Vi har en kärlek för BK, AK och jag. BK är Burger King. AK är min vän Anna Karin. Vi åt där en gång förra våren och då var det magiskt gott. Vi åt en burgare med jalapeno i. Vi fnissar mycket när vi är där, vi fnissar nog mycket var vi än är. Vi var där igen idag. Det var första gången i år tror jag. Vi har varit fascinerade av en ny burgare, över reklamen, över den där aptitretande speakerrösten Burger King kör med. Över bilderna av burgaren. Vi har även sett en youtube-video där en kille provar Bacon King och Angry Bacon King, jo det är Angry Bacon King som vi svärmat nyfiket kring, men i det klipptet minns killen inte vad burgarna heter och han låter mycket trött och burgarna ser så ledsna och hoptryckta ut.
Idag slog vi till, AK och jag. För lat för att orka styra upp mat hemma, liggandes i soffan med snabbmatsfantasier, får jag ett meddelande från AK om det är dags, dags för denna Angry Bacon King och BK. Så passande, så meant to be. Vi knatar upp till Burger King, vi beställer, vi får in den. Burgaren var vidrig. Inte vidrig som i äcklig, för äcklig var den inte. Men vidrig. Har inte hämtat mig än och nu är klockan snart ett på natten och den åts, eller nästan hela den åts, vid fyra på eftermiddan. Det var två biffar, ost mellan och på, det var åtta bitar bacon, friterade lökringar, jalapaneos och någon vit jävla sås. Mår illa bara jag tänker på den nu. Inte en grönsak, om inte den friterade löken räknas. skräcken när vi öppnade pappret och såg denna enorma blobba, de första undersökande tuggorna, de fortsatta tuggorna som bara växte i magen, de tuggor som blev kvar på brickan. Sen törsten, den osläckliga törsten under resten av dagen, allt vatten jag hinkat i mig. En mage som svällde uppe, rund och i vägen. Ständigt proppmätt. Tills hungern slog till kl nio på kvällen. Bara så där. Poff! var den uppsvällda magen ekande tom, men fortfarande en uppsvälld boll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar