Dagsömnen.

Vakande efter bara fem timmars sömn. Kl 15:00 precis. Utan lust att somna om. Det är inte tyst, likt ett svagt sorl hörs livet utanför. Bor mittemot ett studenthus. Stort vitt, med korridorsboende. Bredvid det står ett hudrosa hus, även det fullt med studentbostäder. Bakom de husen finns en större väg och över den vägen ligger universitetet. Liksom en svag takt når mig, musik som dunkar på avstånd, stadigt och rytmiskt. Hör röster, inte skrik, inte påträngande. Det är valborg i dag. Jag ska jobba natten som kommer. Borde sova någon timma till, är trött, det känns först möjligt. Tänker på kaffe, på frukost, på gazpacho som behöver späs ut- råkade slänga i en hel lök, tänker på murgrönan som behöver ljus och min nu mörklagda lilla lya. Tänker på älgarna på svtplay, hur många fler har korsat älven medan jag sov. Sömnen jagas bort. Tröttheten består.

Har nu släppt in ljus för murgrönan, sitter med datorn i knät i sängen. Ska snart resa mig, diska, göra kaffe, dricka kaffe. Katterna sitter med blicken fäst vid mig, en i fönstret som ser stint på mig genom en glipa i gardin, hon låg nyss här i sängen, men när jag blev en rastlös kropp som vred och vände på sig, gick hon sin väg. Då kom den andra fram och hälsade, la sig en liten stund på mitt bröst för att sedan sätta sig i fåtöljen och iaktta varje grej jag gör. De vill ha mat. De väntar på att jag ska ge dem det. När jag kliver ur sängen kommer de följa efter mig, de kommer hoppfullt svänga in i köket, vänta där en stund. Om jag inte kommer efter och ger dem mat, kommer de leta reda på mig, där jag kanske sitter på toan, de kommer se på mig, jama lite, åter gå i förväg till köket, för att visa vägen. 

I fredags.

I fredags, kring kl 16, gick jag till Västerbottens Museets fik. Nu skulle dagdrömmen bli av. Hade en bok i väskan. Klädd i tröja, jeans och ett par gympaskor. Värmen fick mig att ångra jeansen. De tajta stumma jeansen.

Funderade på om jag skulle sätta mig inne i den nästan tomma lokalen, på uteserveringen, eller ta mitt kaffe och luta mig mot ett av friluftsmuseets gamla hus. Det blev det senare.

Satte mig mot en gul träport till ett rött hus med vita knutar. Läste inte vad det var för stuga, men skyltar finns som beskriver om det var en skolsal, lagård, boningshus osv. Tröja var vit och jag nojade om den skulle bli smutsig. Bestämde att jag inte skulle få instagramma hur härligt jag hade det. Definitivt inte lägga ut en bild av mitt fejs i stories, nöjt lutad mot väggen, med bok och cappuccino. Sms:ade istället med min moster. En vit storpudel passerade med fjädrande lätt gång i motljus och jag knäppte en bild i smyg och skickade till AK och då messade vi lite. Läste även lite i boken och solen värmde genom nakna mörka grenar.

Knopparna är små, eller var då små, mycket kan ha hänt under de två varma vårdagar som gått sen dess. Marken gråbrun och snöfri just där. Igår, på en promenad upptäckte jag att under träden i skogen var det fullt av snö, hård svartprickig snö. Att över nydalasjön låg blå blöt is. Men det som omgav mig på fredagen var barmark, björkstammar och nakna spretiga grenar. En gassande sol som fick den sena eftermiddagen att bli varm.

Satt så i en timme, messade med moster och AK, läste lite bok, stirrade ut på trädet och grenarna bakom mina solglasögon. Drack min cappuccino.

La ut på stories, la ut ljudet av något ihärdigt surrande från en fläktsystem på ev Sävargården, ev från Museet självt.

På vägen hem hämtade jag ut de vita jeans jag beställt. Passerade Ica och köpte kattmat. Ica var fullt av killgäng som luktade nyduschat och uppfräschat. Killar i gäng i samma längd. Även tjejgäng i samma längd, nyduschat och vanilj och långa hår. Redo för fredagskvällen. Tänkte att mina jeans luktar svett, att jag aldrig kan få ur den doften, att jag måste ha passerat genom dem, osynlig trots lång, som en doft av något de inte förstår, medan de förhåller sig till varann, spanandes.

Hemma provade jag de vita Jeansen, spelade in på stories hur mitt ass tog sig ut i dem via badrumsspegeln. Fick brinnande emojis från tre främmande män som följer mig. Tänkte så typiskt men kände mig nöjd. AK hörde av sig och vi tog en timme senare en promenad i skymningen.

Vedergällningens vägar.

Vedergällningens vägar heter boken jag läser. Trodde den hette Vedergällningar fram tills igår. Läser långsamt, inte ens varje dag. Inte efter nattpassen, då går det inte, försökte en gång, men mindes ingenting och fick hoppa tillbaka i boken.

Sen jag började läsa den har mina mardrömmar ökat. Skriven av Karen Blixen och om vackra flickor med vackert hår osv. Som så ofta i hennes böcker. Och något ont ruvar där under. Snart är den slut och jag vet delar av grymheterna, nu tycks bara ett avslut plana ut, efter den stora finalen av spänning, men vågar inte lita på det, läser på helspänn, väntar på en ny vändning, ny svärta som gör ett plötsligt utfall, och det smittar mina drömmar. Vaknade svettig och rädd efter bara just ha somnat i natt. Det var mörkt kring mig, mörkare än vanligt tyckte jag. Hade väntat mig dunklet från en gryning, men det var ett kvävande nattmörker som slöt kring mig. Mindes inte drömmen som väckt mig redo för flykt, allt som fanns kvar var skräcken, hjärtslagen, andningen.

Gick och kissade, tände ficklampan på mobilen för att hitta.

Somnade om och sov dåligt. Ska nog lägga mig igen en stund, få lite slummer, lite vila.

Våren.

Värmen har kommit. 18 grader i april får svetten att lacka. 18 grader i början av juli får en att huttra och förbanna att det nog inte blir någon sommar i år. Men nu är det april. I onsdags satt jag på Film i Västerbottens kontor, försökte lära mig en kamera, nu när mitt filmande ska bli mer självständigt. Bit för bit ska jag lära mig, in i klipprum och slutproduktion.

Bestämde med AK att vi skulle ses när jag var klar och hon slutat sitt jobb för dagen. Kl 16:40 gick jag mot henne genom stan. Hade för dagen min vita Britney Spears-Hood, ett par svarta vida jeans, liksom raka från att sitta tajta över asset, sen vidd ner till skorna. Skorna var de vita platåsneakers jag nyss blivit med. Håret var uppstatt med en klämma och jag hade ryggsäck, eftersom jag hade datorn med mig. För mig är detta en ungdoms look, sprungen ur kickersbrudarna jag ville va på 90-talet, då jag var grunge, men grunge utan ett val, det vara blev så. Ett par jeans jag hade till de nötts sönder, vit stickad tröja jag bar tills den fransade sig och sen ett tag till. En page jag satte fast bakom öronen. Hatade att köpa kläder då, en look som gick ut på att bli osynlig.

Nu tar jag igen, nu när det mode jag inte vågade ha då är tillbaka klär jag mig så. Lite generat i jazzbyxor eller de vita platåsneakers. Andades ut när jag såg en 40+morsa i liknade skor som mig, tänkte då att det kanske är vi, vår generation, som åter sätter dessa skor på våra fötter, för dagens kids är de helt ointressant.

När jag gick genom stan mot AK vågade jag iaf inte lyssna på eurotechno, som jag ofta gör när jag går, tänkte om det läcker ut ur öronen, att de jag passerar hör det hetsiga dunket kommer jag läsas som en åldrad kvarleva från då, hon som aldrig bytte stil, likt ett original. Lyssnade istället på Milva, vemodiga italienska 70-tals ballader.

AK och jag gick längs älven i den varma kvällssolen. Vi gick till ICA Maxi. Vi skrattade och flamsade som vanligt. Vi köpte nåt att äta på Big Boy, ett burgarställe utanför Maxi. Vi köpte trosor och lite lakrits på Maxi. Vi köpte godissedlar av nyfikenhet. Vi såg en snygg ung man. Vi kunde inte sluta prata om honom på en stund. Som en nallebjörn och en grekisk gud i ett. Med skägg och muskler, hy och hår som honung. Han bar två kassar, hans flickvän, en som såg osminkat rar ut, bar inget. Och vi såg på och dånade lite. När vi dånat klart smakade vi godissedlarna och de var som oblat som slickade fast i gommen.

Det var ännu varmt när vi gick längs älven hemåt, via östra station. Utanför östra station började jag återge något jag sett i en serie, något jag tyckte var roligt, jag gjorde grimas och pratade med rolig röst. AK skrattade artigt, för att återge något blir aldrig lika roligt som ursprunget. Just när jag är klar, när jag låtit min gälla röst tystna, mitt ansikte släppt grimasen, ser vi båda en till vacker man. Skägg även nu, hy som en gud, men mörkare. Inte honung, kanske som näver på ett träd, nä, hittar ingen passande liknelse. Vi kommer av oss, jag ångrar att jag just gjort mig rolig, att han nog såg det, hört rösten, sett ansiktets förvrängning, för det är bara vi där. Jag, Ak och Han. Han ser mot oss. Kanske ett litet leende på hans läppar, kanske inte. Antagligen åt oss isf. AK börjar prata tafatt, men tar vid i ett ämne vi släppt några hundra meter tidigare. Jag svarar med en röst full av luft och lite spänst, som ett andetag, en tyst viskning. Vi blir tysta. Går sida vid sida och så ser vi hur den vackre mannen cyklar förbi oss, vi ser honom försvinna i grusdammet och då börjar vi prata om hans skönhet.

En stund senare skiljs AK och jag åt. Klockan har blivit 19:30.

Grå no. 2.

Tidigare i veckan har jag tagit min gröt, ca kl 4:30. Gått till rummet mellan avdelningarna, dragit upp persiennerna så gryningen utanför ska synas, satt mig i soffan. Suttit där och ätit min gröt, sett det blå ljuset utanför, den öde gatan, de lysande skyltarna ovanför butikerna på Hagaplan, himlen över allt detta, en himmel som lyser i turkost och rosa och skirt blått.

När jag denna morgon, vid ca samma tid, gått till rummet mellan avdelningarna, när jag dragit upp persiennerna, satt mig i soffan för att äta gröten, var gryningen utanför grå. Inget blått, knappt någon styrka i butiksskyltarnas lampor, en himmel lila gråvit och platt som den igår. Termometern visar på 9 plusgrader. Det är varmt en tidig morgon i mitten av april. En varm gråmulen dag tar sin fart.

Grå.

Det är ljust nu när jag går till arbetet. Kl 20:00 börjar jag gå. Går en omväg, så det tar 50 minuter, går raskt med målet att svetten ska lacka. Nyss tycktes det vara en evighet till att kvällarna skulle vara ljusa, när jag vaknade kl 18 hade det redan varit mörkt i någon timme.

Ikväll var det molnigt, så himlen var ljust gråvit. Marken, husen, träden, gatorna var grå. Visst såg jag om husen var gula, röda, rosa eller blå, men färgerna kändes inte, de kändes grå. Medan jag gick blev himlen mer och mer grå och mindre och mindre vit. Det fanns inga skuggor och luften var varm. Få människor ute, det är långfredag. Vid en korsning passerade fyra bussar från olika håll. Inne i bussarna var ljuset gult, såg människor sitta på sätena, några samtalandes, några med hörlurar i, en som gjorde sig redo att stiga av.

Plötsligt tänds en parkerings gatlysen. Blir nästan skrämd när de blinkar till, när jag får skuggor, åt olika håll, i olika nyanser. Men fort är parkeringen passerad och inga skuggor finns mer. Himlen blir bara mörkare och mörkare grå, några svagt ljusare strimmor, annars grå. Marken grå. Skugglös. Dunklet tar över och jag väntar på att gatornas gatlysen ska tändas, men framme vid arbetet har de inte tänts än.

Inne på de två avdelningarna jag jobbar på lyser larmtavlan röd, nu känns den röda färgen, pulsen stiger, jag andas korta snabba tag. På de båda avdelningarnas kontor finns stora påskägg, till en tredjedel fulla med godis. Färgglada ägg, gelé, winegum i rött, gult, orange, mörklila. Fyller munnen, tuggar frenetiskt och rusar på.

kattbajsdoft.

Tömde kattlådan igår, fyllde på med fräsch sand. Slänger det nerkissade och bajset i en hink med lock. Inne i hinken har jag dubbla plastpåsar och när den är full går jag ut med skiten och slänger i brännbart. Hinken saknade plastpåsar imorse då jag kom hem, trött och stressad och med prioriteten inställd på jazzbyxorna tänkte jag att jag tömmer när jag vaknat, innan jag skyndar tillbaka till mötet.

Nyvaken och trött och med tidspress tog jag inte fram nya påsar att sätta i hinken och tog därför inte bort den nerkissade sanden och bajset. Hemma igen, flera timmar senare, apatisk av tröttheten som kom över mig, blir jag sittande, halv sittande, liksom nerhasad i soffan, men fötterna på en stol och svanken helt osvankad, stadigt i soffans sittdyna. Orörlig med katt och dator i knät, utan minne av om jag tänkt en tanke, eller sett ens ett klipp. Men med den stickande, frätande, doften av kattbajs som det enda påtagliga, det enda reella. Den fanns lite lätt när jag gick hemifrån. Den fanns lite mer när jag nyss kommit hem. Nu finns där här runt mig, som att luften blivit tjockare, som att tungan om den stacks ut skulle känna kattbajsets smak i luften.

Med den stickande irriterande stanken i näsan blir jag sittande i först en timme, sen en timme till, den lukt som just då är det som fyller alla mina sinnen, innan jag förmår ta i tu med den. Ta fram de två plastpåsarna som ska sättas i hinken där kattbajset och kisssanden ska läggas. Öppna kattlådan, ta med spaden, gräva fram de hårda brunsvarta korvarna,  lägga i påsarna i hinken och sen trycka på locket.

Vaka av.

Slutade jobbet kl 7:15, pinnade hem, via axtorpet, hämtade de jazzbyxor jag beställt. Hemma provade jag jazzbyxorna och la mig för att sova. Kl 13 var det möte på jobbet och sprängande kissnödig vaknade jag kl 11:39. Tack vara den fulla blåsan kom jag upp rätt smärtfritt. Åt en smörgås, drack ett glas juice. Svassade ner till arbetet igen. För jag svassade, det blir så med jazzbyxor som slutar vid fotknölen och låter tjocksulade vita sneakers ta vid.

Det var pratglatt på mötet. Kl 15 skulle det sluta. Kl 15 skulle jag gå till Mysan. Men det bara pratades på, muntra historier om de boende, hjärtan som lättades, saker som behövdes lösas, anekdoter på anekdoter. Ur munnarna forsade det ord som inte behövdes, saker upprepades och så sa någon: Är vi klar med hen nu? Ja, svarades det och någon tog ett andetag och fortsatte ändå prata vidare om en och densamme. Kl 15:18 messade jag Mysan att mötet drar ut på tiden. Den fryntliga stämningen frodades vidare och ingen brådska tycktes existera. Kl. 15:38 hade de bägge avdelningarnas samtliga boenden gåtts igenom och chefen sa: Vi har dragit ut på tiden, nu kan sjukgymnast, sköterska och nattpersonalen få gå. Jag reste mig i samma sekund och skyndade ut. Insåg att deras maka takt hade med att dagpersonalen hade möte till kl 16.

Hos Mysan fick jag hålla i en tjock och glad bebis. Hardy heter han, efter Tom Hardy. Han är fem månader med runda röda kinder och en mycket trött och dimmig mamma. Blev där en timme och gick till A-K:s arbete på en Begravningsbyrå. Just innan hon skulle sluta. Vi skulle gå hem ihop. Ut i solen och ner längs älven och jag tror jag pratade på nu, lika ordrikt och utan stopp, som mina kollegor gjort på mötet. Vi såg att isen släppt och A-K visade en bild från söndagen, då hon sett att någon gjort konturerna av en snopp på isen, isen som nu var borta. A-K hade öst på med bilder och sen blivit rädd att hon skulle ha dött just efter de togs och det sista hon gjort i livet skulle varit att hon gått banans på att fota en snopp på en is. Vi skrattade. Sen såg vi en stund på brunt vatten som rann i en å och ut i älven. Det bruna vattnet tycktes vackert, det vita skummet, glansen i den bruna strömmen när solen låg på.

Vi tog oss upp genom östra station, vi gick på Ica berghem, vi gick en bit till efter att vi handlat. Vi skildes åt. Jag gick hem, svassade hem, som att det ibland blev danssteg och byxorna fladdrade i vinden och skorna var inte lika vita längre. Hemma kom tröttheten. En timme satt jag, sen åt jag. Nu sitter jag igen.

@janabringlove

Sovmasken.

