Fick höra att jag dansade som en 80-talsdiva. Tänkte att det stämde. Dels hade festnätterna den veckan varit kantade av 80-talsmusik, dels är jag svag för axelvaddar och 80-tals stuk på kläder. Drömmen är att se ut som Brigitte Nielsen eller Grace Jones eller som en av brudarna som står bakom Prince i någon video. Tror kläderna formar dansen, har inte alltid dansat så, när jeansen satt lågt och magen och ryggen var bara, så var jag en mästare på knäböjardansen, en dans mycket lämpad för r'n'b. Men den musiken har lämnat dansgolven och struttigare rytmer råder.

En vinter då jag gick i högstadiet föll ett regn som blev till is. Skaren blev hård och blank och träden och dess grenar täcktes av isen. När vinden fick grenarna att röra sig lät det som glas som slog lätt mot varann. Vi halkade när vi gick till skolan och vi halkade när vi gick hem. Hem gick vi många tillsammans, vi var flera som bodde i samma område och vi hade gått i samma klass sen mellanstadiet och vissa sen lågstadiet, förskola och dagis. När vi började högstadiet fick vi byta skola, till en större, en som var i brunt tegel och blått trä. Sen så försvann de isen som täckte världen omkring oss. Antagligen smälte den bort, livsfarlig och tungt fallande från allt högt.

Vid rödljus är jag ingen som skyndar över vägen när det är rött men helt biltomt. Andra gör det, andra hittar luckor och smiter snabbt och smidigt över vägen. Jag står kvar, känner mig lite dum, som inte tar chansen, inte ser luckorna, som väntar pliktskyldigt tills det lyser grönt och är min tur. När jag var i Tel Aviv i början av sommaren märkte jag att alla var som jag, vi stod en drös människor och väntade vid en nästan otrafikerad väg, vi väntade på vår gröna gubbe och när han lös gick vi över. Det hände flera gånger, samma sak, denna pliktskyldighet. Jag kände mig som hemma. Efter några dar, började jag hitta luckor, blev jag en som skynda över, kanske vill jag bara vara annorlunda från min omgivning. Fick en av de gånger jag skyndade över höra att det var böter att gå mot rödgubbe, att det var därför folk så duktigt väntade på grönt.

Den här bilden, den fanns i filmlexikonet jag hade som favoritbok som barn. Bläddrade igenom det varje dag, drömde om personerna på bilderna. Dorothy Malone lät som ett riktigt filmstjärnenamn och hur hon satt där med cigaretten och den där minen som har lite av ett leende över sig och orden under, Dorothy Malone i Douglas Sirks Svarta Änglar, det var fantasieggande för mitt nio-tioåriga jag.

snö

jag drömde om snö, om tung blöt nysnö, just när lappvantarna slutat falla. JAg stressade fram genom snön i drömmen, det var en hemsk dröm, allt utom snön var hemskt. När jag vaknade längtade jag lite till mars då kvällarna blivit ljusare och snön och kylan ännu finns kvar.

Denna sommar har apatin var större än vanligt. Skulle vara några dagar i Docksta, i mormors stuga med henne. Blev kvar, varje dag stapplade jag genom hallonsnåren nerför branten till havet, låg där på bryggan, läste, doppade mig när det blev för varmt, stapplade ibland upp och drack kaffe, diskade,lagade mat eller cyklade in till byn och gjorde ärenden. Blåste det för mycket blev jag kvar på trädäcket runt stugan, i lä i solen. Fick färg pga min apati. Mer bränna än jag någonsin haft, vilket inte betyder mycket. Lätt gul i ton. En lätt bränna som täcker det som av blekheten blottas. Blev överpepp och manisk i mitt solande, ville se om jag kunde bli mer brun, dagarnas soltimmar blev allt viktigare och resultatet försökte jag se varje kväll i spegeln i mitt rum. Hur pass mycket blekare rumpa och bröst var mot resten av huden. Låren och ryggen fick mest färg och varje gång jag cyklade på grusvägarna genom skogen och åkrarna mot byn blev jag lycklig av att se ner på de sommriga låren. Nu är jag i stan och luften är kall och solen kommer bara glimtvis, snabbt falnar min tunna bränna.

Jag och min kompis Mysan gav oss ut på en cykelutflykt. Vi trodde det skulle vara kring en mil dit vi skulle, redan lite hungriga började vi trampa mot vårt mål. Vi verkade aldrig komma fram, det var längre än vi trodde, 9 km längre. Så när vi trampade där och kämpade med hoppet och hungern började jag tänka på min skolkamrat Lars. Han och jag gick i samma klass från 6:an till 9:an. Han var en vältränad kille som såg ut som en ung man redan som tolvåring. Tror han sedan började friidrottsgymnasiet, men jag är inte säker. Han sa iaf en gång under vårat högstadium att när man pressat sin kropp så mycket att den kräks så orkar man pressa den lika mycket till. Jag har tagit det som en sanning, enda sedan den gången ,för ca 20 år sen, han sa det, tänkt när jag varit helt slut och undrat hur jag ska orka, att jag har inte kräkts än så därför finns mina krafter kvar, därför orkar jag mer än dit jag hunnit. Och under denna cykeltur började jag tänka det Lars sagt, att det nog inte alls är sant, att jag låtit en vältränad tonårings ord vara lag i så många år utan att någonsin tänkt kritiskt kring det.

Det är ledig dag efter arbetshelg. Då brukar jag vara trött. Utan hopp så trött. Bli modfälld och låg och gnällig. Solen skiner och det är magiskt och jag har bara bilder av mig själv att lägga upp. Så är det för att jag är lat och för att jag vill göra ett inlägg och en bild brukar piffa upp och göra saker och ting mer lockande och därför dammas photo booth av och bilder tas. Har saknat Photo Booth. I den blir man snygg. Men jag vill inte ha en blogg längre med en massa bilder av mig, dessa ska bli ett rart undantag. Hoppas jag. Min blogg är enbart självcentrerad, den skulle må gott av färre bilder av mig och mer på katterna och grönskande buskage eller dammiga bord eller nåt.

sig likt

Allt är sig likt. Samma gardin. Samma siameser. Samma militärskjortor jag sover och lökar runt i hemma. Äter mycket sött. Äter fortfarande för mycket kött. Största skillnaden är att jag har kort hår. Blir som vanligt extra trött inför och under arbetshelg och som alltid börjar jag tycka synd om mig själv. Jag tröstshoppar filmer och böcker och får lite ångest över och längtan efter det jag köpt. Idag beställde jag två biografier, en om Ava Gardner och en av och om Diana Vreeland. Är som att biografier rinner ner i mig, utan motstånd. Andra böcker får jag kämpa med, de kan vara så bra att jag blir okoncentrerad, att jag trummar med händerna och vill skrika, ja, då tar det tid att läsa, eller så är de trista och jag bara driver bort i tanken, till annat och måste läsa om. Det är mina två tidsödande läslägen. Men biografier, de matar jag i mig utan problem. Nu ska jag sova för imorgon är helgens sista arbetspass och det börjar 06:45.

tillbaka

Saknar att skriva här. Slutade för att livet var toppen och händelserikt. SLutade för att jag inte fattade tekniken (och gör det inte nu heller). Här hamnade allt jag skrev, helt hämningslöst utan censur. Så mycket dravel, sådant jag rodnar när jag läser igen. Och mycket bra. Faktiskt bland det bästa jag åstadkommit rent kreativt. Små nonsens stycken jag är mäkta nöjd med. Kanske får jag ingår bloggen igen, det vore skoj.

Igår var min kropp så trött att jag blev ledsen. Benen och armarna och bröstkorgen var så tunga så jag bara låg i soffan. Låg och andades. Jag var också ovanligt förtjust i min katt Tyra. Så fort jag såg na så greppa jag tag och pussa na. Jag jobbade kväll igår också. Det gick bra. Jag jobbade under spänd tystnad för den trötta tunga kroppen gjorde mig inte trevlig och allt det otrevliga ville jag hålla inom mig. Idag är inte alls kroppen tung, idag är den som vanligt. Idag pudrar jag mitt hår matt och stort med torrschampo. Idag jobbar jag också kväll.

Här är vi när vi tog emot priset. Skärrad och kanske vettskrämd, med värdelös hårspray som förvandlade hår till svinto. Jädra glad var jag också, men det kom senare, när jag kom hem och slappna av.

Fattar förresten inte blogger längre. Hur gör jag olika stycken? Hur gör jag för att det inte ska bli text tjock i klump, en bild helt plötsligt mitt i meningen, sen avslut på meningen i bildens botten. Sådant vill jag inte behöva bry mig om. Jag vill bara skriva när jag väl skriver.

Jag är typ lycklig. Kanske är det harmonisk som är ordet. Vad jag än är så är jag glad och lättsam. Direkt kontakt med alla känslor, nära till gråt och sorg, nära till skratt och skoj. Asmäktigt. Jag har haft framgång också, vår film vann pris och vi fick vara i Berlin och mitt tafatta tacktal dubbades till tyska och franska i tv-sändningen och en tysk plutt-tidning valde bilder från filmfestivalen, bilder av Nicholas Cage, Emma Stone, Catherine Deneuve och victor och mig. Asmäktigt det med. Men, att jag mår gott och får beröm gör att jag inte har något jag vill blogga om. Seriöst, vad finns det kvar att älta - hur kul jag haft? Hur bra det gått? Det inspirerar mig inte det minsta. Inte för att jag är ödmjuk, för det är jag inte. Jag är självgod och mallig och nöjd. Sen blir det ingen bild heller till detta inlägg, vad skulle det vara för en bild? en då jag hoppar i glädje i motljus, en då jag har blommor i håret, en bild då jag står med victor framför dussinet fotografer, en då jag ler stort och ser ut som framsidan på en självhjälpsbok? nä, ni ser, det blir bara knas. Jag låter bli. Men snart kommer jag ha saker att blogga om igen, underbart inspirerande saker som gråa vardagar, en vägg att stirra in i, dagdrömmar och längtan, trötta kroppen min, filmstjärnor och forna tiders skönheter. Det blir en bild förresten, en på Prinsessan Lilian. Sveriges bästa kungliga. Hon som charmade Torgny Lindgren (det har han berättat för mig när han satt i min sminkstol och när vi sedan gick ut för att röka ihop) och en massa andra. Lurig och smart ska hon ha varit. Vass också. Men en Golden Retreiver som tröst när Bertil gick bort. Och nu är hon borta.

Jag blev så förvånad av min reaktion. Och skamsen. Det började med att jag hörde att kronprinsessan Victoria delat ut pris på Gaygalan. Någon beskrev hur han skrek av glädje när hon äntrade scen. Fick kanske lite gåshud när jag hörde det. Dagen efter kollade jag upp klippen som finns. Och började gråta. Tårarna rann. Rann för att jag blev rörd av publikens glädje över att hon stod där på scen. Men jag kände hur pinsam jag var. En stund senare såg jag om klippen, tårar åter nerför mina kinder. Ser en tredje gång, tårar rullar igen. Då fotar jag det hela. Fotar mitt gråtande fejs. Visst gillar jag Svensk Damtidning men inte kan jag väl vara en sådan royalist? Tror, hoppas för min stolthets skull, att det har mer att göra med att hovet tillslut, om än sent, tar ställning för sina medmänniskor i en värld som känns allt hårdare och fördömande.

Rosa Parks

Hon skulle ha fyllt hundra år idag. Men hon dog 92 år gammal. Har tänkt mycket på hennes mod den där gången då hon vägrade lämna sin plats på bussen till en vit man. När tog hon beslutet, var det planerat eller kände hon där och då att nu får det vara nog. Hur det än var ger det mig gåshud för det var så sjukt coolt, så sjukt modigt, så sjukt mäktigt.

Grace var ihop med Dolph. Vilket lyft för honom. I min värld är Grace bland det mäktigaste som finns, så mäktig att min katt Miss Jones är döpt efter na.

Grace Jones - I've Seen That Face Before (Libertango)

Jag ska till jobbet nu. Det är egentligen inte synd om mig, men det känns så, det är så tidigt och mörkt och lite kyligt och jag vill faktiskt bara sova och leka med katterna och se saker som är roliga på nätet.

Här sitter jag glad med halvöppen gylf. Eller här satt jag igår glad med halvöppen gylf.

Ingen bra dag. Vaknar utan koll på något, bara en känsla av att det är något jag borde ha koll på. Ser på mejlen ett möte jag missat. Skickar mejl men förstår inte att skicka, klickar fel och hamnar i inkorgen. Ska skicka till flera, något jag kunnat, lyckas inte med det heller. Tillslut på krångligs vis lyckas jag. Sen pratar jag i telefon, dels för att höra om jag kan göra mig förstådd, att det är ord som kommer ur min min, ord i meningar, det är det. Jag släpper tanken på att jag fått en stroke.

Det är månen från imorse. Så stor den var, så lågt den låg. Det var ganska fantastiskt. Jag ville ringa någon, ville ha någon att dela synen med. Bara sucka i kör hur fin månen var. Jag gick till jobbet och när månen försvann bakom husen skyndade jag fram, ville se den bakom knuten, men månen var inte där på himlen jag trodde den skulle vara när knuten var passerad, den låg lägre, gömd bland träden.

Fantiserar om den här bilden. Inte så att jag vill vara Talitha Getty och dö trettio år ung av heroinöverdos, men jag vill vara en skymning på ett tak i Marrakech med en cool man, jag vill ha kaftan och vara lyxig och flott, att tiden ska stå still och livet leka. Och så ska sådant där ljud från exotiska städer som de har i filmer höras nedanfrån gatan. Så ser mina fantasier ut.

Där ute är det grått, snön är tung och blöt. Den smälter när den landar på kappan och halsduken, den suger sig in och gör kläderna sura. Snart ska jag ut igen, ska traska till mamma för måndagsmiddagen med syskonen och mormor och andra. De är bra grejer de där måndagsmiddagarna.

I Am What I Am - George Hearn - La Cage Aux Folles

Denna låt var min pepplåt numero uno i höstas. Den har varit det förr och den kommer bli det igen. Första gången jag hörde den var det Jan Malmsjö som sjöng och jag var nitton år och full av pillerhormoner och oro, jag såg ut som skit och var hemskt mycket modigare och ensammare än jag är idag. Sen finns den med Shirley Bassey och med så många fler, med denna George Hearn också. Texten är magisk, typ visa oneliners i överflöd eller något. Iaf tycker jag det, och de funkar lika bra på svenska.

Tillslut kom jag ut, min vän träffade inte sin mor, han träffade mig, vi gick ner till bildmuseet, vi såg alla utställningar, en, den vi kanske tyckte bäst om, var som en nattklubb i en storstad, det blinkade och glittrade och gnistrade och folk satt som slukade av det hela. Vi med. Bildmuseet är sex våningar konst, olika utställningar på varje våning, det är mäktigt.

Det är söndag idag, jag kommer inte igång. Jag väntar, ska träffa en vän om inte han ska träffa sin mamma. Eh . . .

Shirley Bassey TO GIVE Io Per Lui

Har varit sjuk, kanske haft magkatarren from hell, kanske haft magsjuka. Inte lyckats äta och sova och vridit mig i magsmärta och tillslut kräkts. Sen blev allt bättre, sen har jag sovit, tre nätters förlorad sömn har tagits igen under två dagar och en natt.  Och den lilla ordning jag haft har rasat, jag har rasat, blivit skitig och unken, fett hår och torr hy, disk och kattsand öppnade kuvert överallt. Smutsiga trosor i travar på bord och byråer. Och nu, mitt i allt det här sitter jag och lyssnar och njuter av bombastiska sorgsna ballader. Det är det jag vill göra, inte städa, inte röja, inte rengöra.

Patty Pravo - Se perdo te (1968)

Barnet på bilden är dött, det är ett sådant foto som togs förr för att hedra den döda, som ett minne. Klä upp fint och försöka skapa en levande situation. Men bakom barnet sitter en mörk skugga, någon klädd för att inte synas, någon som ska hålla barnet sittande. Den då levande personen på den här bilden skrämmer mig mer än det döda barnet.