Flygande Jacob.

 Väntar på ett jävla glasbord. Något jag impulsköpte direkt jag hörde att jag vunnit pengar för min film på en filmfestival. Blev sen snål och beställde bara leverans till dörren. Ej upp för trappen. Mellan kl 07 och kl 11 ska det leveras. Har redan ångrat köpet. Önskat mig coolheten i att landa, att bara va, inte den forcerade nerviga person jag är som ändrar min inredning men inte mitt liv och borde verkligen ändra mitt liv. 

Klev upp före kl 07. Hade ställt klockan på 06:30. Sen en kvart senare klev jag upp. Slängde in kyckling i ungen för jag ska laga Flygande Jacob. Har lagt riset i blöt. Dricker kaffe, vilket är dumt för jag ska sova sen, när bord kommit och Flygande Jacob är färdiglagat. Äter rostat bröd med smör. Brödet har jag bakat själv och det blev inte fantastiskt, men ok. Det var mörkt när jag vaknade och även om det ljusnat så är det ännu mörkt. Tror inte denna dag kommer bli annat än jämngrå och dunkel. Har glömt att en ska Bacon i en Flygande Jacob. 

Detta storkok av Flygande Jacob ska jag äta mellan mina arbetsnätter. Jag kommer äta av den två gånger per dag. Efter arbetet och innan arbetet. När jag arbetar kommer jag äta rågkusar med blåmögelost och vitkålssallad. 

Mysan ringde nyss. Dagen är dimmigt vit nu. 

no-neck-monster

 Har ingen hals och det är tråkigt. Jag tänker mycket på det, försöker stretcha fram en hals, sträcka på mig. Men ändå visar bilder en haka som går ner i bröstkorgen och axlar som sticker ut från öronen. Hade jag en hals förr? Är detta en åldersgrej. Att bli ett no-neck-monster. Att jag gått upp i vikt och den nya vikten satt sig under hakan, runt huvudet, som att min skalle stiger upp ur ett kompakt köttberg uppe på vassa axlar. 

Stetchade intensivt. Så intensivt att veckor av spänningshuvudvärk följde och jag var tvungen att lämna jobbet en timma innan jag slutade. Det var surt. Jag var springare så det var iaf möjligt att gå. Natten efter blev jag hemma. Sen dess har jag inte strechat min hals. 

Mina muskler på ryggen har förvandlats till klossar som klonkar när jag får dem att röra sig över revben och ryggkotor. 

Snart är det november. Jag har nyss fyllt 43 år och den dagen fick Jussi åter en attack av någon intensiv kissåkomma och jag möttes i min hall av små blodiga kisspölar när jag kom hem efter arbetsnatten. Fick lämna urinprov hos veterinär och sen klämde de in en tid för ultraljud och åter är hon satt på den medicin hon nyss hade och kvällens biobesök med syster blev inställt och vi såg en Bröderna Marx-film och lite klipp med Victor Borge hemma hos mig och åt en massa godis och det var ändå ett rätt underbart slut på en grå, mörk, födelsedag.

Vill äga.

Drömmer materiella dagdrömmar. Möbler jag ska unna mig när jag nått en viss summa på sparkontot. En summa så långt bort, en som jag nog aldrig kommer nå för jag har svårt att hejda mitt spenderande och mitt sparkonto är ständigt bara ett buffertkonto som när lönen kommit har ca 20 000 och när lönen snart ska komma igen blott har ca 14 000. Lika varje månad. