Sunny Girl.

 Nu finns den att se, under några få dagar, på Drakenfilm. Den vann inte Storspoven. Det var faktiskt tråkigt. 

Köksgolvet.

 Jag lägger mig på golvet i köket. I ugnen har jag fem potatisbullar.  Jag har en liten lampa tänd på matbordet, samt ljuset från ugnen som når ut. Klockan är snart 22. Från min mobil hörs Filip & Fredriks podcast. Deras röster är som ett smatter av ord jag inte bryr mig om att urskilja. Romantik om fulla genier, om män med mustascher och tjocka hår och en talang. Om sprit. Tappar tråden hela tiden. 

Montzi kommer fram med sina runda stora ögon och jag tänker: kommer hon hoppa över mig så som Tyra och Miss Jones gjorde när jag la mig på golvet, men Montzi lägger sig vid mitt ryggslut och  går  till attack  med små vassa klor mot min byxlinning.

Idag har jag i samråd med en sjuksköterska kommit fram till att jag ska tillbaka till jobbet på måndag. En arbetsnatt. Sen vila. Istället för att börja imorgon och då köra fyra arbetsnätter på raken. Jag är frisk nu. Lite mör och matt, men frisk. 

När jag låg på golvet för en liten stunds sen, kändes inget verkligt. Allt var vant. Ett golv, en ugn med dålig mat som värmdes, två katter och de två vana rösterna från podden. Men inget stämde. Inget var som det brukat va. I en större och luftiga lägenhet är jag nu, men två fluffiga katter. Med lite smak och bara en aning till doft. Fick en känsla av att jag upphört. 

Nätterna.

 Allt står stilla. Matt, hostar, en ständig astmahaze i gommen. Och en låg feber nån gång inom ett dygn. Aldrig högre än 38,1. Inte hittills. Tar alvedon och efter en stund är febern borta. 

Jag smiter ut på natten, går en liten runda på de folktomma gatorna. Snön har hunnit bli blöt och grå och sedan frusit igen, i ett tunt lesset lager av skrovlighet. 

Natten som var kom jag ut efter klockan 02. Ändå såg jag andra som var ute och gick. Som skuggor långt borta. Inga vanliga nattvandrare. En herre, en dam. Var för sig. Kanske är de i en liknade situation som jag och där drar vi fram som spetälska ensamma i natten. 

Vintern.

 Snön kom. Mycket snö. Den ligger tjock på grenarna på trädet utanför vardagsrumsfönstret. Det är väldigt vackert. 

Jag får gå ut, trots att jag har smittan. Jag får inte träffa någon, jag får inte prata med någon, jag får inte handla. Men jag får gå utomhus och utomhus går jag efter klockan 00:00. Så jag inte riskerar möta någon i trappen, eller råka komma nära någon jag möter på gatan. 

Igår föll regnet och det var ljuvligt. Min jacka blev blöt, mitt hår blev blött. Jag gick ner till älven och såg den mörk flyta fram. Idag hade snö fallit hela dagen och först varit blöt för att frysa till under kvällen. På hård skrovlig ojämn snö gick jag en liten runda.

Och det luktade inte vinter. 

Då jag tappat luktsinnet och mycket av smaken var en del av vintern inte nåbar för mig. 

Annars mår jag ok. Haft feber, har ännu snuva och hosta. Men alla jag pratar med varnar, säger att när du tror du kan andas ut, att det är över, slår den till igen. Så jag bävar och längtar och försöker samtidigt vara i uthärdliga nuet. 

I väntan på provsvar.

 Imorse var mamma förbi med ett test. Hon hade även handlat mat och godis åt mig. Hon ringde på dörren. Jag spritade mina händer, drog på mig ett munskydd, tog in matkassen och testet som mamma ställt just utanför min dörr, medan mamma satt i trappen utanför och väntade. Gjorde enligt instruktion testet och drog på mig ett nytt munskydd med nyspritade händer och la sen testet utanför dörren.

Imorgon, eller i övermorgon, får jag svar. 

Mår ganska bra. Lite trött. Ibland febrig. Hosta. En förkyld röst. 

Om jag inte har Covid så är det hela ett mysterium. 

Sett hela fjärde säsongen av The Crown. 

Orolig att jag vid rapporten på lördagsmorgonen ska ha smittat kollegor. Hostan som kom på vägen hem, i den grå gryningen. Hade just handlat på Ica. Kände mig stark och nästan rusig. Den tuffa vecka jag klarat av, bristen på sömn, att min kropp och mitt humör ännu inte vikit. Att jag slutit upp och gått ut extra. Så hostade jag till. Tänkt att det kanske var den friska luften, men hostade till fler gånger under min raska promenad hem och hemma kröp jag ner i badet. Lyssnade på Podd. Efter badet åt jag två frallor med spansk salami på, la mig sen för att sova och när jag vaknade var det tydligt att jag hade symtom.

Med symtom.

 Förra helgen, natten mot söndag, larmade det från ett rum. Personen som larmade kände sig inte kry. Jag gick ut, drog på mig visir, långärmat förkläde och handskar, utöver det munskydd jag redan bar. Gick in igen och tog temp och konstaterade feber. 

Nästa natt var där ännu en misstänkt med symtom, vilket hade upptäckts på dagen. Natten efter var båda konstaterat sjuka i Covid. Jag jobbade extra en natt. Ledig i två nätter. Tog prov i smittspårningsyfte på torsdagen. På fredag kom svar som var negativt och jag gick åter ut extra när nu 8 av 12 boende hade konstaterad smitta. 

Vi bär nu skyddskläder hos alla. Vårt skydd är munskydd, visir, långärmat förkläde och handskar. Vi som jobbar med de smittade går inte in till de som inte har smitta, om absolut inte nödvändigt, som tex att den som var satt på att gå in till de utan smitta saknar delegering och därför ej får ge medicin. 

Igår, lördag, vaknade jag på eftermiddagen med symtom, hosta och huvudvärk och en febrig känsla i kroppen som sent på kvällen blivit feber.  Så min extra natt var jag alltså smittsam, då en med största sannolikhet smittar innan symtom. Jag blev antagligen smittad nån gång förra helgen eller under början av veckan på arbetet. Har pga situationen på jobbet och i samhället har jag i veckan ställt in grejer, nä vem lurar jag, som att jag har grejer inplanerade, knappt haft det sen pandemin drog igång i mars, men en grej fanns inplanerad och den ställde jag in, mitt uppskjutna firande av min födelsedag, film och middag med min syster Signe.

Har dock handlat mat, samt hämtat ut en tavla som blivit inramad under veckan som gått. Men sen igår har jag hållit mig hemma i min lägenhet och funderar över om kompostpåsen måste läggas i frysen då den kommer börja stinka och jag som inte får lämna lägenheten under rådande tillstånd.

Nu ska jag göra te och se säsong 4 av the Crown. Imorgon, måndag, ska jag ta ett nytt test. 

Montzi!

 Hon är så gullig, så jävla gullig. Jag skriker med en kvävd stämma genom sammanpressade käkar: DU ÄR EN SÅN GULLIG KATT, EN SÅN GULLIG GULLIG GULLIG KATT!!! Hon ser på mig, lite ryggar hon för hon vet att jag kommer ta henne i min famn och pussa henne över hela hennes bedårande lilla fejs.

Vädret.

 När jag gick till arbetet i fredags kväll var det 12 grader varmt. Kvällen var mörk och under gatlysena var gräset grönt. Såg några ungdomar dra fram en bit framför mig och en stund kändes det som en sensommarnatt. Det gröna gräset och hur kroppar som inte fryser rör sig. När morgonen kom var den grå och fuktig. I diset blottades novembers kala grenar.

Imorse, måndags morgon, hade luften blivit kall. En gryning i kyla är något annat än den disigt fuktiga gryningens dova färger. I kylan vibrerar luften, färgerna lyser likt neon. Jag halkade till när jag skyndade över en bilväg. På stigen i skogen jag valt för min väg hem fick jag kliva över tio fallna träd från stormen förra veckan.

Flyttkaosets slut.

 När jag i juni fick veta att jag fått denna lägenhet började jag packa ner mitt hem. Jag började mitt flyttkaos nästan tre månader innan själva flytten. Nu har jag bott här i ca två månader och i veckan som var tog flyttkaoset slut. Nästan allt är på plats.  Inga konstiga köp väntar. Som den fula svarta plåthyllan. Som blev ett måste att ha efter att jag sett en bild av en luftig våning med ljusa väggar, rymd, rum i fil, väl valda möbler och en svart hylla som stod underligt till bakom en stor dörr och bredvid en soffa. Hyllan var full av saker och kändes som en nödlösning, men kändes också som livet som hävdade sin plats i det stylade hemmet. Sen såg jag på All That Jazz av Bob Fosse och den är från 1979 och det sena 70-talet är nog det snyggaste jag vet. Ännu lite popkonst-ärtigt, lite bohemiskt 60-tal, men utan alla färger, sen finns inslag av Art deco samt att det stundade 80-talet anas. I en våning i filmen står tavlor lutade mot väggar, travar av böcker väller fram, krukväxter spridda, en neonskylt i blått samt en ful illa placerad hylla i plåt. Såklart beställde jag en svart plåthylla för 500kr från Ikea. Samt lutade en del tavlor mot väggarna istället för att hänga upp dem alla. Min hylla fylldes av spel och pussel, en Carl Larsson-bild står lutad med sin röda ram på ett hyllplan, de tyngsta coffeetable böcker jag äger står på hyllplanet längst ner, för att ge stadga, högst upp en spegel och två garderobsblommor med sina gifta blad på säkert avstånd från katterna. I veckan som nu tar slut blev tv:n monterad, jag hängde upp de tavlor- Helga Henchen, Curt Agge, Bo tapper -som ännu skulle hängas upp och de sista/senaste tradera köpen anlände, tre speglar och två pallar.  Jag lämnade in en tavla för inramning. Ännu saknas två trösklar och hatthyllan som snickaren ska montera.

En arbetsnatt.

 Två arbetsnätter gjorda. Två kvar. De två som varit har gått bra, nog mycket för att det ska vara roligt, nog mycket för att tiden ska gå fort. Få dubbellarm inget tripplelarm. Oftast en att gå till åt gången och då finns tid att se den som larmat, att vara närvarande i mötet. Med en sömnlös boende såg jag Kamala Harris och Joe Bides tal. Mellan 02:30 och 03:30 sändes det. Några gånger fick jag lämna min plats vid tv:n för att gå på larm. Det fanns en hoppfullhet, en lättnad, massa gråt på tv:n. Jag drogs med, min puls slog extra. Jackie Wilsons Higher and Higher spelades och den blivande Vice Presidenten och Presidenten dansade och pekade ut mot publiken. Mina ögon tårades.

Innan arbetspass.

 Sov till klockan 15:30. Somnade kanske just före kl 10. När jag vaknade visste jag att det var kört med mer sömn för jag ville inte sova en stund till. Jag ville ligga i soffan och se serier. Jag ville dricka te och äta glass. Efter en timme klev jag upp. Gjorde i ordning mina matlådor, en slags snackslåda med pickles, ost och skinka, två overnightsoats av havregryn, äpple, kardemumma och yoghurt. Kokade kaffe, lyssnade på Lantzkampen. Tog en alvedon och en Ipren pga huvudvärk sen igår. När jag ätit min frukost dök jag ner i soffan, sett the morning show, sminkat mig, druckit te. Om ca 20 min ska jag gå hemifrån. Det skymde när jag vaknade och nu tycks det beckmörkt utanför. Lyssnar på Verdis Requiem. Huvudvärken släppte.

Nyheten som fyller alla utrymmen är att Joe Biden är USAs nya president och Kamala Harris Vicepresident. En gnutta hopp spirar, en utandning av lättnad. 

Efter stormen.

 Det var storm i måndags. Såg hur regnskurar rusande fram mellan husen, likt spöken i farten, vilsna på drift. Fick meddelande av min syster, hennes arbetsplats som ligger i en tillfällig byggnad, rest medan det nya byggs, gungade i stormbyarna. De drabbades av sjösjuka och kände sig oroliga att bygget skulle rasa samman. Jag blev lättad när hon meddelade att hon kommit hem i säkerhet. 

Dagen efter sken solen och det var milt. Ingen vind och jag gick ner till Haga för att få en bild inramad. Sen strosade jag runt på stan, gjorde några ärenden. Gick längs älven hem. Solen studsade i älven och bländade och jag fick kisa. Träd hade knäckts i stormen. Det fanns folk och fordon och sågar som rensade upp längs vägen.

I trappen upp mot min dörr möter jag en man med en stor låda full av krossat glas. På hans jackas rygg står det nåt om en glasfirma. Så nånstans upp i huset hade ett eller flera fönster krossats av stormen. 

Dagen efter skickar mamma en bild från Nydala, hon skulle cykla runt, men träd låg fallna i drivor över vägen och hon hade fått leda cykeln för kunna ta sig fram.

November.

 Sover lite, några timmar per dag. Jobbar på nätterna. Förra veckan blev det 51 timmars arbete med mellan 0 till 3 timmars sömn på dagarna. 

Ändå var jag glad. 

Tror det är november. Hela november är som en stor sömn. Dagsljus anas bara. 

Eller nej, såklart är det inte därför. Men jag uppskattar november. Jag uppskattar bristen på spirande livskraft utanför dörren. Jag uppskattar att det är en tid för vila, för återhämtning.

Att jag är glad är att jag haft roligt på jobbet. Vi har fått vara två. Att få vara två gör att en räcker till lättare. Att en kan finnas där för de boende. För gästerna på korttids. Det är inte alltid två räcker. Men oftare än som ensam. De som bor hos oss är ofta förvirrade och sårbara och behöver någon som inte känner larmet burra i fickan och kalla en bort. 

Nu har jag inget mer att skriva.