Jag och min kompis Mysan gav oss ut på en cykelutflykt. Vi trodde det skulle vara kring en mil dit vi skulle, redan lite hungriga började vi trampa mot vårt mål. Vi verkade aldrig komma fram, det var längre än vi trodde, 9 km längre. Så när vi trampade där och kämpade med hoppet och hungern började jag tänka på min skolkamrat Lars. Han och jag gick i samma klass från 6:an till 9:an. Han var en vältränad kille som såg ut som en ung man redan som tolvåring. Tror han sedan började friidrottsgymnasiet, men jag är inte säker. Han sa iaf en gång under vårat högstadium att när man pressat sin kropp så mycket att den kräks så orkar man pressa den lika mycket till. Jag har tagit det som en sanning, enda sedan den gången ,för ca 20 år sen, han sa det, tänkt när jag varit helt slut och undrat hur jag ska orka, att jag har inte kräkts än så därför finns mina krafter kvar, därför orkar jag mer än dit jag hunnit. Och under denna cykeltur började jag tänka det Lars sagt, att det nog inte alls är sant, att jag låtit en vältränad tonårings ord vara lag i så många år utan att någonsin tänkt kritiskt kring det.