Dela den äldsta selfien på din mobil. Så kunde en göra på instagram en dag och så gjorde jag. En bild från 2015. Augusti för 9 år sen. Jag såg aldrig ut så. Jag ser aldrig ut så som jag ser ut på bilder och denna var den slags magi som bara kan uppstå i en stillbild. Ungdomen och huden och halsen och blicken och nättheten. Allt är en illusion. En dröm. Och jag delade den i stories på instagram och komplimangerna började komma och jag kände mig äldre och fulare för varje ny komplimang.
Cyklade till Tomtebo och mot Polly. Stannade vid två snöhögar, cykelvägen går mellan dom. Fotade. Det var tidig kväll och varmt, nästan hett.
Polly och jag gick förbi folk som grillade, som solade, som tränade, som rastade hundar. Vi gick till kärleksviken och laddade för ett dopp. Vi satt och bländades av solen på en bänk. Vi bytte tillslut om. Med våra spinkiga kroppar tassade vi ut i vattnet. Hon i röd baddräkt, jag i vitrandig ljusrosa baddräkt. Sakta sakta sakta stretade vi ut. Vi sa att det inte var så kallt. Vattnet var brunt och kvistar och kottar smög runt våra fötter. Vi tog oss längre och längre ut. Och Polly sa: Nu doppar vi oss. Hon räknade till tre. Vi doppade oss inte. Så sa hon: Nu gör vi det bara. Räknade om. Vi doppade oss. Vi plaskade runt en liten stund. Vi doppade oss igen. Simmade några simtag. Sen var det klart. Vi gick upp. Satte oss på bänken igen.
Polly hade té med mynta med sig. Hon hade russin. Solen gjorde oss varma. Téet gjorde oss varma. Vi Klädde oss. Vi började gå hem. I Skuggan bland träden blev vi frusna. När vi skildes åt huttrade Polly och jag trampade iväg, förbi Coop Tomtebo. Inne på Coop hängde kassen med de blöta badkläderna på min axel och min nacke var fuktig av sjön. Jag köpte chips och torkad mango. Cyklade hem. Solen låg bakom husen, nån stråle nådde ibland fram och bländade.
Det gick så snabbt att det blev grönt. Från dammigt och kalt till ettrigt grönt. Som vanligt. Som varje år. Ljuset och grönskan. Poff! Och ruset och vemodet kommer över en. Den korta sommaren. Den nästan orimligt korta sommaren ska börja. Det förgängliga blir påtagligt.
Var på Art friday i fredags. Mötte upp Polly. Vi fick plats inne i salen. Jag var kall och fuktigt av cykelfärden. Hade en skjortklänning, köpt 2020 när jag gick loss på skjortklänningar, en jag har när det är fest, svart med schwung i. Knäppte upp några knappar extra så mer av låren skulle synas. Hade knähöga boots med halvhög klack. Försökte ha attityd och självförtroende. Blev full av mig själv. Nykter men sprudlande självgod.
Vi gled runt Polly och jag. Vi minglade. Vi pratade. Vi pratade med andra. Jag kände att jag fanns. Att folk var intresserade. Mallet bubblande över. Brast ut i tomma intet, nä, riktat mot Linus, producenten till mina senaste filmer, om celeb nude videos och movie archive och citerade de texter som fanns till klippen. Målet var att sälja in mig, berätta att jag har fans. Det blev nog bara konstigt, att sitta och prata om nakenklipp liksom, säga freshly shaved vagina och kunna hela denna mening utantill: She stands on her hand an knees trying to find the right prosition to put her ass upp in the air.
Vid 23 lämnade jag och Polly Bildmuseet. Det var disigt blått ute. Ljust ljust blått med lite rosa i. Himlen skulle inte bli mörkare än så här. Vi gick upp för gatorna Öst på stan. Mot Pollys bil. Jag satt på cykeln, rullade långsamt bredvid. Vi skildes åt. Jag trampade hem.
Glad hemma. Ännu mallig utan självinsikt. Bara tyckt att kvällen varit härlig. Att jag varit härlig.
På lördagen strök jag min Gudrun Pontén blus skrynkelfri. Åt potatis, korv och haricots verts. Drack två snaps. Hade champagne på kylning som jag tog i min hand och stapplade iväg på samma klackar som kvällen innan. Cyklade till Jonnas syster. Vi drack bubblet och vi drack margeritas och jag blev rusig och började åter prata om min freshly shaved vagina, som verkligen var just rakad pga lång blus som klänning och bara ben och ev glimt av trosor och jag ville inte att någon buske skulle titta fram genom spetsen.
Vi gav oss iväg till TQ. Vi dansade och drack jag jag blev fullare och fullare och minst lika full av mig själv som kvällen innan. Hörde inte vad någon sa och jag tror ingen hörde vad jag sa. Vi hade kul i den mörka källaren där klubben håller till. Stundvis blev jag så till mig över att det finns queers som samlas och ville krama alla. Och jag gjorde det! Iaf två. Som nån jävla handpåläggning. Eller som att krama sig själv som ung. De var så vackra.
Klubben stängde, det var ljust ute. Vi skildes åt och jag cyklade hem och hemma kickade sista drinken in och jag la mig på hallgolvet. Världen gungade och jag sparkade av mig ena skon. Låg kvar. Vet inte hur länge. Katterna slöt upp. Höll sig nära. Jag samlade kraft, tog mig mot sängen, fick av mig blusen och knästrumporna. Dök ner på rygg och somnade.
Iaf en stund.
Upp och kissa. Solen öste in. Bländande gult. Tog av mig lösfrallerna, la dom på köksfläkten. Tvättade av sminket och tog av de inskärande spetstrosorna och hoppade i stora mjuka vita i bomull. Somnade om.
Sen kom jag aldrig till liv igen. Så kändes det. En evighet av gungande värld och illamående. Katterna fick ingen mat, ändå låg de tysta nära mig, inget jamande, inget för att få min uppmärksamhet. Och de hade inte fått mat kvällen innan. Blev rörd över katternas mjuka vänlighet.
Såg på instagram att folk badade, första doppet och fötter som plaskade i älven.
Kräktes. Åt tillslut en banan. I små små tuggor. Pratade i telefon med Agnes. Låg kvar. Åt tre mackor, tunna mackor. Pratade i telefon med Signe. Åt popcorn med knäcksmet över. Åt stjälkselleri. Nu var det natt igen och katterna hade fått mat, extra mycket. Jag la mig. Jag somnade. Sov djupt och lagom. Vaknade hungrig, så sugen på pasta och vitlök och pecorino.
Skrev först till Fanny om hon ville ta en promenad, hon svarade efter 30 min att hon inte kunde. Ringde Ingunn, hon jobbade, hon skulle ringa upp. Skrev till Polly om hon ville ta en promenad. Väntade på svar. Bytte om. Klädde mig för att ta mig ut, lämna hemmet, ut i kvällssolen och försommaren. Ingunn ringde upp. Hon sa att hon jobbade som entrévärd på Vävenscenen. Jag frågade om jag kunde komma och hänga med henne. Visst sa hon.
Drog på mig en skinnpaj i plast. Så töntigt plagg, sån töntig modell på ett töntigt plagg. Rockig. Tog en bild av mig i den och en vit blus tidigare i veckan, skickade bilden till AK och skrev: visst ser jag ut som en norrbottning? Jo, svarade hon, men en som flyttat till Umeå. Precis svarade jag. Hon bar definitivt cheap mondays då de fanns la jag till.
Men iaf, iväg på cykel i min plastpaj och solglajer och svarta utsvängda jeans. Dörren till Väven var låst och jag kom inte in. Ingunn fick fixa och trixa och sen kom jag in och vi satt en stund och väntade på att andra akten skulle ta slut. Polly svarade att hon gärna tog en promenad. Jag skrev tillbaka att jag hunnit iväg på annat. Andra akten tog slut. Publiken välde ut. De fick sina kläder i garderoben. De började lämna lokalen. En dörr verkade paj. Ingunn fick trixa och fixa ännu lite till och ringa nån och så kunde vi tillslut gå.
Vi mötte upp Karin på Gotthards. Karin åt små små musslor och Ingunn beställde vin och morötter. Otroliga morötter. Med något puffat ris på. Jag beställde inget, sa flera gånger: jag ska gå strax. Och strax stängde de. Vi var där i 40 min. Ut i den ljusa natten. Klockan hade blivit elva. Jag cyklade hem längs älven och Strandgatan. Solen nådde ännu husen, inte direkt, men dess rosa skymning gav de höga husen glöd. Jag trampade på. Trampade och trampade och trampade. Uppför swingen, uppför Klintvägen. Bokade tvättid på måndag. I en rush for jag upp för trappen och var i min lägenhet igen. Tänkte att det här med pyrande rastlös oro inte är så dåligt, att det ger en fart, ger en initiativförmåga.
Imorse, efter nån timmas sömn och en kanna te och dusch, cyklade jag ner till Winn hotell och åt frukost med Eva. Hon är i stan. Solen sken och inne bland husen var det varmt. Eva satt utanför och väntade i blommiga byxor och lysande bränna. Vi åt vår frukost. Vi satt där mittemot varann. Massa kuddar i sofforna. Kuddar som bara lämnade plats åt oss två, utan kuddar hade nog fyra till kunnat sitta ner vid bordet. Det var lugnt och mjukt och sommaren syntes mer och mer för varje minut.
Vi tog en promenad till Döbelnsplan, pratade om förr och nu och så gick vi tillbaka. Satte oss inne på Kulturbageriet, väntade på Evas bror Axel. Han kom, vi skildes åt. Jag cyklade hem, bara jeans och linneskjorta och solglasögon. Lugna gator och spirande poppande grönt.
Pluggade till provet.
Åt bara varma mackor med curry och banan i veckan. Klämde dom i våffeljärnet. Två per dag och en skål vaxbönor. Några kannor te och några ostsmörgåsar just när jag vaknat. Köket är helt nerstökat nu. Som jag slafsat och slarvat. Inte haft ro att styra upp, diska, torka av. Ostsmul och brödsmul och brända bitar som fallit av de varma smörgåsarna.
Idag var sista provet. Kanske sista provet. Satt i ett klassrum. Jag, en till som gjorde prov och den vänliga provvakten. På en whiteboardtavla satt en inplastad sommarbild uppe med en magnet. Det stod glad sommar skrivet. Jag blev ett barn. Luta mig fram över bordet som en tonåring. Inget vuxet ville stanna i min kropp.
Vet inte hur provet gick. Det var så trögt. Jag var så tom. Ekande tom. Letade och letade och kunde inte de långa orden och lämnade in provet efter ca 50 min. Hade 90 min på mig. Men får jag åtminstone ett D som i Dåligt eller ett E som i Exceptionellt Dåligt så klarar jag det iaf. Kanske en restuppgift. Åh, orkar inte omprov. Orkar nog en restuppgift. Jävlahuvudslöadumjävel.
Kollade på skärmdumparna från Fragments of a cat ladys downfall, vilket är den där filmen jag spelade in och nu inte gjort mer på än klippt en version som inte är bra. Och dessa skärmdumpar, stilla bilder ur filmen, de ser ut som det sämsta av kortfilmer. En deppig amatör som varit framme. En deppig amatör med pretentioner hen inte kan leva upp till. En deppig amatör med pretentioner och som använder ordet djup om det hen skapar och de samtal hen för.
Suck.
Sista veckorna med plugg och det är som att jag njuter av dom. Att jag sitter här stressad med uppgifter, lite efter, lite snurrig, solsken ute och arbetsnätter som länkar samman dygnen. Och det är kul. Jag vill inte att det ska ta slut. Bara fortsätta i en evighet. Känslan av ungdom och känslan av att göra något. Såklart helt tom i skallen. Ofokuserad med musik i öronen för att då går det bättre än i tystnad. Nu ska jag iväg till arbetet igen, sista natten av fyra. Imorgon mer plugg. Prov tisdag. Prov torsdag. Klarar jag dom är jag klar. Och sen, när skolan är avslutad kan jag inte låta mig luras att jag är ung längre, för oj så jag låtit mig luras, valt att lura mig själv, då måste jag se mitt medelålders jag igen. Kanske får jag en trött rygg och lätta utmattningsymtom.
Jag googlar mig själv. Rätt ofta. Stör mig på SVT.se rubrik från 2019. Den står alltid högst upp, den står ibland före bilderna på mig. Nåja, nu hade nytt kommit, inte högst upp, nä vid denna googling fick jag gräva ner i djupet, längst bort, bortom safe search.
Hösten 2014 fann jag nakenbilder från Ta av mig vid en sån här djupgående sökning. På nån sida som listade nakna kändisar, hamnade efter Kate Bosworth, pga alfabetisk ordning. Det var arbetshelg, jag jobbade dag så arbetshelg var liksom extra tufft, längre pass och sämre bemanning och 2013 års succé med filmfestivaler och tv-intervjuer kändes långt bort och jag var en föredetting innan jag hunnit bli något.
Fann dessa nakenbilder och kommentarer under dom som I would ravage her skank. Fick hjärtklappning, kände mig generad och köttig och korkad. Iaf först. För sen stod jag där på arbetet igen, trött och otillräcklig och november var mörk och blött och tänkte Ah, nån tror att jag är känd och nån vill ravage my skank och började bli pirrig över det hela.
Nu hade likande sidor, Movie Celebrity Archive och Celeb Nude Videos funnit janabringlove och Nätter och dagar i juli. På den ena sidan har de klippt ner, tagit bort allt där jag inte är naken och skapat en väldigt kort version av filmen och på den andra har de lagt ut alla nakenklipp med sakliga texter om vad som sker i varje klipp. Nästan sakliga iaf, tycker de smyger in värdeord, t.ex freshly shaved vagina, och sett saker som inte riktigt sker - trying to find the best position to put her ass up in the air. Om någon skrivit dessa sju texter som beskriver vad vi ser eller om en AI gjort det vet jag ej, men ändå, nån fann mina filmer, nån la ner tid på dom, nån tror att nån annan än jag kommer finna detta och finna nöje i det. Ändå otroligt.
Jag vaknade ledsen igen. Jag som varit sprudlande glad i 1 1/2 vecka, minst. Vaknade tidigt 07:30. En glipa i gardinen släppte in en stråle sol. Det var inte ljuset som smög sig in som väckte mig, det var ledsamheten. Låg kvar en stund. Låg kvar och våndades och i mitt våndande lyckades jag somna om. Kl 10:30 slog jag åter upp ögonen. Helt stum inombords. Ingen sorg, ingen glädje, ingen lättnad. Bara kompakt stumhet, inte en chans till någon klang. Stank också. Denna stank var tillbaka. Sa till Dante Kristin i fredags att jag slutat stinka. Att jag inte vaknat och fått kväljningar av min lukt, att jag kunnat gå in i sovrummet igen utan att vilja hålla andan, tvärtom, det hade luktat gott. Men nu stank jag alltså. Syrligt fadd kvalmigt tjockt os runtom mig. Ur mig. Är det så ledsamhet luktar? Den inte bara känns i en, den pyser ur en som simmig odör.
Klev upp. Tre mackor med ost. En kanna te. En till kanna te. Duschade. Skulle plugga men ledsamheten hade satt sig i blodet, fått det att rusa, fått blicken att flacka, fått mig att skippa efter luft. Drog på mig kläder. Fina kläder. Blåa luftiga manchester braller, vit blus som får mig att se 1910 ut. Vita marshmallowjackan. Pinnade ut. Ner till Bildmuseet. In och upp till våning 5. Såg utställning. Högtalare ropade ut att en guidad visning skulle ske kring två verk kl 14. Klockan var 13:50. Jag väntade. Guiden kom. Frågade två som lämnade lokalen om de ville delta, de sa nej. Hon frågade inte mig. Jag drog mig en stund. Det var bara hon och jag där. Jag tog mod till mig och frågade om hon ville hålla i visningen trots att det bara var hon och jag. Hon var rosig och grann, hon pratade om de två verken, om skogen som de handlar om, om skogsindustrin som just dessa handlade om. Jag tänkte att hon räddade min dag med sitt prat, med sin närvaro. Hon blev klar. Vi log mot varann, jag sa tack. Jag skickade ett meddelande till Mari om jag fick komma förbi på té.
Hos Mari fick jag bära en tung garderob med henne och två av hennes systrar. För stor för att komma in i hissen hasade vi den ner för tre trappor. För stor för att få plats i hennes förråd fick vi hitta en tillfällig lösning och så var det över. Tänkte att detta bärande, detta samarbete och trixande att få denna klumpeduns ner i källaren räddade min dag ytterligare lite.
På vägen hem, inne på Coop Östra, mötte jag Linnea, vi pratade, vi sa att vi borde ses, en AW och världen började ta form, saker började finnas bortom dagens ledsamheten.
Tog rulltrapporna hem. Inte pluggat något än.
