I dagsljus tror jag oftast inte på spöken. Inte under de flesta nätter heller. Men så händer något, bara något litet, så rasar min realistiska värld samman och inget tycks gälla längre. Som under förra veckan, någon gång vid halv två på natten. Jag hade en lugn stund, såg nog något på tv:n, satt i soffan i rummet mellan avdelningarna. Då piper larmet och ett rumsnummer blinkar rött på väggtavlan. Eftersom jag är ny måste jag tänka ett tag för att koppla numret till ett rum och rummet till en person.
Nu kom larmet från ett tomt rum. Hon som bodde där dog några dagar tidigare. Jag går för att kolla att ingen annan boende irrat sig dit, rummet är låst, det lyser från insidan. Inget hörs. Jag kollar de andra rummen, så att ingen saknas, för jag tänker inte öppna dörren och se efter. Resten av nattens timmar är jag lite spänd, lite beredd på att någon ska stå där, just i ögonvrån, nästan utom synhåll.
Den arbetsnatt jag nu ska somna från, då ven kalla vindar genom avdelningarna. Stråk av isande kyla som stundvis virvlade runt. Utomhus var det bara någon minusgrad, om ens det. Det hördes ljud hela tiden, fläktar som lät lite gällare, lite intensivare, tvättmaskinen vars läte var mer likt ett elakt kärringskratt än en elektrisk motors. Men dessa ljud störde inte de boende, de sov så gott, medan jag frös i den där soffan mellan avdelningarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar