Får stunder av eufori under mina arbetsnätter. När allt är lugnt och alla sover. Mörkret ligger tungt ute och inne. Orangea gatlyktor på gatan nedanför, ovanför en himmel som skiftar från djupt blått, till nästan svart, till åter blått och sen sprakar i en soluppgångs alla färger. Rosa, gult, blått från mörkt till ljust. En tv som visar något av alla dess program som sänds om nätterna, med ljudet lite lägre, så bara replikerna når fram, ett burkigt kvävt ljud. Polisserier med motsträviga machomän, slösare som läxas upp av ekonomiexperter, fyllon som läxas upp av vakter, trafikanter som läxas upp av trafikpoliser. Att i gryningstimmarna då och då öppna balkongdörren och andas in den kyliga luften, höra fåglarna vakna till liv, en enstaka bil eller ett godståg som drar förbi.
Men att nå eufori ensam, att inte dela den med någon, det jagar på i en. Att stå där nästan helt lycklig utan att någon annan vet om det. I natt släppte jag spärrarna, när det bubblade i mig, när varje ljusglimt, skugga, luften inne och ute, tycktes mig magisk, så lät jag det forsa ut på Instagram. Först redigt och lugnt. En vy från balkongen, en himmel i den tidiga morgonens skiftningar, ett fågelkvitter. Men lät det inte vara med det. Ville dela mitt lyckliga fejs. En narcissistisk klapp på den egna axeln. Det hände inte bara en gång, utan tre gånger. Min lycka skulle spridas, bli sedd. En självcentrerad tråd på instakontos händelser. Fem små klipp, för de kan inte vara längre än 15 sekunder. Två vyer, en över en sovande stad, en stilla över ett allrum med ljusets reflektioner i taket. Och dessa, min tre, lyckliga ansiktsfilmer. Självupptaget uttrycksfull. Charmande mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar