Jag har åter någon slags skam. Nu över mitt förra inlägg. Att jag blev så pompös och självmedveten på en och samma gång. En olidlig sälle. Eller är det mitt förrförra inlägg. Whatever.
Jag tänker på Karin Boyes dikt om att vilja ha någonting, en vet inte vad, men en vill ha det. En ivrig längtan liksom. Där är jag nu. Riktat in dess längtan mot en möbel. En önskan om att verkligen vilja ha en möbel, en vacker sak. Men min längtan byter föremål rastlöst och impulsivt. Om det så är en ny fåtölj, en lampa, en soffa.
Igår kände jag ett lugn. Avslappnad och glad en stund. Lyssnade på skivor. Tror det delvis beror på att dagbädden är mjuk och så nära golvet. Det blir tryggt att krypa ihop på den i dess hörn. Har sen den kom önskat att alla mina möbler vore så låga. 27 cm över golvet. Skrev till min moster att jag började längta efter detta lugn för två år sen. En dagdröm om mjuka kuddar i en stor soffa där min kropp skulle kunna sjunka ner. Skrev till min moster att jag inte upplevt den känslan förrän nu, igår. Men det var inte sant, minns nu att samma känsla infann sig när tåget började rulla ut från Sthlm efter att jag varit i Malmö. Att filmfestivalen var avklarad, att jag försökt vara social, klarat av visningarna, att ingen skrattat åt mig så jag märkt det. Var då lugn och glad över att ha en egen kupé och päron och en cambert som nästan smält då den legat i min väska i timmar. När jag vaknade och det låg låg dimma över världen utanför och tåget var lagom försenat.
Någon timma senare, efter gårdagens lugn, kunde jag ha spontanköpt en lampa för 6,5 tusen. Då på rea. Fick en tanke att jag alltid velat ha den. Vilket på ett sätt är sant, för den såg ut som något barnet i mig hade älskat, men igår var första gången jag såg lampan. En kristallkrona fast utan kristaller, men med pärlemorplattor istället. Oj, den var vacker. Men köpte en filt för 1700 från layered istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar