Älskade februari.

 Så blev det roligt att plugga. Att sitta mörka kvällar under lampan över köksbordet och göra mina uppgifter är inte längre nödvändigt ont, utan något som gör mig typ glad. Att jag sen får gå till nattarbete med Anko, att vi får vara två och att jag får jobba med henne, hon som går på larm, som gör sitt arbete, som inte suckar, att vi blir ett lag som tar hand om natten, det gör mig också typ glad. En kollega som jobbar dag sa att han blir sjuk av att jobba med sjuka, att han tappat glädjen, att han letar annat. Morgonen innan hade jag skuttat hem trots stressig natt just för att vi fått vara två, just för att vi var två som jobbade som ett lag. Efter att jag lämnade min dagkollega som längtade efter nytt var mina steg lätta, mitt sinne hoppfullt, morgonen kall och vit och krispig. Det kan vara att det är februari, vet andra år då euforin drabbad mig just i februari. Ljuset som kommer åter och snömassorna och semlor. Då har folk trott att jag gått och blivit förälskad, men det har bara varit att det är februari som drabbat mig.

Det är mycket snö nu. Jag känner mig liten mellan vallarna som reser sig höga. Att allt detta ska smälta undan innan juni känns overkligt, det kommer bli en glaciär, smutsigt brun och sprucken.

Några februaridagar.

 Det blev kallt igen. Snön fortsatte att falla och nu är allt åter fluffigt och vitt. Fluffigt och vitt och isande knastrigt i solgasset. Himlen molnfritt blå. Vägarna bland husen har blivit små. Smala. Snövallarna väller in från sidorna och möte med annan bil tycks omöjligt. När Signe och jag gick hemåt från mamma fick vi hoppa upp i en vall när en bil behövde passera. 

Igår mötte jag Signe efter hennes jobb och vi gick till kondiset på Östra station och åt varsin semla. På 30 sekunder hade vi slukat dem. Vi satt kvar, pratade om hår. Klockan var just efter 16 när jag gick för att möta henne, det var dagsljust men skymde snabbt. Overkligt blå blev världen utanför. Under oss tågrälsen med dess röda lampor. Vi ville se ett tåg komma och gå, men vi såg aldrig nåt, trots det välde folk upp från spåren, som att de kommit dit ihop, klivit av ett tåg. Jag vinkade av Signe vid bussen och gick hem. Skulle plugga.

Pluggar flitigt om kvällarna. Men igår tog det stopp. Blev sittande med boken uppslagen, med anteckningarna på datorn gömd bakom youtube. Såg klipp. Klipp nån gjort av vackra skådespelare från förr. Sophia Loren, Gunnel Lindblom, Jeanne Moreau, Romy Schneider, Charlotte Rampling. Det började med att nån, så oväntat för hans profilbild var en man med skägg och cigarr och rödmålade ögon, liknade min film vid Eric Rohmers filmer. Jag vet vem Rohmer är, samlat på stillbilder ur hans filmer i en pinterestmapp, har tänkt att jag borde se hans filmer. Så jag köpte en box. I väntan på boxen såg jag klipp och videoessäer om Rohmers filmer. Det ledde till att algoritmen tipsade om de med de vackra skådespelarna.

När boxen kom såg jag tre filmer på två dar. Jag började tycka det var konstigt att jag gjort mina filmer, mina två senaste, Nätter och dagar i juli och The Lonely Cougar and the Heartbroken Stud, utan att ha sett dessa filmer. Såg likheterna. Den stilla kameran, de moderna miljöerna, ljudet och frånvaron av filmmusik, bristen på närbilder, de odramatiska intrigerna. 

Den dåliga filmfestivalen.

 Sen igår har snön fallit. Tung blöt snö. Allt blir åter vitt, nästan vitt. Den bruna snön anas under den nyfallna och slasket en slirar med skorna i är antingen fuktigt grått eller grusigt och brunt. Det var ljust när jag gick ner på stan, skulle möta Signe kl 15:30. Signe och hennes vän Sebastian och jag skulle gå på den Dåliga filmfestivalen. Tre kalkonrullar och det hela började kl 16 på folkets bio. Det var fullt på alla tre visningar och lukten av upprapad och säkert smygmedtagen snabbmat spreds under andra visningen. Publiken tjoade och applåderade och var inte så medelålders som jag hade trott innan, den var ung och livlig och det gladde oss, min syster och jag. Första filmen var dålig. En snygg blondin, enligt IMDB bara 23 när filmen fick sin premiär 1980, men såg ut att vara 35. Hon var snyggt klädd och klädde av sig några gånger och filmen var så dålig som det utlovats. Den andra filmen var en lekfull komedi om ett troll som vill ta över ett hyreshus och på så sätt världen. Där fanns en häxa som var god och en tonårspojke som var hjälten och publiken skrattade där det var tänkt och filmen var kreativ och kvalade inte alls in som dålig, vi blev lite besvikna. Den sista, New York Ninja hade inget ljudspår bevarat så ett nytt hade gjorts 2021 och ja, kanske gjorde det den plojigare än den var en gång, men publiken blev vild och spontanapplåder bröt ut i scener och det var på alla sätt helt underbart att sitta där i stanken och glädjen. Sen vinkade jag av Signe vid bussen och gick genom snöfallet hem, det var mörkt och vi var några som gick bort från centrum, andra intog gatan i bredd, de var glada och drack och gick in mot stan. 

Feedback.

 För nån vecka sen skickade A sin kortfilm. Hon ville ha feedback då den började bli klar och hon behövde nya ögon. Filmen var välgjord, proffsig, har sett likande filmer men jag fann ändå intressanta vinklar och historier. Nån dag senare skickade B sin kortfilm och ville ha feedback. B:s film har varit på gång ett tag, vi pratade för flera år sen, det skulle bli hennes första, men åren gick och först nu har filmen blivit av. En stökig romantisk komedi med mycket av sånt jag ogillar - buskis, massa musik, nerviga närbilder med handkamera, symbolik bl.a. Men där satt jag helt golvad. Efter första titten började jag gråta. Överraskad av en film. Såg om. Såg om igen. Och ingen. Ville inte lämna deras värld. Ville inte lämna dem. Även nästa dag såg jag den några gånger. Kunde inte ge feedback, öste ur mig mina känslor, min hänförelse, min glädje över att ha fått se.

En uppgift.

 Fick tillbaka en uppgift, behövde komplettera. Fick även en kommentar och jag såg att delar av det som påpekades hade jag skrivit. Först skrev jag snäsigt ett svar. Dessa skrivna ord utan ansikte och tonfall som säger att jag brustit där jag inte brustit störde och gnagde. Raderade mitt vassa svar. Började om. Mitt högmod svällde åter och började blossa innan mitt nya svar var färdigskrivet. Raderade åter. Började om. Denna gång höll jag det svalt, bara en aning passivt aggressivt i formen av överdrivet krypande inför att hon inte förstått pga att jag dåligt strukturerat mitt svar på uppgiften. 

The Lonely Cougar And The Heartbroken Studs premiär.

 Igår hade den premiär på SVT. Först på natten på play, sen sist i tablån nästa natt, alltså natten mot idag. Jag som tyckt att den var så dålig har sett den fem gånger under det senaste dygnet. Fyra gånger igår, en gång idag. Ser upp i hörnet, där SVT-loggan sitter, det känns pirrigt då, som att I MADE IT för en stund och sen kommer ett sug att se den igen, men jag står emot, iaf nån timme eller så, kanske ser jag den åter nu som avslut på dagen.

en löjlig karaktär.

 J har skrivit en bok. Den är inte utgiven. Han skickar på mejlen. Jag är en av karaktärerna. En löjlig en har jag blivit. Han har satt ord i min mun jag inte sagt eller tänkt. En kåt rasist som träffar kriminella män från mellanöstern. Han har antagit mycket. Han har antagit det mesta. Han har antagit deras etnicitet och att jag skulle tappat attraktionen pga att nån betedde sig för svenskt och lagligt. I hans bok är jag som min löpande katt med den jävla ändan i vädret, skrik, sekret och gnid. 

Jag ringer och säger att hon inte kan ha mitt namn, hon måste byta, folk får inte tro att den han skapat är jag. Han säger att han antecknat efter våra samtal. Han säger även att han skrivit om, att hon med mitt namn får säga det han tänkt. Kanske gör han det för att slippa konflikt. Kanske tror han ännu att hon är jag.

Känner mig så banal. Jag blev en banal karaktär i fiktion och är en banal person IRL. Jag försöker  banalt försvara mig, säga att det inte är jag. Varför känns det banalt att känna sig missförstådd. Om jag inte vore så banal skulle jag kunna fler ord för banal än banal. J kan säkert flera olika ord som betyder banal.

Har iaf bara kommit 57 sidor. Har ingen lust att säga mer om den bok han skrivit där hon som fått mitt namn bara är några få rader. Eller den är väl bra. Rolig. En person en verkligen inte vill dejtas anteckningar eller han får ju alla att komma så kanske det är värt det.

Ok, jag läser vidare. Bara några sidor. Där är jag igen. Ångrar direkt outfiten jag bar när han beskriver den. Varför ska jag klä mig så? Han skriver att jag har tjock underlagskräm på kinderna. SMS:ar J direkt att jag aldrig har underlagskräm på kinderna. Att jag bara har läppstift som rouge och då väldigt tunt pga att det är läppstift och skulle inte se klokt ut om det var tjockt. J svarar inte. Läser klart stycket i vilket jag blir kallad spröd, det gör mig nöjd. I det jag läser nu känner jag igen mig, jag säger saker jag tänkt om honom, blir förvånad att jag sagt det.

I duschen funderar jag på vad en underlagskräm är för nåt. Är det vad killar förr kallade brunkräm men egentligen är en foundation, eller är det en ansiktskräm? Kanske var det mitt solskydd han såg?

Majsan.

 Majsan fyllde ett år den 5/2 och nu har hon börjat löpa. Så slött av mig att inte kastrera henne. Heter det kastrera på honkatter? Iaf kan en göra det från att en katt är 6 månader gammal. Nu tjuter hon hest. Hon har svansen i en båge över ryggen och backar in i väggen och gnider sin rumpa mot den. Lyfter jag henne är hon hård och spastisk, hon kröker sin rygg bakåt, gnider sig mot mina händer med sitt lilla ansikte. Hon har verkligen ett litet ansikte, inte som Jussis enorma fejs. Hon väckte mig i natt vid fyra. Hon blir som ett vilt djur. Hon är ju alltid ett djur, men det märks inte när hon är en glad tuss som springer framför mina fötter vart än jag går, som jagar nåt jag viftar med och lägger sig på mitt bröst för att bli klappad. Denna lilla grumligt tjutande katt är nått helt annat, nån helt annan, ett sekretdroppande gnidmonster har hon blivit.

Vinterfärger.

 Det blev kallt igen i helgen. När jag gick till och från arbetet kläddes jag in i min frostfrusna andedräkt Fransar, kinder, fjun på överläppen, håret, kragen, mössan. Minus 18 och minus 19 för att en kväll vara plus en och morgonen efter det åter minus, men bara åtta. Färgerna, i gryningen efter arbetspassen, snön lyser blå från fylligt till ljust, himlen laddad i ilande ljusblått, turkost, glödande rosa. Som att världen är färgsatt i neon. Inte träden. Granarna murrigt gröna, grå och bruna under snöklädda grenar. Lövträdens svarta spret mot himlen, mot snön, mot husväggar. Inte heller människorna i sina svarta praktiska kläder. I överdragsbyxor som låter swish för varje steg de skyndar fram. Men allt annat, en alldeles lysande iskall värld. 

Om igår och lite idag.

 Igår hade jag lektion. Ett pass mellan kl 09-12 om förflyttningsteknik. Ett pass mellan kl 13-16 om hygien. Solen sken mot de höga husen, mot taken och byggkranarna. Vi som var vakna och rusade fram var i den blå skuggan nere på marken. Det var minus 16 när jag lämnade hemmet. En buss stannade och folk välde ut och jag skyndade förbi, mot skolan. En röst ropade bakom mig, först hade jag inte registrerat den, men efter några steg tänkte jag att nån ropat mitt namn. Där var Tamara, hon skulle ha prov. Det kändes lugnade att se henne och hon var snäll nog att ta reda på vart jag skulle, vilken sal och när jag klev in i salen blev jag ännu lugnare, för jag hade varit nervös redan kvällen innan, jag hade velat slippa, men de två lärarna utstrålade sån värme och glädje och lektionen startade, förmiddagen gick, och klassen kändes varm och öppen, folk ville prata med varann. De flesta hade jobbat länge inom äldreomsorgen, några var helt nya. Åt lunch med två av dem, en som arbetade inom LSS och en som arbetat som personlig assistent. 

Det var några nya och några som var klara för dagen när vi åter samlades kl 13. Två nya satt längst fram. Mor och dotter. De hade arbetat länge inom vården, precis som jag, och vi kunde inte hejda oss, vi var de som var mest tveksamma, de som ifrågasatte, de som hade anekdoter som berättade om fall där det varit precis tvärtom. Vi började vända oss till varann, vi fann en gemenskap och jag kände en sån samhörighet och kärlek till luttrad vårdpersonal. Dottern hade blonderat hår, snagg på sidorna, lite längre uppe som var bakåtkammat med solglasögon i, en frilufshoodie med rosa inslag och dragsko, tajta cargopants i beige och svart. Mamman hade kort blont hår, Leningrad cowboys t-shirt, svarta tajta jeans och svarta kängor. Det är en  kombo av sårbarhet och råstyrka, trötthet och energi, patetisk och stolt, vana att inte räknas och redo att fylla utrymmet om så går, i vårdpersonal som arbetat länge.

Vi blev klara strax före kl 16. Solen sken fortfarande. Den snöklädda världen hade blivit aprikos och duvblå. Gick till Ålidhem centrum, handlade mat på coop. Hämtade ett paket. En kvinna som ber om food, not money, som jag aldrig gett mat eller pengar, bad åter om mat och pengar. Jag stannade. Jag suckade. Jag kände mig varm. Jag sa att jag kunde handla åt henne, hon ville inte det, hon ville ha pengar. Jag suckade igen. Jag försökte ta ut 200 kr, men kunde inte, hon gav mig ett swishnummer. Jag suckade åter.  Jag swishade. Hon undrade hur mycket, jag sa 200, hon frågade om jag inte kunde ge 500 kr och jag sa nej. Hon sa kan du köpa potatis? Jag sa nej. Jag var sammanbiten, svettig, besvärad. När jag skyndade ut vinkade hon åt mig. Jag skämdes, kände mig så dum, där står hon och ber om pengar och mat och jag kommer med mina suckar, min obekvämhet. Jag kände mig aningslös som swishat, har nån mitt nummer nu, mitt namn. Paranoid och generad skyndade jag hem, det hade blivit dovt blått, bara en glödande himmel långt bort bakom träden. 

Köpte kebabrulle på Alibaba, för det hade jag haft som morot kvällen innan, dagarna innan, att om du pallar dig iväg på lektionerna så ska du få unna dig Kebab för i söndags åt jag en kebabtallrik och den var där och då det godaste jag ätit. Nu tänkte jag att allt salt på pommesen skulle undvikas, att det blev bättre med bröd, tomatsås och sallad och det var åter sagolikt. 

Kvällen gick. Jag läste klart Händelser vid vatten, jag fann inget att se efter det, scrollade runt, allt kändes fel. Jag började skruva för hand upp en dyr pläd, inte den jag köpte för nån dag sen, en annan, dyrare, en surfers-cali-aktigt pläd av nån hippikonstnär,  på väggen,  så som jag sett det göras på instagram, i sovrummet och den hamnade för högt, jag skruvade loss den, skruvade upp den en bit längre ner. Det kändes ändå inte rätt. Jag rensade ovanpå bokhyllorna i sovrummet, tog bort tavlor, ställde undan figurer. La mig. Somnade, klockan var efter midnatt, kanske ett.

Vaknade kl 10:30 och var ledsen. Vet inte varför. Var rastlös. Tog ner pläden från väggen och hängde tillbaka den tavla som varit där och det såg galet ut. Skruvade upp Pläden igen. Bytte en plansch från badrummet, hängde upp den i sovrummet. Allt blev galet, som att jag övertänkt. Inget kändes vilsamt. Förbannade att jag börjat. Började göra i ordning te och kyckling och tar nu små rastlösa tuggor av ett bröd, klockan är snart 14. Jag ska dammsuga, handla frön så jag kan göra musli, och i natt börjar min arbetshelg.