.

Ett vanligt rum på ett boende. Inget främmande. Personliga saker. Möblerna är deras. Det är deras hem. Även detta rum är ett hem.

Låser dörren från insidan. Får en kommentar om min utstyrsel. Jag gör en liten dans. Får ett skratt tillbaka. Tar temp. Lite småprat följer. Den hjälp och det stöd som behövs ges, vilket inte är mycket. Jag bäddar ner hen i sängen. Önskar god natt. Innan jag lämnar rummet, just vid dörren, måste jag ta av mig allt. Spritande för varje moment. Visiret som läggs i en vit plastpåse för att kunna tas tillbaka till tvättstugan och göras rent, redo får återbruk. Det tar sin tid. Säger godnatt en gång till. Nya plasthandskar på händerna, tar den vita plastpåsen, öppnar dörren och kliver ut i den svarta korridoren. Låser dörren efter mig.

På måndagskvällen är den personal som var med hen när febern upptäcktes hemma sjuk. Den personalen hade inga skyddskläder. Skyddskläderna kom fram efter febern och i väntan på provsvar. Vi vet alla att vi kan vara den som upptäcker nästas feber. Vi vet att om hen blivit smittad av personal, vilket vi tror skett, så har andra boende blivit det. Vi kan redan vara smittade, det finns de utan symtom, så blir det sagt till oss, vi kan snart få symtom.

Jag håller avstånd. Avstånd för att inte bli smittad. Avstånd för att inte smitta.

Vi blir alla, personal och boende, ev. smittbärare och skyddslösa.

Stundande Arbetshelg.

Får ett sms om jag kan jobba även måndagens natt. Ska jobba i helgen. Har planerat att laga Flygande Jacob. Det kommer räcka för fyra nätter. Svarar ja. Sen kommer sms:et. Vi har Corona på avdelningen. Hoppas du fortfarande vill jobba. Jag svarar Ja.

Jag vill inte. Men vad är alternativet. Att gömma sig under ett täcke och låta någon annan göra det. Att slippa ansvar känns otroligt lockande just nu.

Får en extra kollega. Det ska finnas skyddsutrustning. Vi blir två personal på de 17 boende, varav en har fått Corona. Hon som jobbar med mig i natt jobbade förra natten, hon kommer kunna visa mig vad som gäller, så kan jag visa han som jobbar med mig imorgon natt.

Det självupptagna i att tro att just jag ska drabbas hårt, få intensivvård. Att just jag ska dö.

Det självupptagna i att tro att just jag ska klara mig lindrigt undan.  Hosta lite lätt, tappa lite smak och lukt och vandra vidare i livet.

Nu ska jag styra upp matlådorna, de med flygande Jacob.

Reser mig, sätter i hörlurarna. Sätter igång det enda tänkbara att lyssna på just nu. The Barry Sisters som med sin Klezmerjazz på Jiddisch sjunger: Chiribim chiribom chiribim bom bom bom bom bom bom
Chiribim chiribom chiribim bom bom bom bom Chiri biri biri biri biri biri biri Biri biri biri biri biri bim bom bom Chiri biri biri biri biri biri bom bom bom bom bom chiribim. Den typ av nonsens som Slår ut tankarna. Tankarna som slutat göra nytta och bara snurrar runt. 

Twitter.

Skaffade twitter för 8 år sen för att det skulle en göra. Hade twitter först på datorn, pga sen med smartphone. Har aldrig twittrat. Följer Anne Ramberg. Följer Karin Boye. Iaf är det någon som lägger ut stycken ur Karin Boyes dikter och sen har jag tagit skärmdumpar av de dikterna jag tyckt varit fina.

När Corona slog till började jag följa fler, alla de som twittrar om just Corona. Som Agnes Wold och Emma Frans. Samt några av de som de två följer.

Någon arbetsnatt i förra veckan kollade jag vilka som följer mig. Har inte många följare, 10 st,  rimligt med tanke på att jag aldrig skrivit en tweet. En av de som följer mig är min farfar. Han dog på sin 95års dag, den 24 mars 2017.

Min farfar var tidig med allt. Internet var han ute och surfade på under tidigt 90-tal. Eller han skickade iaf E-post då. Han älskade Mac och lärde oss spela Tetris och Simcity. Min farfar var med om att köpa Stockholms universitets första dator. De fick då fråga Finansministern Gunnar Sträng om lov. Gunnar sa först nej, att det alltid blir merkostnader.

Min farfar hade gjort en tweet. Den 11 mars 2014  klockan 17:53 tweetade han: Hur avslutas Twitter? Tweeten är retweetad tre gånger. Kan inte se av vilka. Tydligen fick farfar inget svar, för kvar finns han än på twitter, tre år efter sin död, sex år efter tweeten. Jag började följa honom på twitter den arbetsnatten.

Gryningen.

Vaknar tidigt. Vaknar redan kl 04:30. Somnade möjligen kl 01:30. Iaf fick jag mitt sista sms från Johannes kl 01:14. Det läste jag inte för då läste jag i K.

Somnar inte om. Ligger kvar i sängen. Lyssnar på en av de poddar som lagt ut ett nytt avsnitt under natten. Nu finns ingen mening med att spara dem till arbetsnätterna, nu är varje dag ett nytt skede och de blir fort inaktuella.

Ligger rastlöst i min säng, hör dem prata om Corona på olika sätt. En, åh, var nog okoncentrerad, eller att det var en mansröst och en mans-take, så jag minns nu inte vart han var på väg. Den andra, hon, pratar om rädslan för döden. Eller ja, kanske inte för att hon är en hon och han var en han, utan för det att jag själv är rädd för egen del. Blivit det de senaste dagarna. Kommer jag överleva, kommer jag palla intensivvård om den ens finns tillgänglig när det är dags för mig.

Samt den ständiga oron för mamma, pappa, systrar och bröder. Vännerna. Kollegorna med många riskfaktorer.

Mest är det bilden i huvudet av mamma hostandes med panik i ögonen. Jo, så har den blivit. Bilden jag skapat. Om det ens ser ut så, när andnöden sätter in. Kanske hostar en inte alls. Min mamma är bara 61 år. En ålder som inte gör henne till en i riskgruppen men en ålder som känns som en riskfaktor. Igår förmanade jag henne att hålla sig borta. Vet inte hur många gånger jag sa: Håll avståndet när du handlar. Hon säger att hon gör det.

För något år sen bröt hon armen. Hon halkade på isen på gatan. Ingen var där, hon kröp till en busskur och där satt hon och grät av smärtan. Minns inte om hon ringde sin sambo, eller om en buss kom och hon tog den till akuten. Minns bara att hon var själv och kröp till en busskur och grät av smärta.

En blomfluga flyger över skärmen nu när jag skriver.

Har tappat bort mig. Skulle till gryningen. Att den kommer tidigare än kl 06.  Såg den glimta bakom mina för hängda fönster redan kl 05. Lyfte lite och tittade ut. Allt var vitt. Grått. Snö har fallit i natt.

Natten.

Började vid midnatt att spana efter gryningen. Gick fram till fönster och såg ut. Men himlen var svart många timmar till. Gav inte upp mitt spanande. Höjde blicken när jag vek tvätt i tvättstugan, väntade mig se mörkret anta en grön ton. Möttes bara av mig själv i speglingen i glaset mot natten utanför.

Klockan sex var det grått, dimmigt och gryning. Ljuset, nja, diset, grådasset, kom i ett slag. Ingen glöd, ingen sakta stegring, inga nya nyanser. Som att någon slagit igång en solkig lampa låg allt synligt, bara så där.