Febern

Natten till igår var min kropp rastlös, den vred och vände sig, jag vaknade av att den satte sig upp, vaknade av att den klev ur sängen. Nattskjortan var varm och kvävande, nacken blöt av svett. När morgonen kom hostade jag och kände mig matt. Frukosten som borde varit ljuvlig, men rostbröd med marmelad, kiwi, manchego och kaffe smakade knappt. Tog ändå ett kort av den och skickade till vänner.

Valde att inte träna, tänkte att kroppen kommer tacka för sig då, eller åka på ett rejält bakslag. Tog en promenad med min vän Anna-Karin. Vi pantade varsina tre kassar med, för henne ramlösa-pet-flaskor, för mig läskburkar, mycket vanilla coke och cherry coke.  Snön droppade från taken och solen värmde, vissa snöberg hade börjat smälta ner, blivit bruna groteska blobbar, med istappsrader ur det bruna smutsiga, likt malplacerade huggtänder.

Pantmaskinen var knas och kön lång. För en del av de pengar vi fått köpte vi varsin espresso på Icas lilla fik. Sen handlade vi. När vi var klara kändes det som om vi spenderat en evighet där inne, som att solen inte borde skina längre när vi klev ut. Vi såg ju genom fönstren att solen sken, men det tycktes inte riktigt sant.

Hemma kom febern och allt sen dess har varit en geggig dimma. Så tyst. Kvävande tyst. Ett mjukt brus har bäddat in min skalle och ibland vet jag inte vad som är upp och ner, om mina andetag på riktigt syresätter mig. Tar djupa andetag vid den på glänt öppnade dörren till uteplatsen. Försöker känna frisk luft, men den tycks mig inte frisk. Som att den så fort den kommit i närheten av mina särade läppar får samma febriga temperatur som mig. Ja, när jag inte ohjälpligt fryser och i varma mjuka kläder lägger mig under två täcken i hopp om värme, men fortsätter frysa. Frysa tills det tvärt slagit om och allt genomträngs av svetten.

Nätterna

I dagsljus tror jag oftast inte på spöken. Inte under de flesta nätter heller. Men så händer något, bara något litet, så rasar min realistiska värld samman och inget tycks gälla längre. Som under förra veckan, någon gång vid halv två på natten. Jag hade en lugn stund, såg nog något på tv:n, satt i soffan i rummet mellan avdelningarna. Då piper larmet och ett rumsnummer blinkar rött på väggtavlan. Eftersom jag är ny måste jag tänka ett tag för att koppla numret till ett rum och rummet till en person.
Nu kom larmet från ett tomt rum. Hon som bodde där dog några dagar tidigare. Jag går för att kolla att ingen annan boende irrat sig dit, rummet är låst, det lyser från insidan. Inget hörs. Jag kollar de andra rummen, så att ingen saknas, för jag tänker inte öppna dörren och se efter. Resten av nattens timmar är jag lite spänd, lite beredd på att någon ska stå där, just i ögonvrån, nästan utom synhåll.

Den arbetsnatt jag nu ska somna från, då ven kalla vindar genom avdelningarna. Stråk av isande kyla som stundvis virvlade runt. Utomhus var det bara någon minusgrad, om ens det. Det hördes ljud hela tiden, fläktar som lät lite gällare, lite intensivare, tvättmaskinen vars läte var mer likt ett elakt kärringskratt än en elektrisk motors. Men dessa ljud störde inte de boende, de sov så gott, medan jag frös i den där soffan mellan avdelningarna.

Jerry Williams

Han dog. Gillade honom, gillade hans tugg, att han kallades Jerka och alltid verkade vara nära till ett garv. Att han var röd politiskt. Att han hade schäfer. Lyssnar ibland på hans souliga låtar, keep on bl.a. Idag ser jag klipp och lyssnar på saker med honom, sitter mest bara och ler, för han gav järnet, hade en jädra energi, dansant och rivig och inte får det mig att bli sentimentalt lessen. 

Lyssna och se här Han är väldans bra alltså. Eller var bra. Suck. Han kunde ha fått explodera ett tag till. 

Sommartid

Det var därför natten rusade fram, därför klockan plötsligt var fyra, sommartiden hade börjat.
Sov till kl 13. Bakom gardinerna är himlen vit, men solen tränger igenom, så snön på marken lyser klart. Ser snön virvla ner med blåsten från taken, likt rök.  Det snöade igår. Det snöar rätt ofta, mellan dagar då snön blir tung och blank av tövädret. Här inne är allt rosa för ljuset måste igenom gardinerna. Jag har knotiga knän, nyvaken uppsyn och har just kokat kaffe. Min dag ska börja.

Min senaste film

Har en film på svtplay: Här . Den är kort, ack så kort, blott 4 minuter och 30 sekunder. Den har blod och sperma, manlig torso och bröst. En ensam natt, i vargtimmen, då alla sover och en ung man vaknar ur en mardröm. Så börjar den. Sen vill han fly känslan av oro, rastlösheten.

Nästan morgon

Natten bara gick. Började se en dokumentär om Kjerstin Dellert, började mitt i googla något och lyssna på musik. Eros Ramazotti av alla. Som att hans musik föll in i min själ i förrgår och sen dess mal jag honom konstant i öronen. Ett stråk av sentimentalitet och ljuvlighet, av skymning en ljus vårvinterkväll, en sommarafton. Efter ett äventyr då vinden blåser i ditt ansikte och du vill gråta och le på samma gång. Så tycks hans musik mig nu. Den musik som jag slukade denna natt och timmarna gick.

När jag gör mig redo för sängen, sminkar av mitt ansikte har jag en ivrig jamande Miss Jones på toastolen. Det är inget ovanligt, sån är hon. Ägnar henne inte en tanke, förrän jag ser henne komma flygande mot mig, högt upp i från, hon försöker få fäste på min tröjklädda axel, men klorna går inte in i tröjan och hon dimper ner i golvet. Från golvet fortsätter hon jama, lika ivrig som från toastolen. Hon stirrar på mig. Hon är ett hungrigt vilddjur och jag får servera henne mat.

Arbetsnatt

Jag såg på MTV i natt. När det var lugnt en stund. De sände musikvideos och igen blev jag sentimental, som jag blir över så mycket under arbetsnätterna, mindes när jag såg på MTV, såg musikvideos, alla de som jag inte ville se i väntan på de jag ville se, de med Kylie, Aaliyah, Destinys Child, Addis Black Widow. Och fick uthärda de med band jag inte vet namnet på, men ofta amerikansk rock med grabbar i stora shorts, skjortor och spretigt spetsigt hår. Nu är det andra band, artister, andra sound. Men ändå känns allt så bekant. 

Frukost

De dygn jag jobbar äter jag två frukostar. En på morgonen när jag kommit hem. Då blir det te, två ägg och en overnight oat med kardemumma och rivet äpple i. Den äter jag för att den är nyttig, för att den ska ge mig kraft att sova länge.  Den andra frukosten äter jag när jag vaknat, den äter jag alla dar då jag vaknar. Om jag är ledig och det är förmiddag eller tidig eftermiddag, eller när det väntas arbete och kl är efter fyra och kvällen står för dörren.

Den andra frukosten är två rostmackor med marmelad, kaffe och ev skivad manchego, beroende på min ekonomi, hur nyss jag fått lön.

Idag försökte jag sova så länge som möjligt, vaknade kl halv ett. Gick upp, fixade iordning espressokannan, la i brödet i rosten och gick för att tvätta ansiktet. När jag kommer tillbaka till köket igen sticker två svarta brödskivor upp ur rosten. Konstaterar att de är förlorade, att det inte bara är kanter som ska skrapas. Sätter i ett par nya, drar ner värmen, låter dem rostas. Så vänder jag mig om, går ut ur den lilla kokvrån och ser diset. Rökoset som ligger tjockt i min lilla lägga. Ser den virvla runt, bilda mönster mot dagsljuset.  Öppnar balkongdörren. Försöker vädra ut, men oset ligger kvar som en dimma. Den ligger i min näsa och jag inser att allt kommer lukta, mina kläder, min säng, mitt hår, mina kuddar, mina halsdukar. Dörren får stå öppen fast jag fryser lite.

Äter min frukost i den svala rökdimmiga luften. Har en sminkspegel stående just framför mig, den står kvar sen igår då jag sminkade mig. Den spegeln flyttas runt, beroende på vart jag sminkat mig eller om den stor i vägen. Nu ser jag mig i den varje gång jag tar en tugga av mackan. Ser hur läpparna dras upp, näsan rynkas, tänderna blottas. Hur de biter ner i marmeladen och hur marmeladen sen tränger ut från baksidan av tänderna. Hur den svämmar över från insidan av min mun och rinner ut uppe vid tandfästerna. Mellan tänderna. Ser äcklat och trollbundet på detta, tugga efter tugga. När första mackan är uppäten, vrider jag bort spegeln så jag slipper se.

