I fredags, alltså några dagar sen, så var det Art Friday på bildmuseet. Öppet från kl 17 till midnatt. Det var en sån kväll då alla var där. Solen sken och jag svettades så klart av ångest och luktade fränt samt hade en stor finne bredvid näsan. Fick lite jäger av Kai innan när Ingunn och jag möttes upp hos Anna. Drack ingen mer alkohol under kvällen, drack bara en cola zoro. Ångesten dämpades efter en stund, då alla verkade så glada och den stickande lukten från mina noggrant tvättade armhålor, som även rollats flertalet gånger med deo, dränktes i doften från allas öl- och vin-munnar. Det var två utställningar som öppnade denna kväll. Det hölls tal och en guidad visning. Jag kände inget för någon av utställningarna. Var glad över vimlet och lusten som kvällen bjöd på. Att pandemin inte är ett hot och att sommaren lika oväntat som alla år kom verkade få alla människor att bubbla. Ca kl 22, när ett band börjat spela gick jag hem. Tänkte att jag lämnade en fantastisk kväll bakom mig, att alla och fler skulle flockas inne på museet och mingla runt och rusiga gå några varv till på utställningarna fast klockan skulle närma sig midnatt.
De två dagarna som följde regnade det. Det var mycket skönt. Fikade med familjen för att fira att Signe fyllde 30. Handlade på Maxi och cyklade hem och blev blöt och kunde sen krypa ihop resten av den dagen och hela nästa dag i min säng och se serier och gamla filmer.
Såg Den vilda jakten på stenen. Såg den mycket som barn. Skriver ofta Joan Wilders replik: Read and weep, thats what I do, när jag skickar ett manus till någon. Ingen har någonsin bemött det, men jag fortsätter ändå skriva det citatet. Allt var så bekant. New York i början av filmen, gatuförsäljarna, hennes lägenhet, grannen som önskar henne en man, hennes katt, i Colombia bussen som tar henne fel, regnet, leran, smutsen på hennes knä efter att åkt iväg i ett jordskred, det gamla planvraket och ormen och hur det låter när hon och han dricker av whiskeyn den finner ombord. Blev överraskad och mindes, allt kom tillbaka i den stund jag såg det. Allt, som i allt som var då, den jag var då, känslorna från förr, allt som i det bekanta, jag vet inte vad allt riktigt betyder, men nåt sånt menar jag.
Igår kväll fick jag höra att min film Nätter och dagar i juli fått hedersomnämnande på en kortfilmsfestival i Polen. Det gjorde mig stissig och rastlös och fick mig att kolla mobilen mest hela tiden för att se om någon ny likeat eller grattat mig på de inlägg jag gjort om saken på Insta och FB.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar