När jag letade kläder till en kortfilm fann jag kläder till mig. Visst, denna byxdräkt skär upp lite i stjärten. Särskilt när jag sover i den. För somnade i den gjorde jag. I flera timmar rusade dagen iväg och jag befann mig i sömnen. Inte där jag helst skulle ha varit.

Signe ha varit suport. Hon har sagt hur jag ska göra. Hon tog den enkla vägen via en sida som gör gifen åt en. Och så långt hade jag förstått. Men att få den in i bloggen. Där hade jag gott bet. Nu kan jag det. Tack Signe!

Det var tisdag idag. Och så mycket mer med det är det inte.

fast åter är det bara en låt som spelas, en låt jag vill höra på. Om om om om igen. Och idag var det denna som jag fann via henne.

Såg The Kings Speach och rördes till tårar. Samma hände med the Queen.

Det är fint som tusan när de här kungliga konfronteras med den riktiga världen. En värld de står värnlösa och oförstående och oändligt sårbara inför.

Sen finns de fina hundarna. Alla Corgis.

Förra inlägget gick helt ut på att jag blev snygg på kort. Bemödade inte ens inlägget med ett ord, en rubrik eller något. Nu kommer inlägget försvinna, bli ett tomrum i arkivet, ett inlägg du måste bläddra dig bak till. Och längre bort kommer det komma för varje dag, allt mindre sett och svårt att hitta.

Detta inlägg går också ut på att jag blir snygg på kort. och att jag har en snygg behå.

ps. lyssnar på den här om om om om omigen.

Det blev aldrig riktigt ljust idag.

Snoozade från tio till tolv, sen sov jag från tolv till ett. Allt det där eviga sovandet gjorde mig arg och sur och irriterad. Sen åt jag ost på saltiner och drack té. Åt några plommon också. Är fortfarande irriterad och grinig och anar något som liknar en förkylning.

Natten är varm. Hos Jossan bland hennes vänner svettades jag. Lämnade fuktiga avtryck på sitsen på den svartmålade stolen. Stjärtsvett. Ändå bar jag så lite kläder. Här hemma hade jag förts haft jeans, men då vällde jag över av svett från alla håll. Det blev ben i hudfärgade strumpbyxor med hudfärgade hjärtan på. Det blev de korta shortsen med den höga midjan. Det blev en blus mormor haft och nu gett mig.

Men finast kände jag mig i tröjan, till och från Jossan. Med pärlhalsbanden och de blanka svarta ballerinorna. I den mörka fuktiga varma natten. För utan tröjan hade jag inte frusit, för i tröjan rann svetten till, men jag lät den vara på medan jag trampade hem.

Bläddrade i en bok av och om Tore Wretman. Där fanns texter om mat. Om blodpudding, om halmad ål, om stjärnorna som besökte maxim i paris. Om stjärnorna som besökte Riche i sthlm, om råbiff och anektoden om när han bad att få den halstrad på en krog i frankrike. Där fanns Sture Lagerwalls 50års fest meny. Och en del om kungligheter, bla Prins Bertil och Lilian.

jag blev väldans hungrig när jag bläddrade fram och tillbaka.

sunny

Någon gång, just då natten blivit morgon och jag råkat vakna och inte kunnat somna om, det var då jag började lyssna på den. Och sen har jag lyssnat på den åter och åter igen. Sunny och sunny och sunny och sunny och sunny och sunny och sunny och sunny mfl versioner. Och jag lyckas inte lyssna på någon annan låt, för jag vill inte. Aldrig någonsin.

tröjan

Vi var ofta i Fredrika, hos mammas faster Göta. Hon hade en stor västerbottensgård, man bad busschauffören stanna vid uppfarten och så gick man en grusväg fram till huset. Det här var på 80-talet. Jag var barn. Och varje sommar var vi där, även på höstlov och vårlov.

Huset var fullt av rum, magiska rum, smala rum, garderober man kunde gå in i, kallvind och bakom kallvinden ännu en uppsättning rum. Det fanns en övergiven lagård och ett hus att snickra i. Ute kring huset fanns rostiga gamla maskiner och skörderedskap och annat vi lekte på.

Mamma och Göta växtfärgade en massa garn, de spann garn, de tovade, de stickade. Och av lite av allt det dära garnet stickades tröjan jag bär om dagarna. Den var mammas som jag fick. Den hamnade i en låda i förrådet och så en dag för någon vecka sen åkte den på.

