En stund sömnlöst.

 Somnade tidigt och vaknade därför kl 02:00. Iaf kollade jag på klockan då. Började sakna Miss Jones. Klockan 02:45 började jag scrolla snabbt bakåt i telefonens bilder och ödet fann det så att jag hamnade på den sista bilden jag tog av Miss Jones. Efter det gick jag bakåt sakta, bild för bild, stannade på de med Miss Jones. Såg hoppfullheten i bilderna, de lyckade närmandena av Montzi på Miss Jones. Då de fredligt funnits i varandras närhet. Sen såg jag detaljerna, de torkade blodfläckarna på mina byxor, på lakanet, efter miss Jones blödande tumör. Detaljer av att Miss Jones tid var utmätt. Vad jag inte ville att det skulle ha varit så.

Min målbild.

När jag började leta efter en ny lägenhet såg jag framför mig hur jag skulle dricka kaffe i ett kök vid ett köksbord. Hur jag skulle se solen stråla utanför. Stråla över gröna löv, gula löv, snötäckta grenar. Den blå himlen ovanför. 

Nu sitter jag här. Med min kopp kaffe i mitt kök och utanför skiner solen och nuddar små träd som just börjat släppa sin gröna färg och få en ton av dovt gult. En husfasad täckt av byggställningar i skugga med ett tegeltak som nås av solen. Ovanför makar en liten tunn tuss till moln sig sakta över en blå himmel.

Igår morse vs idag morse.

 

vs.

Det stora flytten no. 5.

 På en av mina färder mellan gamla och nya lägenheten fylldes jag av stora ord om mitt tillstånd. Jag tänkte att jag var tom. Tom som i ett blankt blad. Redo att bli skriven på, målad på, fyllas, uppfyllas. Trampade där i mina gråa mjukiskläder och lila skor, utom en vända då jag glömt mig och cyklade iväg i ett par crocs. Blev rörd över mitt öde. Att mitt öde tycks gott.

Sista vändan gick jag. Extra tungt lassad dessutom. Gav mig tillåtelse att ta pauser om det skulle behövas. Inta en parkbänk en stund. Himlen var svart och gatorna upplysta av lampor. Bussar passerade och i deras av blågrönt sken upplysta innandömen satt få människor utspridda. Vid en rondell passerade tre bussar för att snabbt lämna gatorna  öde. Klockan var 22:30, vilket en söndagskväll är sent. Kvällens tungt lastade promenad kändes som ett äventyr och inom mig brusade något upp. Hjärtat slog extra slag och jag ville berätta för någon om hur underbart livet kan vara.

Vinden tog i, fick plåtarna som berättade vilka företag som bygger på sjukhuset att darra. Vinden var  ljummen och i parken efter sjukhuset satte jag mig. Egentligen var det bara ca 100 meter kvar, en liten brant upp till mitt hus, men jag ville sitta där en stund. I mörkret. Se fönstrens sken lysa upp det gröna gräset utanför.  Se bladen under gatlysena på träden gå i vågor när vinden tog i. Fort blev jag självmedveten. Ryggsäcken, en blå Ikea-kasse, en lidl-kasse, min blanka hy och trötta blick skulle lätt ge sken av att jag letade en plats för natten. Reste mig, gick och nu sitter jag här på madrassen, den madrass jag vänder på och byter plats för så inte dess undre ska mögla, med min rygg lutad mot en vägg, redo för natt nr två i mitt hem. 

Den stora flytten no. 4.

 Undra hur jag kommer minnas denna tid? Dessa dar när lägenheten är tom. Utan skåpluckor. Utan möbler. Katterna och jag är här nu. Ingunn och Christer hjälpte mig med lite grejer och att få över katterna. Imorse vaknade jag i den vana miljön min gamla lägenhet är. I natt somnar jag på en madrass på golvet i den nya. 

Montzi och Jussi gömde sig direkt under badkaret. Efter en stund kom Jussi fram. Hon har utforskat alla hörn medan Montzi i timmar låg kvar under badkaret. När jag nyss, en timme sen, skulle styra upp internet, kom hon. Hon stod där bredvid mig, liten och mjuk. Jag stök henne över ryggen. Något lät, kanske i trappen och hon sprang tillbaka under badkaret. Men snart var hon ute igen. 

Kommer jag minnas att vandra i omgångar mellan lägenheterna. En himmel över mig som går från dagens ljust grå till att blir mörkare och mörkare. Den kalla luften. Studenternas nollningar med partydängor från förr, oooooo I wanna moooove like jagger I waaaaannaaaa Moooove Like Jagger ooooooooo, och hur de står i klungor i konstiga kläder. Hur vissa drar fram på cyklar mellan olika fester. och jag som vandrar där, en väg med lätta steg och den andra vägen tyngd av ryggsäck och kassar. 

Att lämna det vana, det som varit. Den breda gatan. Gå över universitetsområdet, förbi sjukhuset - akuten - ombyggnationerna, komma ut i den lilla parken med dammen med änderna, gå en stig över en gräsmatta uppför en backe och in på min gård. In i min port. Gå korridoren till det att jag kommer till en glasdörr med nr 23 över sig. Öppna den och gå trappan upp. Ställa ner allt jag bär, låsa upp dörren och gå in. In i lägenheten som från och med nu är mitt hem. 

Idag köpte jag pizza på pizzerian i ett av grannhusen. Beställde en Calzone. En beställning som förvånade mig. Bar den lilla boxen hem. Hade även köpt en burk Sprite. Åt stående vid diskbänken då jag saknar bord och stolar.

Det är september och jag startar något nytt. En ny lägenhet. Ett nytt jobb. När jag nu gick där med mina grejer som tyngd på mina axlar kände jag mig ung. Hade ingen tanke på att jag snart är 42. Overkligt kändes det när medvetandet om min ålder kom åter. Kan det vara det att jag flyttar? för att flytta är något jag är ovan med, något jag sällan gjort och sist det skedde skulle jag just fylla 30. Mellan 20 och 30 hade jag flyttat 6 gånger. Som 30åring flyttade jag inte alls. Är som en nybörjare och därför denna överväldigande känslan av ungdom och iver. 

Kommer jag minnas denna tid som att jag var ung?

Den stora flytten no. 3.

Igår ringde målaren och sa att han var klar. Jag ropade till. Sa: skojar du!? Nä sa han. Det är grejer kvar för snickaren att göra, men du kan börja fixa i lägenheten nu. 

Min puls ökade. Var så glad. Trots hunger hastade jag iväg. Packade lite grejer i ryggsäcken. Framme rullade jag ut madrassen. Hängde upp saker på galgar i klädkammaren. Sen gick jag från rum till rum till rum. Solen strålade och min hunger tog i och jag ville ändå inte lämna lägenheten. 

Hemma, när jag ätit och såg det skymma packade jag en kasse och ryggan åter full med grejer. Cyklade iväg och placerade ut det lilla jag fått med mig. Gjorde en gir till hem och åter. Skymningen gick in i sin slutspurt och det var mörkt när jag var hemma. Har inga cykellysen därav detta race att hinna innan mörkret. Lämnade cykeln och promenerade en sista vända. Kasse i händer och grejer i ryggsäcken. Blev kvar i lägenheten. Igen utan vilja att lämna den. På måndag kommer flyttfirman, de packar och för över. Men jag tänker att katterna och jag flyttar dit ikväll eller imorgon. 

Den stora flytten no. 2.

 En liten sorg kom. Gick in i köket. Tänkte som så ofta på Tyra och Miss Jones. Hur de ofta rusat före ivrigt skrikande. Ett hopp om mat. Med svansarna rätt upp och deras rosa munnar som öppnades och stängdes. Hur de förvånat/besviket sedan stod kvar, då jag bara fyllt mitt glas med vatten. Hur de sträckte sina halsar så de såg mig åter sitta i soffan när deras matskålar ännu var tomma. 

Snart, nästa vecka, då jag går in i köket kommer det vara ett annat kök i en annan lägenhet. Kommer jag då tänka på Tyra och Miss Jones. Nu lämnar jag den plats de levde sitt liv på. De möbler som är fulla av deras rivmärken slängs. Soffan. Tyras fåtölj. Sängen vi sov i som nu faller ihop. 

Jag tog ner kattnätet ikväll. Det Mysan hjälpte mig att sätta upp i slutet av förra sommaren. Jag visste redan då att Tyra och Miss Jones tid snart var över. Tyra var svag men de hittade inget fel. Miss Jones var stark och sig lik men hade en tumör som spritt sig. De var ute och nosade på växterna. Tuggade gräset som trängde upp mellan plattorna. En dag var Tyra svagare än vanligt. Diarreen som var blodblandad, den svullna magen och de tunna benen som liksom kroknade under henne. Hon stod ändå ute under nätet och fräste argt och envist mot en storögd katt utanför. Tyra var redo för fajt, ej beredd att backa. Hon stod fräsande till det att den främmande katten gått.

Den stora flytten.

 Kan knappt sova. Ligger vaken till efter fyra. En iver, rusande puls. Min hjärna snurrar. Skrev i ett mejl till en vän att den stundande flytten är det största som hänt mig. Så känns det nu. 

Att ta besluten. Vilken soffa. Vilken säng. Att impulsbeställa en fåtölj jag inte hade tänkt. Soffan som utgick i den färg jag önskat. När jag väl beställt låg jag vaken till klockan 9 morgonen efter. Låg med en fasa inför köpen, en längtan till deras ankomst. Förtvivlan och hopp. En rastlös väntan. En väntan som kommer pågå in i oktober. 

Vadar genom grejer i den lya jag ska lämna. Allt är framdraget. I drivor. I staplar. Jag tänker att jag ska rensa. Så rensar jag lite. Slänger flera kassar med grejer. Men drivorna ligger ännu lika ståtliga. Staplarna reser sig lika högt. Står rådvill inför nästa steg.

Är rädd att ett hinder ska dyka upp, att ett krokben läggas så min plan går i kras. Den där flyttfirman kommer och packar mina grejer på måndag. Den då jag flyttar helt och hållet om några dar. 

Madrass.

Vaknade,  ville inte vakna. Klockan var 10:20 och det kändes tradigt med en ny dag. Var trött också. Lyckades inte somna om men låg kvar och först närmare kl 13 åt jag min frukost. 

Cyklade till Ikea. Ute på köpcentrat köpte jag en hålslagare på Akademibokhandeln. En röst genom högtalarna påminde med jämna mellanrum om att Hålla avstånd. Köpte en skumgummimadrass som jag fick balansera på pakethållaren hem. 

Denna madrass ska jag sova på nu, fram till sängen och den andra madrassen kommer i början av oktober. Den andra madrassen är också en skumgummimadrass. Har sovit på skumgummimadrass sen alltid och min rygg är ännu utan besvär. Snart 42 år, 185 cm lång, med ett jobb som innebär lyft och annat slitigt, vågar jag inte bryta detta vinnande koncept. Dock har min gamla madrass börjat falla i bitar, smulas sönder likt pulver.

I oktober ska madrassen jag köpte idag rullas ihop och tas fram när gäster kommer. 

I den nya läggan.

 I tisdags fick jag nycklarna till lägenheten, postfack och tvättstugebokningen. Jag var där den dagen, var där igen på torsdagen. Gick förbi igår och cyklade dit idag. De har börjat måla väggarna och burkar står framme, golvet är täckt av papp, avrivna tapetflagor ligger på pappen som täcker golven. Plast för en dörr och en annan dörr är nedmonterad och flyttad till klädkammaren. 

Jag går dit för att se om den verkligen finns. Att det inte bara är en dröm. I dag, då jag egentligen bara hade som ärende att se lägenhetsnummret för adressändringen, gick jag in. La mig på en fläckfri plätt på pappen som täckte vardagsrumsgolvet. Jag låg med mitt huvud på ryggsäcken och såg hur solen träffade Häggens blad utanför fönstret. Bladen har börjat gulna. Det känns så tidigt, men kanske är det dags. 

Jag funderar på vilka möbler jag ska ha. Den soffa jag planerat köpa har utgått och nu är allt upp och ner i mitt huvud. Att bestämma sig för en ny soffa är inte alltid lätt. 

Idag har jag inte rensat något. Bara scrollat efter soffor och fåtöljer. Drömt och fantiserat och känt ivern pulsera bakom ögonen. 

Himlen.

 Sov dåligt. Vaknade tidigt och låg i sängen från 5 till närmare klockan 8. Då hade jag somnat om. Var därför kvar i sängen och vaknade med ett ryck kl 11:33. 

Stannade hemma och rensade och packade i flyttkartonger. Tiden gick och det blev mörkt ute. Det var iaf mörkt inne. Gick ut med sopor. Trapphuset hade släckta lampor och jag tänkte att nu är det sent, så pass sent att trapphuset fått nattbelysning. Gick upp för trappen. Såg ut genom dörrarnas glas. Lysena på gården var tända och jag öppnade först den ena dörren och sen den andra och stod därefter ute. 

Över mig var en vit himmel där gråa tunna moln i en rasande fart drog fram. Som att jag kände jordens snurr. Gick till soprummet. Fortsatte se på himlen. Den ljusa vita himlen hade även en gnutta blått i dess topp. Nu visste jag inte längre om det var kväll. Var det bara en mörk eftermiddag? Trasiga belysning i trappen? Gick in. Ner till min lägenhet. Fram till datorn och för att se vad tiden var. Klockan visade på 20:23. Jaha tänkte jag. 

På Bio.

Jag och min syster träffades efter hennes jobb. Vi cyklade ner på stan och åt på Max. Min syster köpte biljetterna på filmstadens app. I salongen var varannan rad avstängd med en orange tejp som hindrar folk från att sätta sig. Platser lämnades tomma mellan varje bokning och filmerna har flera visningar per dag, som Tenet, den vi såg, som vissa timmar går en gång i kvarten, andra var 30:e minut. 

Det kom folk, utspridda satt vi alla. Salongen blev mörk och en tecknad snutt visades. Med jazzig musik och glada färger berättade den om vikten av att tvätta händerna, visa hänsyn och hålla avstånd under biobesöket. 

Filmen började och våra stolar vibrerade av ljudet. Fram och tillbaka i tiden hann de vara vid medelhavet, Ukraina, Vietnam, Estland, Mumbai och något grustag. Filmen rusade fram och i stunder kom jag ur den, satt där lycklig till tårar över att åter vara i en biosalong. 

När den var slut, världen räddad, gick vi ut. Det hade blivit mörkt och luften var blöt. Det hade regnat. Vi strosade, ledde våra cyklar hemåt. Vi pratade om glädjen i biobesöket, om filmen, om de trailers som visats före. Vi började längta till nästa biobesök.

Den nya lägenheten.

 Hämtade nyckeln igår, tisdag 1/9. Klockan var 11. Skrev på ett papper, visade leg och visade även ett kontoutdrag. Fick höra att golvläggarna redan varit där, kanske var de där än. Fick höra att de inte visste när väggarna skulle tapetseras. Jag gick dit direkt vi var klara. Lägenheten var tom. Tog bilder. Smsade med vänner, chattade på Instagram med andra vänner. Ringde mamma. Blev kvar. I timmar. Låg på golvet i vardagsrummet, satt uppkrupen på en köksbänk, gick runt. Solen som skinit in genom köks- och sovrumsfönstren började nå balkongen och vardagsrummet på andra sidan. Klockan var närmare fyra innan jag lämnade den. Då hade mamma kommit dit för att se på den. Var vid det laget var jag skakig av hunger, kissnödig då inge toapapper finns och så otroligt lycklig över att jag ska bo där.

I söndags.

 Vi, Ingunn och jag, satt oss i hennes bil och åkte mot Söderviken. 28km inåt landet. En sjö där vi skulle bada. Dagen var inte varm. Dagen var inte kall. Regnmoln samlades och när vi kom fram föll ett lätt regn. Tallarna reste sig högt och marken under var först gul av barr för att mer och mer bli gul av sand. Vi vadade ut i vattnet. Vi fasade för doppet. Det var långgrunt. Det bruna vattnet slöt sig kring oss. När det nått midjan stannade vi. Stod en stund. Vi såg knappt 10 cm ner i djupet. Först doppade sig Ingunn. Sen jag. Sen stod vi kvar. Nu var det över och det ville vi inte riktigt. Vi doppade oss en gång till och gick upp. Regnet tog i och istället för picknick tyckte Ingunn att vi skulle se vart vägen leder. 

Vi åkte först längs sjön. Där stugorna låg täta var träden lummiga. Strandens tallar syntes inte till. Vägen tycktes bli tunnare och tunnare och mindre och mindre använd ju länge in i skogen vi kom. Ingunn uttryckte en oro att den bara skulle ta slut, ebba ut i träd och stenar och snår, utan möjlighet till att kunna vända. Vägen ledde rakt ut på en bondgård och där arbetade en traktor. Den stannade, körde åt sidan och vi kunde fortsätta på vägen som nu åter var en väg med kor som betade i en brant sluttning på dess ena sida.

Vid en korsning tog vi till höger. Körde en nästan evig raksträcka till Gravmark och där svängde vi åt Bullmark och den vägen gick på en liten höjd, upp och ner så det sög i magen och tallarna var tillbaka likt soldater i givakt vid våra sidor.

Tillbaka i Umeå handlade vi på Willys och strax efter det var äventyret över. Vi hade blivit kalla av doppet och hemma kröp jag ner under två täcken och kämpade mot sömnen. 

I lördags.

 Promenerade till Bildmuseet. Kanske var jag lite skakig. Lite skör. Kanske rörd över att museet öppnat. Gick runt på utställningarna. Besteg trappen som är bländande vit. Gick hem. Vandrade längs älven och så hög det till i min fot. Något vasst som hittat sin väg in i skon. Låtsade inte om det först. På östra station satte jag mig, tog av mig skon, letade i den efter det vassa. Kände efter på strumpan. Fann inget. Satt kvar. Ville sitta kvar. 

Hemma igen högg det åter till. Nu utan skor, barfota. Gick igenom foten, kände efter. Något smalt. Något mycket smalt och tunt hade letat sig in. Knappt märkbart. Inte tjockare än ett fjun. Kunde det vara det. Tog en pincett och gjorde mitt bästa. Svårt att veta om något ens var där, om det var inbillning. Hugget kom inte åter. 

På kvällen gick jag runt Nydalasjön. Solen gick ner och folk var ute med sina hundar, joggade, hade samlats för att grilla. 

Efter Nydala, då himlen blivit grå förutom en tunn strimma vid horisonten som glänste rosa, gick jag förbi kvarteret där den nya lägenheten ligger.  Fortsatte ner till Östra station och satte mig på samma plats som tidigare. Satt kvar. Ville sitta kvar.