Tromsö

Planet var täckt av is. Fönsterna gick inte att se ut från. vi fick sitta och höra hur isen togs bort, som en motor som for över planet och skar i det, så lät det. Fram och tillbaka, från för och till änden, från änden till för. Ibland rann något över planet också. Hur som helst blev vi sena. På Arlanda sa de åt mig att springa till Oslo planet. Väl på Osloplanet sa de att vi inte kan lyfta på 1 timme och 20 minuter och vi fick tålmodigt sitta kvar. På Gardermoen fick jag inte lämna utrikesterminalen förrän min väska passerat Tullen. Men min väska var borta och där stod jag och väntade, en kvart kvar till att mitt plan upp till Tromsö skulle lyfta och de sa åt mig att gå ner till en disk och så gick mitt plan och kvar var jag. Min biljett ombokades och väskan visste de inte var den var och min nya flight försenades. Det blev timmar av väntan och i ögonvrån såg jag en bekant passera. Jag knöt på mina skor, skrev ett meddelande på messenger till honom att vänta och sprang efter honom.

Han var i samma situation, bortkommet bagage och ny flight. Han skulle någon annanstans. Han hade fått en matcheck. Det hade inte jag. Kände mig oviktigt. Att han fått till mat och jag suttit där och ätit dyr yoghurt, dyr croissant, dyr espresso och nu någon dyr skivad frukt ur en plastburk. När hans plan lyft gick jag och bad om en sån där matcheck. Fick en på hundra norska kronor. Köpte Nuggets för dem.

I Tromsö var det filmfestival och en av dess mingelfester. Jag kom i de kläder jag haft sen kl 4 på morgonen. För väskan var fortfarande borta. Nu var klockan 23. Jag åt gratismat och visste inte vart jag skulle ta vägen. Var där med en film jag inte känner mig hundra med, kanske känner jag mig extra blottad, på det fåfänga sätt min kropp visas. Hur jag har valt att visa den. Det är valt, det finns en tanke med det. Kylan i den typen av porrighet. Det oäkta. Rollen. Men litar inte på att publiken förstår det, den detaljen.  Med den gnagande känslan av att vara betydelselös sen flygplatserna, osäkerheten på mig själv som filmskapare, satt jag tyst. Åt plockmaten. Gick till hotellet. Såg de höga bergen ligga nästan gömda i mörkret, som en hotfull skugga som lutar in över en. Smorde mitt ansikte med handkräm och somnade. Min väska kom nästa dag.

Så fortsatte mina dagar där. Pratade inte med någon. Köpte espressos på stadens kafeer, köpte nötter och nachos och brie som jag åt på hotellrummet. Åt kött och fisk till frukost på hotellet, men det blev det mest av min förvirring, att jag inte riktigt lärde mig hur frukostbuffen var uppbyggd och att mornar och folk är stressande för mig.

Tromsö ser ut som en saga. Bergen Så högt tronade runt stan att det kändes som att de skulle kunna sluka den. Gamla hus och små gränder, backar där vägar vindlar fram, en stor bro i en båge över till fastlandet. Havet som låg grönt och klart. Det blev inte riktigt ljust, som blått skimmer i luften istället, för solen gick aldrig riktigt upp. Såg filmer. Tre om dan.

Andra dagen, efter en av alla dessa espresson, på väg till en filmvisning i den blått skimrande dagen, gick jag över torget. Torget ligger i en sluttning, med en gammal rund kiosk på. Ur den gamla kiosken spelades musik, just då Lena Anderssons Hasta Manana. Men sin 70-tals gnälliga röst sjöng hon om längtan till en viss vår, om kärlek som är borta, men som hon längtar åter ska komma. Jag stannar där,  står och hör hennes vemod och känner mig ensam och levande på samma gång.

Vårvinter

Medan jag sov fylldes mitt instaflöde av allas aktiviteter, utflykter till slalombackar, sportlovets sista dag i fjällen, skidturer på havets frusna vidder, en spricka i isen där älvens mörka vatten syns. Vit snö under strålande sol. Allt som fanns kvar av solen när jag vaknade var detta:

En annan morgon

Första veckan med nattjobb är snart över, 40 timmar gjorda, tio kvar. När jag kommer hem från nattpassen hänger jag upp mörkare gardiner utanpå de ljusa. Det blir som att jag stänger ute dagen. Bygger mig en egen rosadisig värld, där allt jag ska göra är att ligga i sängen och sova. Vilket känns skönt. Här ska ingen dag fångas. Och som jag verkligen inte vill fånga den. För sån är jag nu. Lyssnar på Requiem och partier från operor om död och längtan. Har hörlurarna i och medan körer och solisters röster blandas med stråkar tågar jag runt och ser på gråa gryningar, svarta björkgrenar mot vita vinterhimlar, lappvantar som singlar ner, snövalar som reser sig över mig. Ibland hörs fågelsången genom musiken, för fåglarna har börjat sjunga nu, fast vintern ligger tjockt och stadigt över oss, med isande kyla vissa dar. Det är väl för att ljuset kommit tillbaka som fåglarna tar ton om morgonen, fast sånt vet jag inget om.