Det är måndag och en tuff arbetsvecka drar igång. En vecka jag iaf tror kommer bli tuff. ca 54 timmars arbete väntar. Förutom mina fem nattpass är det två möten på vardera två timmar som ska klämmas in. Därför passade jag på att sova så länge det gick. Vaknade kl 13. Låg kvar i sängen till kl 13:30. Kliver upp. Drar på mig en varm mjuk tröja, varma mjuka byxor och varma mjuka sockor. Tar mina mediciner, lagar min frukost. Sätter mig och äter frukost, messar med en vän, ser klipp på youtube, läser om Bibi Andersson i Dn.

Blir törstig och ska fylla mitt glas med vatten. Går in i köket, tänker på hur smutsigt det blivit där, alla tomma kattmatsburkar det är dags att gå ut med, att diskberget växt, att det finns torkad kattmat på golvet och spisen är oljig efter något jag stekt. Hör hur något dimper ner bakom mig, en lätt duns, lättare än en lätt duns. Knappt hörbart, men nog för att jag förstå att något hänt bakom mig. Vänder mig för att se, där ligger min sovmask, den jag har för att stänga ute ljuset. Den jag tog av mig i sängen någon gång mellan kl 13 och 13:30. Nu ligger den nyss nerdimpen bredvid katternas vattenskålar. Så den har följt mig den senaste 1,5 timmen av uppstigen, hängt där, intrasslad i mitt hår och nu gör den inte det. La tillbaka den i lådan bredvid sängen, där den brukar förvaras, tillsammans med öronpropparna och en nässpray.

Emma.

Träffade min vän Emma igår. Hon som jag gått i samma klass som längst. Från sexan till studenten. Först på Gymnasiet blev vi vänner på riktigt, så att vi hängde regelbundet. Igår gick vi i solen och satte oss mot en vägg på Västerbottens museets uteservering. Hon drack te och åt en renköttsmacka, det jag åt just där dagen innan med Mysan. Jag drack en Cappuccino. Hon hade en leopardmönstrad keps och jag blanka solglasögon som skydd mot solen. Efter någon timme strosade vi därifrån, genom öst på stan, upp via östra station. Vi tog en selfie ihop, vi lyckades inte riktigt. Vi försökte lite till. Medans vi försökte igen kom en äldre herre i permobil och körde in i en vägg. Han log mot oss, sa att han blivit upptagen av oss och glömt se sig för och fortsatte med att bilden nog blev riktigt bra. Vi log generat tillbaka mot honom, kändes oss lite generade och skyndade iväg.

När kvällen blivit natt och jag gick hem från min syster Signe, efter att vi förälskat fnittrat oss igenom Call me By your name, lyssnade jag på en låtlista där Mama Cass Dream a Little dram of me finns. När den ljöd i mina öron mindes jag Emma under vårt första år på Gymnasiet. Vi gick estet, konst och form på Mimerskolan, vi hade ett ämne som kallades Kroppen som uttrycksmedel. En uppgift var att göra en liten koreografi. Jag och min kropp klarade inte riktigt av det, jag gjorde ett vilt försök, ett nervöst hafs av spretiga rörelser jag gjorde alldeles för fort. Hjärtat mitt slog hårt efteråt och kinderna blev röda av genans. Klassen var tyst. Jag minns ingen av de andras koreografier, förutom Emmas. Hur denna tonårs Marilyn blev en annan till tonerna av just Mama Cass version av Dream a Little dream of me. En blyg varelse som balanserade på en tråd fram, en modig klump helt utan Emmas högklackade steg och blonda man.

Mardrömmen, efterspelet.

Ska till min syster ikväll. Till Signe. Vi ser film ihop ibland. Vi dippar morötter, stjälkselleri och chips i dippsåser vi köpt på ICA. Godast är Stjälksellerin i Sweet chili dippen. Vi ska se film ikväll, Call me by your name. Förra gången såg vi Suspiria. Kanske var det pga den som jag var lite skärrad när jag gick hem i den tidiga natten. Jag går alltid och överallt. Klädd praktiskt och mjukt. När jag då skyndade genom tomtebo, skogen mellan tomtebo och iksu, längs med iksu och skogen ner till mig och Berghem pinnade jag på fort. Promenaden tar ca 40 minuter.

Skrämd som jag var tänkte jag att jag ringer Johannes, han är ofta vaken sent, han skulle ha tid att hålla mig sällskap, men så mindes jag mardrömmen jag då just haft. Då jag ringer honom på väg hem, ringer honom för att lugna mig, och otäckheterna kom vällande och jag vaknat då ondskan släppts löst. Ringer därför inte honom, utan pinnar på fortare och fortare, i de mjuka vinterbonade stövlarna, svetten lackar och astman ger sig tillkänna, hjärtat slår och jag känner mig jagad. Jagad av risken att råka öppna porten till det ofattbart hemska.