Golvet hade skurats, alla hade lagt sig, kaffet till nattpersonalen bubblade i bryggarn, vi hade släckt ner. Nu var det en lugn stund. En stund av väntan på att få ge rapport, en stund då jag önskade att jag var rökare, så att jag kunnat sätta mig ute på balkongen i mörkret bland blommande blomlådor, ta en cigg och en kopp kaffe.

En stund senare cyklade jag hem. Huvudet värkte. Luften var sval och mörk och blöt. Marken våt efter dagens regn. Jag genade på en djup stig, en stig gjord av cykeldäck genom gräs. Den gula regnjackan låg i cykelkorgen och på mig hade jag en sliten blå tröja mamma stickat av växtfärgat garn någon gång på 1980-talet. Gillade bilden jag gjorde av mig själv, bilden av mig på cykeln.

Hemma svalde jag två alvedon. Hemma väntar jag på att de ska kicka in.

Först åt jag en stor tallrik mat. Sen somnade jag. När jag vaknade visste jag inte hur länge jag sovit, jag visste bara att jag var svettig och låg på hårda saker ( som visade sig vara kattleksaker och ett träningsgummibands handtag). Då åkte jag och köpte godis för mina nästan allra sista slantar.

Nu är det under tio kronor kvar. Sju på kontot och två i börsen. Alltså nio.

Sen cyklade jag ner till Jossan. Vi drack te och gaggade. Jossan såg ut som ur en amerikansk film, klädd i tee med tryck och strosor, med håret i hästsvans, redo att att äta glass som tröst.

När jag åkte hem tyckte jag hennes hus båda portar var så fina. När jag kom hem till mig såg jag att mitt hus port inte alls var särskilt fin.

Gjorde ett facebookalbum. En massa bilder från en lång tid. Ett enormt album. Jag klämde in alla. Bekanta, folk jag bara träffat, vänner och familj. Det var desperat. Delvis. I albumet, taggade, blir de en del av mig. Fast de inte är det. Fast de bara är någon jag sminkat, eller bytt ord med några gånger. Men jag ville visa något annat än de dagar, kvällar, nätter jag hållt mig för mig själv det senaste året.

Solen kom. Eller gick upp. Den skiner in genom gardinen och det är så satans fint. Lyssnar på Julie London, two sleepy people och That september in the rain, dricker det sista av teet. Ska borsta tänderna, komma ur nattskjortan och i kläderna för dagen. Om en stund börjar arbetet.

Julie London - My Baby Just Cares For Me

i den tidiga morgon

Vaknar vid fyra och somnar inte om. Vid halv fem stiger jag upp ett tag. Vid fem gör jag ett nytt försök att somna. Då ser jag henne bakom gardinen. Och hon ser mig.

The Postman Always Rings Twice (1946)

sminktips

Det är natt. Fem timmar kvar till klockan är sju. Fast för mig spelar det ingen roll, för jag är sjukanmäld imorgon. Så det här är en natt jag bara låter gå. En natt då jag inte vet vilken musik jag ska lyssna på. En natt då jag inte vet mycket alls.

Tog en promenad med kläder utanpå pyjamasen. En promenad utan mål så vid varje vägskäl tvekade jag. Det regnade och var mörkt och varmt och johannes hörde inte vad jag sa i telefonen.

Det var Så himla mörkt. Tänkte tanken att jag kanske förlorat synen. Svarta natt. De är så de är nu och svartare kommer de bli.

Efter att ha stirrat in i väggen. Efter att ha pratat en del i telefon. Efter att ha kissat väldigt mycket. Så känns allt bättre och ett godissug växt i mig.

Den lovande morgondagen är idag och den blev spya över toan, innan locket helt hunnit fällas upp. Sen den morgonstunden har jag sovit och haft ont i magen. Så är läget än. Men spyorna känns avlägsna nu. Och siameserna ligger nära.

Ska sova. Men är inte särskilt trött. Det är första stunden på helgen som ingen trötthet finns i mig. Kommer dricka en kopp te till. Kommer tänka att den ska få mig att varva ner. Imorgon har jag arbete att göra. Imorgon verkar lovande.

Ingrid Bergman

RetroBites: Joan Fontaine - Sisters (1979)

Det hon säger. Det är intressant. Kan inte sluta lyssna så jag ser om. Och om.

Idag ska inte bli som igår. Idag ska jag komma utanför dörren.