Outfits.

 Bar inte de kläder jag köpt till sommarens filminspelning. Inte ett plagg. Jo två par strumpor och ett nattlinne. Den nya frippan fick mig att tänka om, gav henne en annan look och kläderna jag köpt didn't make sense längre. Iaf inte paljettkjolen och då tappade jag suget på toppen, den rosa, eller stod och valde mellan den och en topp jag köpt för massa år sen som är spröd i vass och hård spets och nog är bortom räddning och jag tänkte att den får sin svanesång i filmen, i Kittens, eller vad filmen nu ska heta. Så de tusentals kronor jag la på kläder ligger nu oanvända i min klädkammare. 

Tusentals kronor. Vilken överdrift. Ett och fem. Kanske ett och åtta. Högst. 

Filmhaveri och en stundande kalkon

 Tog mig till Film i Västerbotten ikväll. Skulle klippa. Ventilationen knäppte skarpt och tätt. Som en stadig hammare som slog spik. Jag lyckades inte föra över det inspelade materialet, jag behövde något, nåt för att låsa upp filerna, eller nåt sånt, vad vet jag, gav upp. 

Gav mig på Fragments of a Cat lady's downfall. Typ gav mig på. Lyckades inte där heller, något strulade. Och såg lite av den. Den suger. Kan jag rädda den? Liksom andnöd över hur dålig film det är. Och hur ful jag är. Kanske är filmens största problem att jag är ful, iaf i början. Riktigt jävla ful. Och skärpan är inte där den ska va, den är på flaskor i förgrunden.

Sensommaren är slö och stilla. Jag cyklade runt efter mitt halvdana försök till att styra upp mina filmer, till att skapa, till att ta tillvara på tiden. Stötte på Moa, stötte på Emma och Linus, fick se odlingar och träffa höns. Kom till mamma, drack te med henne. Cyklade hem. Det skymde. Natten är mörk. Svart. Augusti är snart här. 

Så tänkte jag nu, just, i denna stund, att jag skulle göra om den, Fragments of a cat ladys downfall, spela in på nytt, spela in igen. Göra om, göra rätt. Då utan Montzi. Vilket talar mot. För Montzi var med, hon är stjärnan, hon är det gulliga fluffet, hon finns bevarad med sitt lilla tryne till nos. Vackrare katt har inte gått på denna jord. Spelar jag in på nytt blir hon inte visad för världen. Nu är jag hoppigt rastlös. Vill ringa någon. Vill bolla. Vill lösa i natten och inte sitta själv med mina nerviga idéer. 

Sug.

 Hungern har tagit mig igen. Eller aptiten. Suget! SUGET!! Har jag gått ner i varv nu, efter plugg, efter inspelningen, efter att ha varit ledig i två veckor, planlöst ledig, tomt, tom, och denna tomhet göder aptiten. Göder mig. Vill fylla munnen. Spänna ut buken. Hela tiden. Tugga tugga tugga svälja svälja svälja. Om och om och om och om igen. Idag var ostdipp, sån där orange ostdipp som antagligen inte har någon ost i sig, det godaste jag stoppat i min mun. Med nachochipsen sleva upp ur burken det gulkrämiga kletet. Ostoppbar. Oj så gott det var. 

Cyklandet.

 Den där kvällen när jag cyklade runt, då det regnade först och var fuktigt och kvavt, det gick så lätt att trampa, tyckte jag flög fram, som att cykla i medvind. Ikväll likaså, när jag cyklade till och från Villanäs och Anna E. Flög fram. Trampade och trampade och trampade utan motstånd. Utan trötta muskler som ville ta en  paus och rulla fram. Nej Nej Nej! Tramp! TRAMP! TRAMP! 

Har i år inte lett cykeln gåendes upp för en endaste backe. Jag tar mig upp, utan tvekan, utan att ens tänka tanken att jag skulle ha hoppat av och gått. Mina muskler har varit pigga, alerta, inte blivit trötta eller uttråkade, inte lessnat på ansträngningen, inte lessnat av ansträngningen. 

Så underligt att ha energi igen. 

Andra semesterveckan.

Tvättid på måndagen. Svettigt och varmt.

På tisdagen klippte jag inte film. Tog mig inte ens dit, till film i västerbottens lokaler. Gnällde i telefon över min slöhet för Mysan och hon sa att hon kände igen detta, att så är jag varje gång. Hon sa att det var min process. Dygnet var  kvavt och syrefattigt. På kvällen cyklade jag runt. Det regnade först, sen bara kompakt fukt. Jag svettades. Cyklade över Ålidhem, Kolbäcksbron, Ön, Teg, Öst på stan, uppför swingen och hem. Kanske såg jag nån film sen. Åt bröd jag bakat och drack te. 

På onsdagen firade vi Alma. Signe och jag cyklade längs älven. Svetten rann om oss. Droppade från våra nästippar och hakor, la sig i rännilar längs med överläppen. Solsken och ljuvligt. Peje grillade. Frida styrde upp. Vi åt maten och tårtan och sen cyklade vi genom området, ner över åkrarna, genom den lilla skogen, ner till älven, ner i älven. Alma, Tea, Peje, Signe och jag. Solen låg lågt och guldigt. Vattnet var varmt och jag blev nedskvätt av syskonbarnen och Peje och vi skulle tvåla in oss för Peje hade köpt tvål och schampo som är gjorda för sjön, för att inte smutsa ner vattnet med kemikalier,  och vi gjorde så, så som Peje sa och vi var bullriga och stökiga och sen blev vi kalla och gick till våra cyklar och cyklade upp igen. Ganska snart cyklade vi hem, Signe och jag, längs älven, i stan satt folk i broparken, det skulle spelas musik, på promenadstråken och där krogbåtarna ligger strosade människor runt, vi fortsatte, det blev glesare med folk, vi skildes åt vid sjukhuset. 

På torsdagen kom Yuliya förbi. Vi repade inför en liten filminspelning. Jag i den tättslutande gorilladräkten igen. En ny film. Ett nytt sätt att använda gorilladräkten. Förhoppningsvis ett nytt sätt att använda gorilladräkten.

Igår, fredag, spelade vi in. Vi hade 2 min och 25 sekunder film att använda. Riktig film, svartvit 8 mm. Kameran lät tjutjutjutjutjutjutju när den rullade. Rep innan tagning för att ha chans att fånga något, för att vi skulle veta hur vi skulle göra. Jag stönade och stånkade och svettades och täcktes av hår från gorillapälsen som smet fast mot min kropps fukt. När vi var klara var jag vätsketömd, drack iste, åt chips, städade undan, lagade mat, tjattrade med grannarna från balkongen, åt mat, dammsög, duschade, drack te, slocknade, sov dåligt, vaknade kl 07:30.

Sommarens varmaste dag.

 Det ryktas om att det ska bli 27 grader idag. Ev sommarens varmaste dag. Balkongdörren står på glänt och inga ljud tycks existera där ute. Inga barn i lekparken. Inga fåglar. Ett svagt bilbrus från Holmsundsvägen når in. 

Har tvättid Kl 17-22. Tvättid och solgass och sommarvärme. Måste finnas nån poesi i det. Något vackert. Svett och tvätt. En öde sommarstad. Men alla tvättider är bokade, så var alla är mellan sina tvättider är för mig ett mysterium. Ligger hela huset gömt och undrar var alla andra är? Eller är det ut till havet, sjöar, älvar, kolonistugor och äventyr, sen in till stan för tvättid? Får väl fråga om jag råkar på nån. Har inte råkat på nån i mitt hus på flera dar. Hör inga tecken på liv, inget i rören, inga spolningar eller skval på toaletter, inga steg i trappen, ingen lek i parken. 

Tror att jag har mer att filma. Mer av mig ensam i gorilladräkten. Planen är att filma idag. Få det gjort. Även det passande syssla för årets varmaste dag. Ev årets varmaste dag. Svettas i gorilladräkten. Kippa efter luft bakom gorillamasken. Ska jag göra det och sedan dö? Uttorkad som ett russin. Blek som en likmask. Blöt som en nyfångad fisk. I en gorilladräkt från partykungen.

Såg dokumentären om Anita Pallenberg. Nu vill jag ha pilotglasögon, precis som hon i en intervju. 

Batman.

 Det är natt och jag önskar att den vore evig, inte att den rusar fram, inte att morgonen snart är här. Fått för mig att jag ska se alla Batmanfilmer. Inte de av Nolan, utan de två av Burton. Av sentimentala skäl, påminna mig om tidens gång, om det som var. Ivern att se filmerna är nu. Och hur ska jag hinna se dom när morgonen är så nära? Vill pausa tiden, stanna i mörkret, för det är nästan mörkt nu - mest pga mulet, och se Jack Nicholson, Kim Basinger, Danny DeVito, Michelle Pfeiffer, Micheal Keaton. Så larvigt av mig. Djupdyka i nån vurm för nått förgånget när jag borde sova. Så typiskt. 

Regnet och rusket och kvällen och massorna.

 Igår var det grått. Alldeles grått. Regnade. Regnade mer och mer och mer och mer och mer. Tog bussen ner på stan på kvällen. Skyndade fram till Folkets bio, rusade under tak där det gick att rusa under tak,  snedda över torget som var täckt av ett tunt lager vatten och sen tog det stopp. På andra sidan torget var det fullt av folk, framförallt barn. Massa små färglada regnjackor och paraplyer. Överallt från alla håll. Tjockt. Jag trixade mig runt och kring och så in och upp och mötte Sven J. 

Vi såg Dogtooth. När filmen var slut gick vi ner och väntade på hans fru Hami. Utanför hade det blivit mörkt blått och vinden fick regnkapporna och ponchorna att virvlar runt. Regnet slog mot fönstren och vi slog oss ner. Det var nu fullt av barn där inne, där vi satt, de hoppade runt, det stojades, några värmde sig, andra spelade pingis eller rusade runt eller bankade mot rutorna. Utanför var det tillsynes en evig marsch av människor som kämpade mot regn och blåst och gick längs älven och vi var förundrade över alla dessa massor i ovädret. En googling visade att det var Rix Fm festival, artister hade uppträtt, skulle uppträda och människor ville se, barn ville se. 

Hami såg en annan film, en längre film. Vi satt i en timme och regnet lättade, vinden mojnade, det ljusnade, det mörkt blå blev ljust grå, himlen vit. Vi gick genom stan. I ett träd satt fåglar på varje gren, som svarta plumpar i lövverket. Vi skildes åt, jag gick hemåt. Inga gatlysen var tända, allt var dunkelt, öde. Inne på Ica köpte jag ost och kex och druvor och salta mandlar och sesamkakor som jag kånkade hem. 

En inspelningsdag.

Inspelningsdag utan DK, utan Maria, utan Anna. Ensam i lägenheten i gorilladräkten. Den var så svår att andas i. Plötsligt hade den blivit det. Inte för att den någonsin varit enkel att andas i. Men nu tog det liksom stopp. Nu tänkte jag att jag nog dör, varje gång, att jag kommer kvävas, förgiftas, nånting livsavslutande. Svettades åter i den. Som en tättslutande plastpåse runt min kropp trots allt fluff. 

Kl 22 kom Polly och vi gick ner till älven. Jag skulle filma skymningen. Polly höll mig sällskap. Efter en timma var vi klara. Jag väntade på gryningen. Gick ut igen ca kl 02:30. Var ute i en halvtimma. Stod på en parkering. Filmade den ljusnande himlen. Måsar skränade. Gick in igen. 

Det visade sig inte vara någon större skillnad på en skymning och en gryning.

Sitter i köket, rostmackor med honung och svalnat svalt te. Himlen utanför är bullig och gyllene. Jag tänker att jag borde ut igen, filma mer. Ännu mer klipp av himlar. Redan uppe i ca 60 st. Moln drar förbi och dis flyter mellan husen. Jag vill vilja sova. Önskar komma ner i varv. Borsta tänderna igen och sedan somna. 

 

Östersund.

 Det var förra helgen. En vecka sen jag kom hem. Det var en måndag. Tåget som Åsa Linderborg klev på i Bräcke. Iaf nån som liknade henne. Men utan hennes os. För Åsa Linderborg liksom osar. Typ sex och flickighet och skärpa. Den kvinna som klev på i Bräcke såg stressad ut. Andfådd. Förvirrad. Iaf då, sen tog hon form och det var ingen tvekan om att det var Åsa Linderborg som satt där med datorn uppfälld, som gick i gången för att hämta kaffe eller gå på toa.

Jag satt bredvid en liten flicka. Vi satt likadant med benen uppdragna i liknande stora byxor med ribbat tyg. Jag läste en bok och flickan såg serier som såg vuxna och seriösa ut på sin skärm. Jag klättrade över henne när jag klev av för att byta i Sundsvall, tog ner min ryggsäck från hyllan ovanför och var rädd att tappa den i flickans huvud. 

Men det här var på vägen hem. 

Dagarna innan var jag i Östersund och firade att min pappa skulle fylla 70. Hans syster och hans exfru Susanne hade styrt upp. Pappas två bröder var där, mina syskon Sanna och Felix. Tre kusiner. Fotbollsmatcherna stod på hela tiden. Det åts. Vi lekte lekar och sjöng sånger. Brölade sånger. Just i dag är jag stark. Jag och Felix tog ett nattdopp i Lilljsön och myggorna kryllade och Felix sa just innan vi hoppade i att här fanns det blodiglar och jag blev nervös och vågade inte vara i så länge och pga stressen kändes vattnet kallt. Sanna och pappa stod på stranden och slogs mot myggen. 

På söndagen åkte alla hem. Jag var kvar till måndag kring lunch. Jag bläddrade i ett gammalt fotoalbum. Det från 1976. Min 22 åriga pappa tågluffade med min 17 åriga mamma. De hälsade på min farmor och farfar i Schweiz. Farmor var med på bilderna, i bergen, alper eller jura, vad vet jag, toppar och slänter och blomster och farmor i tonade stora glasögon. Mamma åt baguette i Paris och stod på en glaciär och de sov på en strand vid medelhavet. Mamma så blond. Pappa med lockar och bränna. Slog igen albumet. Ställde in det i hyllan bland de andra fotoalbumen märkta med årtal. 

På söndagskvällen gick jag till ica kvantum, ville röra på mig, ville se en matbutik, ville handla. Bara handla för sakens skull, egentid och konsumtion, smälta dagarna, smälta nuet. Gå runt bland hyllor och fylla en korg. 

Östersund är bara fragment, besök jag gjort. Två somrar bodde jag där. Båda i en dimma. Omtöcknad och blödande ena gången. Andra gången utan mål städandes hotell. Min pappas liv är där, har varit där, sen 1984. Där växte Felix och Sanna upp. På bussen till tåget på måndagen blev Östersund tydligt just innan det uppenbarade sig. Mindes och såg jag det jag mindes, vägen blev tydlig, gator och parker och hus jag aldrig tänker på, inte vetat jag kom ihåg, tog form i tanke och sen materiellt. En tall. Mindes en tall och sen stod den där. EN TALL!

Förlåt, jag överförklarar, trasslar in mig, upprepar mig, vill plötsligt att ni ska förstå precis vad jag menar. 

Det var nio år sen jag var i Östersund. I juni 2015.