Den där stora tröttheten.

 Jag träffade en vän för någon dag sen. Jag var så speedad. Som att jag aldrig riktigt var närvarande. Umgicks med andan i halsen. Dagarna efter, eller snarare nätterna, för de har varit två arbetsnätter nu, har jag varit andlöst tung i kroppen och knoppen. Som att stå upprätt och formulera något så enkelt som ett hej när en möter någon var en stor ansträngning.

Tror min trötthet är psykisk. Att min kropp inte alls var slutkörd, utan bara invaderad av mitt psyke. För nu, med de två arbetsnätterna avklarade och ännu ingen sömn, känner jag mig lätt i kroppen, speedad igen, ord i ett ivrigt flöde, en kropp med ett motstånd mot att sjunka ner i vila. Håret är inte längre smärtsamt tungt i sina rötter, huvudet och skulderbladen känns inte längre som bly att bära. 

Ps. Igår på dagen, i min sömn mellan passen, så vaknade jag till kl 14. Då var det mörkt. Så oväntat. Luften var nästan brun. Luften kändes tät och trygg. Det var mycket vilsamt. 

Ljustljustljuset.

 Alltså det här ljuset. Så jag tjatar. Men det är så genomträngande. Fönstren blir likt datorskärmar som står och öser på med vitt. Idag var det mulet och nästan smärtsamt ljust. Jonna var här, vi skulle plugga, men det gick så där. Hon sa: Varför är det ändå inte sol om det nu ska vara så här ljust? Så ljust och fult. Om två timmar, kl 20:50, går solen ner, det fortsätter vara ljust en stund efter det.

Jag har blivit bra på bild den senaste tiden. Mycket oväntat då jag är så ful i spegeln. Här är två exempel.

 Är så trött idag. Kröp in i sovrummet då eftermiddagssolen började ta över vardagsrummet. Tog datorn och började se en serie. Tänkte att jag behövde blunda en stund. En sekunds vila. Pausade serien. Slöt mina ögon. Somnade. Slocknade. Trodde att jag dog och spratt till med all kraft för att återuppliva mig. Detta upprepades. Två gånger trodde jag att jag dog och sen låg jag där, såg klart serien och funderade på vad felet är, på varför jag känner mig så groggy. Har druckit mycket te de senaste veckorna och tänkte att jag kanske O.D on Tea. 

April.

April är så ljus. Som att stället stänger och lysrören tänds och blottade av ljuset ser vi att vi bara är en samling trötta fyllon. Att utan lampor i olika färger som blinkar och flimrar och mörka hörn är lokalen bara en smutsig sal som antagligen luktar fis. Så är April. Ett skoningslöst ljus du inte kan fly,  som inte smickrar någon eller något. Brun och skitig och dammig. Så ser en något som ger hopp, en bit bort lyser en plätt av grönt nära en solvarm vägg, ett löfte om att ljuset mjukas upp när det gröna tar över. Må det gå fort. 

Ostrongänget.

 Igår åt jag middag med vänner på Rex. Vi åt ostron och råbiff och jag drack bloody Mary och beska droppar och vi var skräniga och flamsiga och det var ganska underbart. Såklart blev jag trött av den alkohol jag drack och när vi lämnade restaurangen var kvällen ännu ljus och ung. Vi köpte lösviktsgodis och jag njöt även av hur ljust det är inne på Hemmakväll, den butiken är verkligen upplyst på ett ytterst behagligt sätt. Mysan gick med mig en bit och vi insåg att det åter gått lång tid sen vi sågs och hemma igen såg jag Kardashians. Kims Makeupartist började böla för att han blev rörd över att Kim skulle hosta SNL och han hade jobbat med henne sen då ingen trodde på henne och sen grät de alla inne i den där sminklogen och jag satt framför min tv och grät och åt smågodis och bälgade i mig earl Grey. 

Jag stör mig på en sak hos en av de vänner jag åt middag med. Att han slutade följa mig på Instagram. Han följer de andra tre, men inte mig. Några månader hängde jag kvar och följde honom och fortsatte gilla hans bilder. Sen tog jag bort honom. 

Hopp om sommar.

Jag kan inte tänka mig att våren skulle komma av sig. Att det skulle bli snöigt och kallt igen. Morgonsolen skiner in, värmer golvet och när jag sitter i duschen med dörren öppen ut till hallen tänker jag att väldigt snart är det sommar, så snart att när jag kliver ur duschen, ut ur badrummet, så väntar en sommardag mig.

Jag borde köpa ett duschdraperi. Nån kastrull till också, samt tallrikar och glas och framförallt bestick. Nu kan jag bjuda väldigt få på middag. Samt en mutter till bordet så det inte blir så rangligt. 

Snön och kylan kan komma tillbaka. Den brukar liksom det. Nån gång i maj kanske, då kommer insta fyllas av bilder av nyfallen snö och små texter om det är ju femte maj eller nåt och ska inte västerbottensvintern sluta jävlas med oss.

Det är vår.

 Håller på att få en samling tygprover till olika möbler jag riskerar att köpa. De ligger på mitt skrivbord, mest olika sammetstyg. Det kom ett kuvert till idag, de tygerna gav mig inget, blaskiga toner av grått och senapsgult.

Det är vår nu. Ljusa kvällar. Varje dag blir minuter ljusare och det känns okontrollerat. Den trygga mörka natten blir kortare och kortare och ljuset jagar. Genom träden syns kvällssolens låga strålar genom dammet. Allt detta damm. Sandigt, kornigt, damm som landar på ens läppar och tänder och tunga och får det att knastra i munnen, får huden att kännas som sandpapper efter att ha gått i motvind. Vinterns smuts som ligger grå på gräs och väg och yr i luften. 

Jag går hem från Coop, kl är lite över 20. Har handlat rostbröd och marmelader, fikon och citron/apelin. Solen ligger lågt och det finns ett liv ute, folk rör på sig, de strosar med öppna jackor. Jag tänker att våren är smärtsam, men jag vet inte riktigt vad jag menar med det. Bara att den gnager lite, verkar kräva något. Något mer. Att den är för dem med aptit, för dom med lust.

Imorgon ska jag äta middag med ostrongänget på Rex. 

The lonely cougar and the heartbroken stud.

 Min film har fått en titel, The lonely Cougar and the heartbroken stud, men den blir inte bra. Den har blivit torr och stel. Jag har fått feedback nu. Artig, trevande feedback som säger så och jag håller med. Har ägnat och ägnar alldeles för mycket tid åt inredning och shopping och ett instainredningskonto utan följare och ägnat och ägnar alldeles för lite tid åt filmen. 

Så typiskt sånna som mig, sånna som bara dagdrömmer om något större.

Är för mycket med vänner också. Borde isolera mig igen, bli en enstöring och fokuserad. För jag måste ev klippa om filmen. Och all denna teknik som ligger som ett hinder. Hur gör jag en fade out? hur tonar jag ut ljudet? Hur görs en vinjettring? Och en ny tidslinje (om det ens heter så?)? 

Om Behind dusty windows no.2

 Och vad ska en medelålders transkvinna göra, en som inte tjänar några pengar på sitt vårdjobb, som inte kommer tjäna några summor på sina filmer, som blivit besatt av grejer, som bara vill ha och ha och ha, om inte starta ett inredningskonto? Drömmen är att det ska löna sig att shoppa, eller iaf inte helt sabba ens buffert och pension. Måste hitta ett sätt att få fler än tre följare . . . 

Om Behind dusty Windows

 Jag bekände för en av mina systrar om mitt nya instakonto. Hon sa att det inte var pinsamt, att det bara är en kul grej, att jag ju inte försöker vara en Sofia Wood eller nån sån med massa följare. Jag tystnade. Jag tänkte jo, det är nog det jag hoppas på och det är därför det känns pinsamt. Som ett försök att ta sig ur vårdjobbsslitet i en tid då det inte värdesätts. Att hitta syre och dagsljus och härlighet. Ge mig själv hopp om en framtid, så som en lott gör. Du kommer inte vinna miljonen, du kommer inte vinna 25 000 ens. Men den ger ett hopp, en gläntning till större dagdrömmeri. 

Skammen skammen skammen

 Jag har åter någon slags skam. Nu över mitt förra inlägg. Att jag blev så pompös och självmedveten på en och samma gång. En olidlig sälle. Eller är det mitt förrförra inlägg. Whatever. 

Jag tänker på Karin Boyes dikt om att vilja ha någonting, en vet inte vad, men en vill ha det. En ivrig längtan liksom. Där är jag nu. Riktat in dess längtan mot en möbel. En önskan om att verkligen vilja ha en möbel, en vacker sak. Men min längtan byter föremål rastlöst och impulsivt. Om det så är en ny fåtölj, en lampa, en soffa. 

Igår kände jag ett lugn. Avslappnad och glad en stund. Lyssnade på skivor. Tror det delvis beror på att dagbädden är mjuk och så nära golvet. Det blir tryggt att krypa ihop på den i dess hörn. Har sen den kom önskat att alla mina möbler vore så låga. 27 cm över golvet. Skrev till min moster att jag började längta efter detta lugn för två år sen. En dagdröm om mjuka kuddar i en stor soffa där min kropp skulle kunna sjunka ner. Skrev till min moster att jag inte upplevt den känslan förrän nu, igår. Men det var inte sant, minns nu att samma känsla infann sig när tåget började rulla ut från Sthlm efter att jag varit i Malmö. Att filmfestivalen var avklarad, att jag försökt vara social, klarat av visningarna, att ingen skrattat åt mig så jag märkt det. Var då lugn och glad över att ha en egen kupé och päron och en cambert som nästan smält då den legat i min väska i timmar. När jag vaknade och det låg låg dimma över världen utanför och tåget var lagom försenat. 

Någon timma senare, efter gårdagens lugn, kunde jag  ha spontanköpt en lampa för 6,5 tusen. Då på rea. Fick en tanke att jag alltid velat ha den. Vilket på ett sätt är sant, för den såg ut som något barnet i mig hade älskat, men igår var första gången jag såg lampan. En kristallkrona fast utan kristaller, men med pärlemorplattor istället. Oj, den var vacker. Men köpte en filt för 1700 från layered istället. 

Dagbädden.

 Den kom och den var vacker. Vacker i ca 1 kvart. Sen blev den smutsig. Dammet fastnar så lätt. Samt fläckar. Minsta lilla fläck lyser på den. Skrev ett omdöme om den på homerooms sida. Gav den en stjärna och sen har jag googlat möbeltyg och funderat på om den ska kläs om. Känner mig som en flopp och lurad. Eller att jag lät mig luras. Att jag inte kollade upp om de var seriösa innan, om de ens ägnar sig åt kvalitet. 

Behind dusty windows

 Jag startade ett inredningskonto. Gjorde hashtaggs och sånt. Hashtagg interiör, hashtagg interiør, hashtagg interiördetalj m.m. m.m. Jag gjorde detta i fredags. Efter min arbetsnatt och uppe i varv, Blev så uppslukad av detta att jag valde att inte sova den dagen. I ett rus kom jag på fler och fler hashtaggs. Matade ut gamla bilder av min lägenhet. I kvällssolen som ligger lågt. I ljuset av en grå blå dag. Började följa andra inredningskonton. Gillade bilder. Såg vilka hashtaggs de följde och la till de på mina bilder. Kommenterade ett kontos bild. Somnade med tron att när jag vaknade skulle jag ha fått följare och något nytt startat.

Vaknade efter djup lång sömn. Vaknade utvilad. Vaknade med en skam över mitt tilltag. Att jag är så pinsam att jag startat ett inredningskonto. Att jag gjorde det. Med min lägenhet. Hade fått tre följare under natten. Följde dem tillbaka. Släckte inte ner kontot. Lät det vara kvar för något i mig vill det här. Det måste vara så. När spärrarna saknades igår pga tröttheten rusade jag fram. Med stora drömmar om något, jag vet inte vad, något annat än det som är. Gläntade på en dörr till bekräftelse eller en plats. En plats bland dem vars konton jag följer, vars poddar jag lyssnar på, vars bloggar jag läser. Att få leviterar upp ur vardagen. Att skapa en chans till en ny vardag. Är desperat efter att de jag följer ska se mig.

Skulle lagt upp bilder av mig själv här, från i fredags då jag var trött och rusig. Men de vägras laddas upp. Ingen bild med mig på går att lägga till, den får bara ett kryss och en text om att laddningen misslyckades. Så det blir de sardinmackor och de chips jag åt idag. Det blir en bild från mitt vardagsrum denna dags morgon.