Första veckan med nattjobb är snart över, 40 timmar gjorda, tio kvar. När jag kommer hem från nattpassen hänger jag upp mörkare gardiner utanpå de ljusa. Det blir som att jag stänger ute dagen. Bygger mig en egen rosadisig värld, där allt jag ska göra är att ligga i sängen och sova. Vilket känns skönt. Här ska ingen dag fångas. Och som jag verkligen inte vill fånga den. För sån är jag nu. Lyssnar på Requiem och partier från operor om död och längtan. Har hörlurarna i och medan körer och solisters röster blandas med stråkar tågar jag runt och ser på gråa gryningar, svarta björkgrenar mot vita vinterhimlar, lappvantar som singlar ner, snövalar som reser sig över mig. Ibland hörs fågelsången genom musiken, för fåglarna har börjat sjunga nu, fast vintern ligger tjockt och stadigt över oss, med isande kyla vissa dar. Det är väl för att ljuset kommit tillbaka som fåglarna tar ton om morgonen, fast sånt vet jag inget om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar