På buss nr 8.

 Vaknade tidigt. Tog buss nr 8 mot Östra Ersboda. Klev av på Snipgränd. Gick till Cyberphoto och hämtade ut objektivet jag fått av pappa. Sen en liten sväng på Myrorna. Myrorna var kallt, som att det inte var uppvärmt. Såg inget jag ville ha. Gick och väntade på bussen hem, hann åka på samma biljett. Dagen var grå. Nästan plusgrader men isande. Himlen i samma färg som snön på taken och marken. Vi som klev på bussen, som satt i bussen, hade nollställda ansikten och mörka kläder. Jag fastnar med min blick på busschauffören som kört oss till vasaplan och nu blivit avbytt och stod och tände en cigg utanför fönstret. En färgklick hade satt sig jämsides  mig på andra sidan gången, jag hade registrerat färgerna, att allt inte  var grått längre. Färgklicken tog upp sin mobil, ringde nån. Han hade en energi i rösten, det fanns liv och lust. Jag såg efter vem det var, kände igen honom, en artist och producent som säkert var hemma över julen. Han gick igenom kvällen igår, var de varit, han hade varit ute på hemvändarkväll och efterfest, han nämnde vilka de varit. Sa han: det var kul att hångla igår? Jag ska inte återge hans samtal, men jag fick för mig att han pratade med nån han var kär i. Eller pratade om nån han var kär i. Han var högljudd och underbar och jag började le, ville att han skulle sitta kvar på bussen, inte kliva av när han gjorde det, inte lämna tillbaka oss till den nollställda grå tystnaden.

Hillevi no.3.

 

Instagram.

Mitt instagram blev anmält och avstängt natten mot julafton. Vet fortfarande inte vad jag gjort, vilka regler jag brutit mot. Lägger mest ut bilder på öde gator, mitt hem, katter och mig själv. Kommenterar inte andras inlägg med annat än hjärtan. 

Iaf hann jag se att mitt första inlägg på instagram, i december 2012, var en bild på min mormor. Så blev även mitt sista inlägg  bilder av henne. Mitt instagram börjar och slutar med Hillevi. Inte kanske helt sant, för efter alla bilder av mormor kom en stories på 12 sekunder med Montzi. Men inte lika ödesmättat, inte lika passande i saknaden.

På morgonen efter arbetet, måste alltså har varit julaftons morgon, försökte jag förstå hur jag skulle ta reda på vad som hänt. På nån sida klickade jag mig runt och så kom ständigt frågan: Var detta till hjälp? Med svarsalternativ runt ansikte med mungiporna upp alt runt ansikte med mungiporna ner. Klickade mungiporna ner. Sen skulle det motiveras varför det inte var till någon hjälp och jag skrev varje gång: Men det har inte löst mitt problem, jag fattar ingenting. Desperat och speedat trött fortsatte jag detta i ca en timme och måste ha lämnat denna mening som svar minst 25 gånger.

När jag sen vaknade, gick mot arbetet på julaftonens kväll, kände jag inte någon större saknad efter instagram. 

 

Hillevi no.2

 Gjorde ett inlägg på instagram om att mormor är död. Tog bilder som jag fotade av ur de album jag och Agnes tittade igenom idag när vi var hos henne. Bilder av mormor som sitter vid rabatterna i Docksta och Vargträsk, som kramar om Signe och Agnes, som ammar min moster Åsa och när hon stöper ljus. 

Mormor älskade inte att vara mamma, hon var nog inte så förtjust i att vara mormor, iaf inte i början. Hon stannade hemma med barn fast hon ville arbeta och när hon var kring 40 år så började hon jobba igen. Hon hade tjänst på SEB och gjorde karriär och tjänade pengar på aktier. När vi var i sthlm så åkte vi pendeltåget in till Sergelstorg, gick genom SEBs svängdörrar och där pratade mamma med någon som antagligen meddelade mormor att vi var där och en dörr öppnades och vi visades upp till mormors skrivbord och senare ett eget kontor med mörkbruna träväggar och vi fick träffa en högre chef som skojade med oss och mormor hade skor med klack och glasögon i guldkedja runt halsen. 

Mormors skor var otroliga. Stilettklackar och nätta. Ett par var beiga och svarta, ett annat röda och gröna och svarta. Hon tog ett banklån för att köpa en päls. Jag har den pälsen nu. En spetsnutria. Hon gick ut och dansade med kollegorna och jag vet inte vem hon var när hon intog ett dansgolv under 70- och 80-talets stockholmsnätter. 

När morfar gick i pension, då var mormor bara 60 år, ville han upp hit igen. Han är född i Vargträsk i södra lappland och Umeå låg nog nära. Mormor gick i förtidspension trots att hon älskade att jobba och tjäna pengar. Hon tänkte att i Umeå där det inte är så långa avstånd kan jag klä mig snyggt, ha skor med klack och strosa på stan. Hon konstaterade fort att i Umeå klär sig folk inte snyggt och hon ville inte sticka ut och när 90-talet kom och scanbilar brändes så vågade hon inte bära sina pälsar längre.

Hon lyste upp av vuxna. Av att få besök. Både hon och morfar fick sån energi om jag hade med mig en vän. Särskilt Carolina. Carolina med sin solkyssta hud och naturliga skönhet imponerade stort. Hur hon dök ner i vattnet från båten och simmade i land med ett rep. 

Den enda låt jag minns att jag hörde mormor nynna på var Jag mår illa av Magnus Uggla. Hon hade inte lyssnat på texten, tyckte bara att den var svängig. Men jag tror att de kassettband min moster Lotta spelade in åt mig, de med Frank Sinatra, Billie Holiday, Bessie Smith, Fats Waller och som blev grunden till min musiksmak, var mormors skivor. 

Hon var stolt över dyra köp hon gjort, sånt hon handlat på NK för massa år sen. Hon skammade en om en själv köpte något dyrt, för hon var trots päls köpt med ett banklån ekonomisk och satt framför text-tv och höll koll på aktier och gav min farfar hans första aktier, inte för att han utvecklade den talangen något.

Som barn tyckte jag att hon kändes hård. När jag blev tonåring fick vi bra kontakt. Ibland åt jag lunch hos henne och morfar. Vi gick på bio och mormor skrattade så hon grät åt Peter Dalles Ogifta par. När hon en gång brände ett kastrull spagetti sa hon att detta var så pinsamt att jag inte fick berätta det för mamma. 

Då hennes lillebror blev alkoholist och dog av det innan han fyllt 60 så var det som att mormor alltid när hon tog sig ett glas, för hon tyckte om att ta sig ett glas till maten eller en fördrink, sa att hon inte var alkoholist. Och det var hon inte. En whiskey innan maten nån helg, ett glas vin till samma middag som börjat med whiskeyn. När morfar dött och mormor började bli dement uppskattade hon grannfrun som kom över med en flaska whiskey i rullatorn och så drack de lite ihop och sen klagade hon på att jag inte drack och sa: När Åsa kommer då kommer jag få dricka, för hon gillar ett glas vin. Inte för att jag förbjöd henne, men inte ville hon dricka själv. När hon en gång var sjuk på hemmet ditt hon flyttat och jag var över var hon så skamsen. Hon förbannade dagen som lett till denna dag och undrade vad folk skulle tycka om henne nu när hon gjort bort sig så och varit en fyllkaja. Hon trodde att hon var bakis och när jag förklarade att hon hade flunsan blev hon så glad och lättad. 

Framför mig, över en stol, hänger ett förkläde hon sydde när hon var 12 år, år 1938. Det är vitt och med röd tråd har hon broderat sina initialer, H. L. Hillevi Lundgren som hon hette då. Det har hängt över stolen sen jag flyttade hit. Fick det långt innan, använder det ibland, så det är fläckigt, men jag vågar inte tvätta det, det är så pass slitet att jag inte litar på att det kommer hålla en tvätt. 

Hillevi.

 Så dog min mormor Hillevi igår kl 23. Mamma hade ringt på dagen och sagt att hon blivit sämre. Men eftersom min mamma gillar att ta i och nu inte gjorde det gjorde jag en plan att idag gå dit, se hur läget var och om det skulle behövas ta ledigt i helgen och sitta hos mormor om nätterna. Men hon dog. Att det gick snabbt är bara önskvärt, det finns ingen anledning att nån ska behöva ha ett långt döende. När jag vaknade upp imorse så hade mamma skrivit ett sms om det som hänt. Jag ringde mamma, var anklagande och vass. Mamma som nu snabbt skulle planera tömning av rum, berätta för mormors vänner, bekanta och släktingar och ringa begravningsbyrån. Jag och min syster Agnes bestämde att gå till mormor ca kl 12, begravningsbyrån skulle komma och hämta henne kl 14. 

Vi kom dit kl 12:20. Fick dörren upplåst av en i personalen. Klev in. Hängde av oss. Mormor låg klädd i ljusrosa i vita lakan. Hon hade en röd ros i plast i de knäppta händerna och en ängel på ett bord bredvid sig. Där fanns ett ljus som inte var tänt och vi tände det inte. Agnes grät. Vi stod på varsin sida om sängen. Sen satte vi oss i varsin fåtölj, bläddrade i fotoalbumen, vi pratade. Mest om mormor. Lite om annat. Ibland skrattade vi, sen grät Agnes lite mer, jag fick bara tårar i ögonen, inget mer. Vi satt där i en timme. Vi började frysa. Gick in till stan. Gick in stadskyrkan och tände varsitt ljus, barn rusade in för att spela en levande julkrubba. Vi gick. Vi åt på Rost. Vi frös fortfarande. Vi drack kaffe och frös. Gick genom stan, gick i butiker, hela tiden frusna.

När jag kom hem ringde jag mamma igen. Ville inte vara vass den här gången, men blev det. Vi la på. 

Önskar att det fanns någon ritual, nåt som samlade oss. Att vi skulle ses hos mamma och äta soppa eller nått. 

Den här texten har inte handlat något om vem hon var, bara om hur det var idag, kanske skriver jag mer sen. Jag har saknat henne länge, den hon var innan demensen tog över nästan allt. Saknar hennes röst och hade räknat med att få höra den igen. 

Hillevi blev 96 år. 

Tupplurar och sömn.

 Sover dåligt om nätterna. Vaknar efter fyra timmar. Det finns människor som funkar finfint efter fyra timmars sömn. Jag är mest bara trött. Vaknar trött. Sen är jag trött. Som att allt vill slockna, men inte kan, inte förrän det inte finns någon annan väg att gå, en stund efter skymningen, nån gång mellan kl 15 och 16. Då drar sömnen ner mig. Då kan jag inte vara vaken längre. Jag ställer larmet på en timmes tupplur. Jag snoozar sen i en timme till. In och ut ur sömn. In och ut ur drömmar. Allt är mycket förvirrat och när jag väl bestämt mig för att vakna så är det en jädra kamp, att lämna värmen som slukar mig efter att snoozen fått sina nio minuter till, att hitta motivationen till att vara vaken. 

Idag har jag pluggat. Försökt mata in anteckningarna för provet imorgon. Allt bara snurrar. De senaste dagarna har jag och Jonna skickat meddelanden till varann om hur dåligt det går, hur dåligt kunskapen verkar fästa i oss. LSS infördes 1994. Ja, det kan vi båda. Men inte så mycket mer och ingen fråga kommer vara: Vilket år infördes LSS? 

Idag ringde de från sjukhuset. Eftersom jag kissade blod tidigare i höstas ska de in i min blåsa och kolla och se om det går att se varför. Den som ringde var så trevlig. Hon ville stämma av tid, att den även passar med mitt liv. Hon berättade att läkaren jag kommer få träffa är så bra och trevlig. Hon sa läkarens namn. Hon önskade mig sedan en fin dag och en god jul och ett gott nytt år. 

Jag borde ta en dusch. Luktar surt. Borde stretcha mer. Julie Newmar som jag följer på insta postade om vikten av stretching. Hon var starlet på 50-talet, hon var catwoman i tv-serien Batman på 60-talet, hon var med i Geroge Micheals video Too Funky på 90-talet. Jag försöker nå mina tår nästan varje dag. Det är fortfarande en kamp, för slarvar jag en vecka måste jag börja om. Julie Newmar kan nog fortfarande gå ner i spagat, fast hon nästan är 90. Hon har nog inte sjunkit ihop, blivit en knotig knöl på magra ben som jag. Hon har nog sin dansöshållning kvar. 

Fjärde advent.

Det blev inte ljust idag. Men ändå inte mörkt nog för den reflex jag tappade i postombudskassan och fick leta efter på golvet. Iaf tänkte jag det när jag slog fast den runt min jackklädda handled igen. Klockan var väl efter 13 typ. Som att en brungrå haze lagt sig över den nyss så krispigt vita snön. Hade svårt att bedöma avståndet till marken när jag gick, då även luften och himlen slukats i det brungråvita.

Hade ryggsäck och mössa och den stora täckjackan och så reflexerna. Jag kände mig inte vuxen. Lite hängig. Allt snor som forsat de senaste dagarna har börjat sina, men ändå inte helt slutat rinna . Hade handlat blodapelsiner, grovt rågmjöl och alldeles för mycket kabanoss av coops egna märke. Hämtade ut de julklappar jag fått av arbetet och när jag fick paketen i min famn for reflexen i golvet och jag fick böja mig och se vart den rullat.

Julklapparna från arbetet är från en sida där vi får 6 st diamanter att handla för. Diamanterna ska få det att kännas lyxigt men det känns bara bluffigt, som en dålig raggningsreplik en väljer att tro på en annars trist kväll. Effekten blir iaf i båda fallen att jag känner mig billig.

För mina 6 st diamanter köpte jag en ljuslykta, en knivslip och ett drinkblandarset. 

November-December.

 Pappa var här i november. Vi som inte setts på 5,5 år. Vi har inte setts ofta sen min stora trötthet började nån gång 2008/2009. Han förstår inte trötthet. Men vem gör det. Att jag inte orkade åka till Östersund och fjällen. Att tanken på slalombackar blev mig övermäktig, att jag inte kunde peppa loss energin. Han ville åka slalom. Det ville mina syskon också, hans två andra barn, hans två andra barn utom mig och min bror. 

En blir ju så ensam om en måste vila hela tiden. Ständig återhämtning isolerar. 

Men nu kan pappa inte längre åka slalom. Han blev sjuk. Det syns när han går. Det syns när han knäpper jackan. Med sjukdomen kom en osäkerhet. Blicken blev mjuk. 

Han sov två nätter här. Han i min säng, jag i vardagsrummet.

I december snöade det dygnet runt i 6 dagar. Solen syntes inte. Allt blev grått och blått fluff utan guldig sol. Sen kom kylan. Minus 15 minus 26 minus 31 osv. Där är vi nu. Mitt i kylan. Då jag har jobbat nätter så vet jag inte om solen skinit när jag sovit om dagarna. Just ny gryr det. En vitturkos himmel. En ser kylan. 

Jag blev sjuk i natt. Fick gå hem. Snoret rann och rann och jag kände mig varm och klibbig. Hann var där en timme. Det kändes dumt och snopet att gå hem. Vem har råd att vara hemma. Jag hade en kollega, vi skulle fått vara två, vi skulle fått ha det så trevligt och lugnt. Så kände jag mig tvungen att gå hem. Hemma ringde jag Johannes. Jag åt grillad kyckling och stjälkselleri. Drack en cola zero. kl 03 la jag mig och somnade. Kl 06 vaknade jag. 

Förutom kylan i veckan så har veckan även inneburit att min film inte kom in på de festivaler vi anmält den till. Såg den innan veckan, kanske i söndags. Har sett den så många gånger, varit så tveksam till den, osäker, pratat illa om den. Men när jag såg den, på vad som kanske är i söndags, så tyckte jag att den var bra. Jag såg framför mig framgången. Tänkte att det är jobbigt med framgång när en inte vet hur en ska klä sig längre, bara vill gömma sig i stora tröjor och jeans. Sen kura ihop, sänka ner skallen i den feta halsen, så den blir ännu kortare och stabbig, rulla överkroppen över magen, få axlarna att gå inåt, dra ihop benen, så en blir som en enormt utdragen men ihopkorvad kroppshydda. 

Men framgången uteblev. Jag snokade runt och förstod det redan innan mejlet kom och så såg jag om filmen och såg hur kass den var. Att jag ens trodde den hade en chans. 

Kanske därför jag blev sjuk. För att filmen är dålig. Att insikten slog ner och så blev jag sjuk. Mamma blir sjuk när något jobbigt händer. Säkert jag med. Blåsan på armen, den som kom i höstas, vaknade av svedan, så var det en vattenfylld blåsa på min överarm. Den torkade. Började läka. Igår så blossade den upp igen, eller en ny, flera nya, på samma ställe. Min tunga som är öm. Snoret som rinner. Kanske bara sorg och besvikelsen som letar sig ut, hittar sina kanaler. Kallsvetten och den ständiga morgonandedräkten. Allt bara drömmar som inte infriades.