Emma.

Träffade min vän Emma igår. Hon som jag gått i samma klass som längst. Från sexan till studenten. Först på Gymnasiet blev vi vänner på riktigt, så att vi hängde regelbundet. Igår gick vi i solen och satte oss mot en vägg på Västerbottens museets uteservering. Hon drack te och åt en renköttsmacka, det jag åt just där dagen innan med Mysan. Jag drack en Cappuccino. Hon hade en leopardmönstrad keps och jag blanka solglasögon som skydd mot solen. Efter någon timme strosade vi därifrån, genom öst på stan, upp via östra station. Vi tog en selfie ihop, vi lyckades inte riktigt. Vi försökte lite till. Medans vi försökte igen kom en äldre herre i permobil och körde in i en vägg. Han log mot oss, sa att han blivit upptagen av oss och glömt se sig för och fortsatte med att bilden nog blev riktigt bra. Vi log generat tillbaka mot honom, kändes oss lite generade och skyndade iväg.

När kvällen blivit natt och jag gick hem från min syster Signe, efter att vi förälskat fnittrat oss igenom Call me By your name, lyssnade jag på en låtlista där Mama Cass Dream a Little dram of me finns. När den ljöd i mina öron mindes jag Emma under vårt första år på Gymnasiet. Vi gick estet, konst och form på Mimerskolan, vi hade ett ämne som kallades Kroppen som uttrycksmedel. En uppgift var att göra en liten koreografi. Jag och min kropp klarade inte riktigt av det, jag gjorde ett vilt försök, ett nervöst hafs av spretiga rörelser jag gjorde alldeles för fort. Hjärtat mitt slog hårt efteråt och kinderna blev röda av genans. Klassen var tyst. Jag minns ingen av de andras koreografier, förutom Emmas. Hur denna tonårs Marilyn blev en annan till tonerna av just Mama Cass version av Dream a Little dream of me. En blyg varelse som balanserade på en tråd fram, en modig klump helt utan Emmas högklackade steg och blonda man.