Nätterna

Får stunder av eufori under mina arbetsnätter. När allt är lugnt och alla sover. Mörkret ligger tungt ute och inne. Orangea gatlyktor på gatan nedanför, ovanför en himmel som skiftar från djupt blått, till nästan svart, till åter blått och sen sprakar i en soluppgångs alla färger. Rosa, gult, blått från mörkt till ljust. En tv som visar något av alla dess program som sänds om nätterna, med ljudet lite lägre, så bara replikerna når fram, ett burkigt kvävt ljud. Polisserier med motsträviga machomän, slösare som läxas upp av ekonomiexperter, fyllon som läxas upp av vakter, trafikanter som läxas upp av trafikpoliser. Att i gryningstimmarna då och då öppna balkongdörren och andas in den kyliga luften, höra fåglarna vakna till liv, en enstaka bil eller ett godståg som drar förbi.

Men att nå eufori ensam, att inte dela den med någon, det jagar på i en. Att stå där nästan helt lycklig utan att någon annan vet om det. I natt släppte jag spärrarna, när det bubblade i mig, när varje ljusglimt, skugga, luften inne och ute, tycktes mig magisk, så lät jag det forsa ut på Instagram. Först redigt och lugnt. En vy från balkongen, en himmel i den tidiga morgonens skiftningar, ett fågelkvitter. Men lät det inte vara med det. Ville dela mitt lyckliga fejs. En narcissistisk klapp på den egna axeln. Det hände inte bara en gång, utan tre gånger. Min lycka skulle spridas, bli sedd. En självcentrerad tråd på instakontos händelser. Fem små klipp, för de kan inte vara längre än 15 sekunder. Två vyer, en över en sovande stad, en stilla över ett allrum med ljusets reflektioner i taket. Och dessa, min tre, lyckliga ansiktsfilmer. Självupptaget uttrycksfull. Charmande mig själv.

Tyra

Det är Miss Jones som bestämt lägger sig vid min sida. Tyra gör inte så, hon är mer harig, vid minsta rörelse rusar hon iväg. På nätterna sover Miss jOnes och jag sked. Tyra ligger en liten stund på mina ben, ovanpå täcket, sen lägger hon sig på en mjuk kudde i soffan eller fåtöljen. Ibland på dagen lägger hon sig i mitt knä och då vill jag inte röra mig. Hon kommer med försiktiga steg, som att varje tass måste prova sig fram, som någon som vill vara med men inte riktigt vågar. Mot främlingar, mina vänner, gäster, är hon inte så. Då  ivrigt dreglande gnider hon in dem. Hon spinner högt, hon sträcker på huvudet. Hon blir en liten majestät.

Det är bara Miss Jones som jamar för att få mat. Ivrigt, ihärdigt står hon vid mina fötter, stryker sig mot mina ben så hon faller omkull. Tyra ser bara på mig och Miss Jones. Hon står där med sina mörka ögon och iakttar. Sen äta hon med god aptit. Vilket känns som en tröst. För maten vill hon ha, minst lika gärna som Miss Jones.

Hemma är det Miss Jones som upptäcker, som klättrar upp på höga höjder, som hänger i rockar på galgar. Tyra ser på. Liggandes på en kudde. Hon har huvudet på sned. Sen trippar hon nätt iväg. Ibland för att slå Miss Jones med sin tass och sen fort iväg igen, fly undan. När de två får vara ute i koppel är Miss Jones den fega som vill in direkt. Hon sitter och ser på dörren med hela kroppen i längtan att få komma in. Tyra trippar nyfiket runt och tuggar gräs, ibland tar hon sig ur selen och då måste jag fort få tag på na, för hon stretar nyfiket fram, inte för fort, men vill se världen bortanför.

Så nyss, när jag just tänkte betala räkningarna, så kom Tyra och la sig på mitt bröst. Då får räkningarna vänta en stund, tills hon åter lagt sig på en mjuk kudde.

En vårdag

AK och jag promenerade ut till Mariedal/ersboda. Till Området med bara bilvägar och stora lådor till butiker. Ingen bor där. Folk jobbar och handlar. Vi gick på Rusta, Skohuset, Jysk, Gränslöst, Coop, McDonalds, Cirkel K, Myrorna och tillbaka till Rusta. Solen sken och vi sa upprepade gånger att det var härligt väder. Väder som i en dröm, fyllde jag i med en gång. AK letade klädställning, jag en skurmopp. Vi kollade alla alternativ i alla dessa butiker, eller vissa gick vi in i av ren nyfikenhet, som Gränslöst. Där fanns mat och dessa sötsaker som mina systrar och jag älskar. Baklava och Turkish Delight. Var tvungen att filma utbudet och skicka till dem. OMG fick jag som svar.

Vi åt på McDonalds och hon i kassan log oroväckande mycket. Som att min uppenbarelse i sig var rolig. Eller min beställning. Qp Cheese & Co. En grönsakslös klassiker, om en inte räknar Saltgurkan och löken som grönsaker. Och hon bara log stort, som att hon skulle brista ut i skratt.

Små regndroppar föll när vi lämnade McDonalds och vi funderade på kaffe inne på Cirkel K. Men istället stod vi där handfallna innan vi konstaterade att regnet var så lätt och smått och ofarlig att vi lugnt kunde trotsa det på vägen till Myrorna. Myrorna bjöd på inga fynd.

Vi vände hemåt, in på Rusta, köpte det vi skulle ha, hon klädställningen och jag skurmoppen. Plus att jag köpte hantlar. Sen tog vi bussen hem. Hemma igen tog jag fram cykeln, drog den till en effektiv pump utanför universitetet och cyklade på den tillbaka hem. När jag svängde upp på den stora grådammiga gården, flög tre sångsvanar över den gråvita himlen.

Handfatet

Kräktes i handfatet, var det förra veckan? Minns inte nu. Men hann inte till toaletten. Min spya, osmält mat från dagen före och morgonens gröt, tjockade till det i avloppsröret, stoppar upp flödet, inte helt. Sakta töms handfatet på vattnet, efter handtvätt, efter ansiktstvätt och efter att jag borstat tänderna, sköljt tandborste och mun. Mitt spott som en svag vitaktig slemtråd som sakta virvlar runt runt och ner i avloppet.  

Stanken

Jag stinker idag. Stanken kommer från insidan. Som att jag är svulten, svulten under en längre tid. Så som väldigt smala flickor med bestämda arga ögon kan lukta. Det är min stank idag. Men jag är inte svulten. Var denna odör som tränger ut ur mig kommer från vet jag ej. Men den finns där, finns kvar efter mig, när jag vänder tillbaka och går in i den doft jag lämnat efter mig. När den kommer ner genom  näsborrarna och passerar bakom  svalget, vill jag kräkas, andningen ansträngs, som när katterna slickat sig i stjärten och måste vädra munnen ett tag, så börjar jag, flämta med öppen mun för att sedan hosta/kväljas om vartannat.

Boobies

Våren

Vintern släppte plötsligt. Fast snön är kvar, gömd under det grå dammet.  Vinterns stora snöhögar ligger där, utan gnister, utan nyanser av blått och rosa. Nu matta, brunsvartgrå. Utan den enorma mäktighet de lyckades uppbåda för bara någon vecka sen. Av traktorer skapade bergskedjor. Nu är de lessna kalfjäll i svart.

Värmen kom. Om det var igår, eller dan före. Vinden var varm, även där den tog i. Hade tänkt vara förståndig. Inte luras av min solvarma vägg. Men hela stan var solvarm och halsduken fick åka av och kappan hängas på armen med ilarna ner för ryggen och pärlor i pannan och över läpp.

Nyss, på väg hem efter arbetet, en öde lördagsmorgon.  Allt såg dött ut. Inga knoppar och ännu den grådassiga snön över gräsmattorna. Fåglarna brölade likt en orkester som värmer upp och solen sken som på en sommarmorgon. Den värmde upp luften, så att skuggorna kändes betydligt svalare och om jag blundat hade jag tänkt att dagen skulle bjuda på bad. Men isen ligger nog kvar, om än skör och blöt, över älven, kvarken och de små sjöarna.

Katthår

Först hade jag skjutit på städandet. Tar de imorgon tänkte jag i några dagar. Sen blev jag sjuk, kanske flunsan, för den satt i i en vecka eller mer, hostade veckan efter och sen kom magontet och illamåendet och bara en alldeles trött och varm kropp som inte förmådde något. Det varade några dagar.

Under denna tid, från den nätta röra, detta smått dambeströdda  hem, hann det spåra ur. Särskilt katthåren. De är alltid överallt. Nu är de i sådana massor, drivor. Ingen lätt haze, utan en rejäl dimma. Tjockan. Som i den där filmen med Doris Day i London och någon jagar henne genom en dimma lika ogenomtränglig för ögat som en betongvägg.  Så är det nu, här i min lilla lägga.

Ser framför mig dagen då jag tar i tu med det. Hinken med såpa och vatten som jag doppar trasan i. Som bara  samlar mer och mer katthår, katthår flytande på ytan, som lämnar ränder av blöta katthår på de nyss torkade ytorna. Nya mönster. Av dessa små envetna vita hårstrån. Blöta.

Till råga på allt kräktes jag i handfatet under de där dagarna då jag mådde illa och hade en ömmande mage och kraftlös kropp. Hann inte längre än till handfatet, toan var en halvmeter för långt bort. Då var jag glad att det inte kom över golvet. Nu är det iaf tjockt i avloppsöret och handfatet töms långsamt långsamt.

Burgarn

Vi har en kärlek för BK, AK och jag. BK är Burger King. AK är min vän Anna Karin. Vi åt där en gång förra våren och då var det magiskt gott. Vi åt en burgare med jalapeno i. Vi fnissar mycket när vi är där, vi fnissar nog mycket var vi än är. Vi var där igen idag. Det var första gången i år tror jag. Vi har varit fascinerade av en ny burgare, över reklamen, över den där aptitretande speakerrösten Burger King kör med. Över bilderna av burgaren. Vi har även sett en youtube-video där en kille provar Bacon King och Angry Bacon King, jo det är Angry Bacon King som vi svärmat nyfiket kring, men i det klipptet minns killen inte vad burgarna heter och han låter mycket trött och burgarna ser så ledsna och hoptryckta ut.

Idag slog vi till,  AK och jag. För lat för att orka styra upp mat hemma, liggandes i soffan med snabbmatsfantasier, får jag ett meddelande från AK om det är dags, dags för denna Angry Bacon King och BK.  Så passande, så meant to be. Vi knatar upp till Burger King, vi beställer, vi får in den. Burgaren var vidrig. Inte vidrig som i äcklig, för äcklig var den inte. Men vidrig. Har inte hämtat mig än och nu är klockan snart ett på natten och den åts, eller nästan hela den åts, vid fyra på eftermiddan. Det var två biffar, ost mellan och på, det var åtta bitar bacon, friterade lökringar, jalapaneos och någon vit jävla sås. Mår illa bara jag tänker på den nu. Inte en grönsak, om inte den friterade löken räknas. skräcken när vi öppnade pappret och såg denna enorma blobba, de första undersökande tuggorna, de fortsatta tuggorna som bara växte i magen, de tuggor som blev kvar på brickan. Sen törsten, den osläckliga törsten under resten av dagen, allt vatten jag hinkat i mig. En mage som svällde uppe, rund och i vägen. Ständigt proppmätt. Tills hungern slog till kl nio på kvällen. Bara så där. Poff! var den uppsvällda magen ekande tom, men fortfarande en uppsvälld boll.

Stora städer

Drömde om myllrande stora städer som barn. Städer som sträckte sig milvis åt alla håll, över kullar och floder. Ständiga bilköer och avgaser i luften. Där varje dag utomhus var ett äventyr och väntan, en lång resa från en del av staden till en annan. Genom fönstret skulle stadens liv höras, allt prat, all trafik, tutor och rop. Vi spelade in ett band, jag och min bror, där vi gjorde dessa stadsljud. Ropen var på främmande språk, så vi pratade ett låtsas språk på bandet, rop från försäljare och arga människor som ville ta sig fram. Vi gjorde ljud av bilar och visslingar. Mammas stora säng fick vara lägenheten vi bodde i, en stor grej, som en använde till garn på något vis, var fönsterram. Solen gassade från fönstret över mammas säng. Vi spelade bandet, det var ett kort litet band, kanske fem minuter. Då var det dag. Sen när bandet var slut och spolades tillbaka var det natt. Bandspelaren gnällde när den spolade bak så det lät som om natten för full av gnekande fågelsång. Jag styrde leken, min lillebror lessnade fort medan jag drömde mig bort.