Jag är typ lycklig. Kanske är det harmonisk som är ordet. Vad jag än är så är jag glad och lättsam. Direkt kontakt med alla känslor, nära till gråt och sorg, nära till skratt och skoj. Asmäktigt. Jag har haft framgång också, vår film vann pris och vi fick vara i Berlin och mitt tafatta tacktal dubbades till tyska och franska i tv-sändningen och en tysk plutt-tidning valde bilder från filmfestivalen, bilder av Nicholas Cage, Emma Stone, Catherine Deneuve och victor och mig. Asmäktigt det med. Men, att jag mår gott och får beröm gör att jag inte har något jag vill blogga om. Seriöst, vad finns det kvar att älta - hur kul jag haft? Hur bra det gått? Det inspirerar mig inte det minsta. Inte för att jag är ödmjuk, för det är jag inte. Jag är självgod och mallig och nöjd. Sen blir det ingen bild heller till detta inlägg, vad skulle det vara för en bild? en då jag hoppar i glädje i motljus, en då jag har blommor i håret, en bild då jag står med victor framför dussinet fotografer, en då jag ler stort och ser ut som framsidan på en självhjälpsbok? nä, ni ser, det blir bara knas. Jag låter bli. Men snart kommer jag ha saker att blogga om igen, underbart inspirerande saker som gråa vardagar, en vägg att stirra in i, dagdrömmar och längtan, trötta kroppen min, filmstjärnor och forna tiders skönheter. Det blir en bild förresten, en på Prinsessan Lilian. Sveriges bästa kungliga. Hon som charmade Torgny Lindgren (det har han berättat för mig när han satt i min sminkstol och när vi sedan gick ut för att röka ihop) och en massa andra. Lurig och smart ska hon ha varit. Vass också. Men en Golden Retreiver som tröst när Bertil gick bort. Och nu är hon borta.