Natten till igår var min kropp rastlös, den vred och vände sig, jag vaknade av att den satte sig upp, vaknade av att den klev ur sängen. Nattskjortan var varm och kvävande, nacken blöt av svett. När morgonen kom hostade jag och kände mig matt. Frukosten som borde varit ljuvlig, men rostbröd med marmelad, kiwi, manchego och kaffe smakade knappt. Tog ändå ett kort av den och skickade till vänner.
Valde att inte träna, tänkte att kroppen kommer tacka för sig då, eller åka på ett rejält bakslag. Tog en promenad med min vän Anna-Karin. Vi pantade varsina tre kassar med, för henne ramlösa-pet-flaskor, för mig läskburkar, mycket vanilla coke och cherry coke. Snön droppade från taken och solen värmde, vissa snöberg hade börjat smälta ner, blivit bruna groteska blobbar, med istappsrader ur det bruna smutsiga, likt malplacerade huggtänder.
Pantmaskinen var knas och kön lång. För en del av de pengar vi fått köpte vi varsin espresso på Icas lilla fik. Sen handlade vi. När vi var klara kändes det som om vi spenderat en evighet där inne, som att solen inte borde skina längre när vi klev ut. Vi såg ju genom fönstren att solen sken, men det tycktes inte riktigt sant.
Hemma kom febern och allt sen dess har varit en geggig dimma. Så tyst. Kvävande tyst. Ett mjukt brus har bäddat in min skalle och ibland vet jag inte vad som är upp och ner, om mina andetag på riktigt syresätter mig. Tar djupa andetag vid den på glänt öppnade dörren till uteplatsen. Försöker känna frisk luft, men den tycks mig inte frisk. Som att den så fort den kommit i närheten av mina särade läppar får samma febriga temperatur som mig. Ja, när jag inte ohjälpligt fryser och i varma mjuka kläder lägger mig under två täcken i hopp om värme, men fortsätter frysa. Frysa tills det tvärt slagit om och allt genomträngs av svetten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar