Tromsö

Planet var täckt av is. Fönsterna gick inte att se ut från. vi fick sitta och höra hur isen togs bort, som en motor som for över planet och skar i det, så lät det. Fram och tillbaka, från för och till änden, från änden till för. Ibland rann något över planet också. Hur som helst blev vi sena. På Arlanda sa de åt mig att springa till Oslo planet. Väl på Osloplanet sa de att vi inte kan lyfta på 1 timme och 20 minuter och vi fick tålmodigt sitta kvar. På Gardermoen fick jag inte lämna utrikesterminalen förrän min väska passerat Tullen. Men min väska var borta och där stod jag och väntade, en kvart kvar till att mitt plan upp till Tromsö skulle lyfta och de sa åt mig att gå ner till en disk och så gick mitt plan och kvar var jag. Min biljett ombokades och väskan visste de inte var den var och min nya flight försenades. Det blev timmar av väntan och i ögonvrån såg jag en bekant passera. Jag knöt på mina skor, skrev ett meddelande på messenger till honom att vänta och sprang efter honom.

Han var i samma situation, bortkommet bagage och ny flight. Han skulle någon annanstans. Han hade fått en matcheck. Det hade inte jag. Kände mig oviktigt. Att han fått till mat och jag suttit där och ätit dyr yoghurt, dyr croissant, dyr espresso och nu någon dyr skivad frukt ur en plastburk. När hans plan lyft gick jag och bad om en sån där matcheck. Fick en på hundra norska kronor. Köpte Nuggets för dem.

I Tromsö var det filmfestival och en av dess mingelfester. Jag kom i de kläder jag haft sen kl 4 på morgonen. För väskan var fortfarande borta. Nu var klockan 23. Jag åt gratismat och visste inte vart jag skulle ta vägen. Var där med en film jag inte känner mig hundra med, kanske känner jag mig extra blottad, på det fåfänga sätt min kropp visas. Hur jag har valt att visa den. Det är valt, det finns en tanke med det. Kylan i den typen av porrighet. Det oäkta. Rollen. Men litar inte på att publiken förstår det, den detaljen.  Med den gnagande känslan av att vara betydelselös sen flygplatserna, osäkerheten på mig själv som filmskapare, satt jag tyst. Åt plockmaten. Gick till hotellet. Såg de höga bergen ligga nästan gömda i mörkret, som en hotfull skugga som lutar in över en. Smorde mitt ansikte med handkräm och somnade. Min väska kom nästa dag.

Så fortsatte mina dagar där. Pratade inte med någon. Köpte espressos på stadens kafeer, köpte nötter och nachos och brie som jag åt på hotellrummet. Åt kött och fisk till frukost på hotellet, men det blev det mest av min förvirring, att jag inte riktigt lärde mig hur frukostbuffen var uppbyggd och att mornar och folk är stressande för mig.

Tromsö ser ut som en saga. Bergen Så högt tronade runt stan att det kändes som att de skulle kunna sluka den. Gamla hus och små gränder, backar där vägar vindlar fram, en stor bro i en båge över till fastlandet. Havet som låg grönt och klart. Det blev inte riktigt ljust, som blått skimmer i luften istället, för solen gick aldrig riktigt upp. Såg filmer. Tre om dan.

Andra dagen, efter en av alla dessa espresson, på väg till en filmvisning i den blått skimrande dagen, gick jag över torget. Torget ligger i en sluttning, med en gammal rund kiosk på. Ur den gamla kiosken spelades musik, just då Lena Anderssons Hasta Manana. Men sin 70-tals gnälliga röst sjöng hon om längtan till en viss vår, om kärlek som är borta, men som hon längtar åter ska komma. Jag stannar där,  står och hör hennes vemod och känner mig ensam och levande på samma gång.