Katthår

Först hade jag skjutit på städandet. Tar de imorgon tänkte jag i några dagar. Sen blev jag sjuk, kanske flunsan, för den satt i i en vecka eller mer, hostade veckan efter och sen kom magontet och illamåendet och bara en alldeles trött och varm kropp som inte förmådde något. Det varade några dagar.

Under denna tid, från den nätta röra, detta smått dambeströdda  hem, hann det spåra ur. Särskilt katthåren. De är alltid överallt. Nu är de i sådana massor, drivor. Ingen lätt haze, utan en rejäl dimma. Tjockan. Som i den där filmen med Doris Day i London och någon jagar henne genom en dimma lika ogenomtränglig för ögat som en betongvägg.  Så är det nu, här i min lilla lägga.

Ser framför mig dagen då jag tar i tu med det. Hinken med såpa och vatten som jag doppar trasan i. Som bara  samlar mer och mer katthår, katthår flytande på ytan, som lämnar ränder av blöta katthår på de nyss torkade ytorna. Nya mönster. Av dessa små envetna vita hårstrån. Blöta.

Till råga på allt kräktes jag i handfatet under de där dagarna då jag mådde illa och hade en ömmande mage och kraftlös kropp. Hann inte längre än till handfatet, toan var en halvmeter för långt bort. Då var jag glad att det inte kom över golvet. Nu är det iaf tjockt i avloppsöret och handfatet töms långsamt långsamt.