Blodapelsinjuice.

Vill bälga i mig juicen. Vaknade svettig, liksom hal över kroppen och ansiktet. Oljig. Solen låg på och jag tänkte nu är det dessa tider, solgass från det att solen går upp till kl 13. En ångande liten lägenhet som badar i ljus. En ångande jag i sömnen.

Sitter nu här med min frukostbricka, den med yoghurt med blodapelsin och musli jag gjort själv, den med knäckebrödet med ost och paprika och kaffet. Den med blodapelsinjuicen! Och skulle jag bälga i mig juicen först så pajar jag kaffet, då kommer kaffet tappat sin smak och jag är en sån som prisar dagens första kopp kaffe som dagens största lycka.

Vernissage.

Igår var det vernissage på Bildmuseet. Carl Johan de Geers textila grejer ställs ut. Han var där och alla vi Umeåbor strömmade dit. Det blev knökfullt. Marie Louise Ekman höll tal och vi  i publiken blev förtjusta när hon skuttade upp, klämde i Carl Johans axel och sa att han var den första människa hon träffat som inte var dömande eller straffande. Det var 56 år sen.

När Carl Johan sen pratade skrattade vi åt allt han sa. Vi skrattade och applåderade. Han sa en gång: Men det där var väl inte roligt. Och vi skrattade på det och applåderade. Sen blev det mingel, för alla ansikten, alla dessa massors ansikten, för som sagt, det var knökfullt, de kände en igen, vissa är vänner, vissa är bekanta och andra bara de som passerar i vimlet. Och ALLA var där. 

Efter vernissagen hamnade jag på Elektra med Cilla, Eva, Christer, Ingunn och Anna. Jag åt råbiff och drack op. Andersson. Jag hamnade i en chattgrupp på messenger som heter Kultureliten. Sen drog Christer, Eva och jag till Club Sub på en punkspelning, eller var det en rockspelning. Bandet var från Norrbotten och det lät som det alltid har gjort, sen Thåström eller nån första gången öppnade sin mun och slog några ackord på ett instrument under andra halvan av 70-talet. Men för kidsen där var det nytt, vi var äldst, jag 40 och Christer och Eva 50+. Evas söner var inblandade i club sub på nåt vis och vi fick öronproppar och drack sprit ur kaffekoppar. 

Till kl 1 stod vi ut, christer och jag. Vi gick för att äta friterad ost på Max innan vi skildes åt och jag chattade på Instagram med en engelsman som sett min film och skrev att jag var vacker med olika formuleringar och jag slickade i mig det som en perserkatt slickar i sig grädde. 

Annars ägnas helgen åt att plöja igenom Raquel Welch-filmer. Sett tre, Myra Breckinridge, Flareup, Hannie Caulder. De är inte jättebra, nästan usla. Hon är bara jättebra i en av dem, som Myra Breckinridge. Nu ska jag se Bandelero! Där hon, Dean Martin och James Stewart gör något i vilda västern.

Nya pjuck.

Tandkrämen.

Har en ny tandkräm av märket pepsodent. Den löddrar så min mun svämmar över. Efter bara några tag med borsten får jag spotta för att kunna borsta vidare. Ett aggressivt fluffigt svällande i min mun. Kanske finns det en mening med det, kanske är det så folk vill ha sin tandkräm. Jag är iaf inte van och får ibland kväljningar.

Frukt och grönt.

Blodapelsin, frysta grönsaker, Paprika, stjälkselleri, rädisor. Räknas juicer? Om, så dricker jag mycket tomatjuice och blodapelsinjuice.

Så ser mitt intag av frukt och grönt ut. Samt en och annan blomkåls - eller broccoli- eller gröna ärtor- soppa.

Hår och tavla.

Har köpt en tavla. Budade på tradera. De kallade det att jag vann, men jag är den som betalar mest och blev därför den som köpte tavlan. Älskar tavlan. Tycker den lyfte mitt hem till nya höjder. 13 kilo vägde paketet med tavlan. Inlindad i bubbelplast och kartong. Den har det torra namnet Höst detalj. Målad av Curt Agge. Vet inte vem han är. Nu hänger den över soffan. 

Mitt hår har blivit långt. Om det får bli längre kommer mitt hår nå längder mitt hår aldrig haft. Känns som en ny epok för mitt hår. Rödblont och långt.

Flickorna från Klubbnatten.

Den där gången då Mimmi och jag gick ut i Umeånatten. Då vi drog på Klubb Sub och väckte förundran med vår ålder i kombination med vårt ungdomliga yttre, den gången, på väg ner mot stan stoppade två flickor oss. De var nog yngre än 20, kan ha varit så unga som fjorton.

I tjata jeans, färgat långt hår, pudermatt hy och överdrivna ögonbryn stod de där med fruset uppdragen axlar i små täckjackor. Så som tonårstjejer alltid sett ut. På min tid var ögonbrynen överdrivet smala, i vissa fall helt bortplockade under de ditmålade. Nu är de överdrivet skarpa och tjocka. Men ändå ser de likadana ut som då och kanske innan mig. Flickorna luktade vanilj och hade en plastflaska med sprit, eller vad jag tror var sprit.

De ville låna en telefon. Vad som var fel med deras vet jag inte. De lånade min. De ringde någon som bodde i huset där vi nu stod. En ung man hördes svara.  De fick tjata på han, bestämt beordra, komma med förslag att han kunde slänga ner nyckeln. Men killen var upptagen av något spel och verkade loj. Tillslut verkade han ge med sig och Mimmi och jag skildes från flickorna. Vi var rörda av dem, hur rara de va, över situationen med den trista killen i andra änden av telefonen, över deras ögonbryn och vita sneakers. Vi hoppades att deras kväll skulle få bli underbar.

Inga Landgré

Drömde att jag var på en flygplats och bland bokhyllorna i en shop såg jag Inga Landgré. Hon hade sällskap av en annan gammal dam. Jag ville ropa på henne, berätta att jag gör film, att jag minns henne från filmer jag sett. I drömmen kom jag på att hon nog var med i en Soldat Boom film och i Det sjunde inseglet. Så jag försökte möta hennes blick, men den vek undan, hon visade tydligt att hon inte ville ha kontakt med mig. Vi passerade varann och jag vill ändå fånga chansen att tala med na, så jag ropar: INGA LANDGRÉ!! Hon ser sig om, får kontakt med något annat fan, hon ler mot henne, hon låter henne ta en selfie ihop och jag står där borta och ser på, ser min missade chans.

Sen vaknade jag.

Borra no 2.

Vill få upp hyllan. Den innebär möjligheter att ha fler växter, att det skulle bli så fint med massa grönt just där. Det är iaf vad jag bestämt ska vara fint. Googlade borrning i hård betong. Ville ha tips. Tryck inte så hårt och ha en lägre hastighet om betongen är extra hård läste jag. Så jag tog på mig mina glasögon, ett par bågar med plastglas av en utgången modell från någon optiker som rensat ut. De är mina skyddsglasögon. Vinröda bågar i mjuk försiktigt kattmodell.

Borrade. Dammet yrde och jag tänkte att nu går det, nu funkar det, nu blir hålet djupare. Men dammet slutade komma och borren snurrade på.

Hålet hade inte alls blivit djupare, bara aningens vidare.

Borra

Ville ha hyllor på vägg. Där jag kan ha växter, någon kaktus, kanske en porslinsblomma. Grönt och fint i skydd från katterna. Dit där de inte når på en vägg hård som sten.

Trodde att det skulle bli lite knepigt, något så här händigt har jag aldrig gett mig på. Som att borra. Någon frågar vad för vägg jag har, hon knackar på väggen och säger att den är betong. Hon förklarar att jag måste ha en slagborr som kan borra i betong. Och en sådan lånar jag. Ställer in den rätt, sätter i rätt borrskruv (?). Borrar. Kommer en bit, genom det porösa yttre. Sen tar det stopp. En klingande vägg döljer sig där bakom. Provar igen. Väntar en dag. Tänker att på något mirakulöst sätt ska det ha löst sig. Borrar, nej, borrar inte. Den tomsnurrar högljutt på en och samma djup. Inget händer. Kanske vidgas hålet lite. Men jag vet att de borde gå att ta sig in, för de som bodde här före mig har lyckas borra djupa fästen i samma vägg.

Två dagar har nu gått och allt som finns är ett mörkt grunt hår som stirrar på mig och jag som stirrar irriterat tillbaka.