Jag bekände för en av mina systrar om mitt nya instakonto. Hon sa att det inte var pinsamt, att det bara är en kul grej, att jag ju inte försöker vara en Sofia Wood eller nån sån med massa följare. Jag tystnade. Jag tänkte jo, det är nog det jag hoppas på och det är därför det känns pinsamt. Som ett försök att ta sig ur vårdjobbsslitet i en tid då det inte värdesätts. Att hitta syre och dagsljus och härlighet. Ge mig själv hopp om en framtid, så som en lott gör. Du kommer inte vinna miljonen, du kommer inte vinna 25 000 ens. Men den ger ett hopp, en gläntning till större dagdrömmeri.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar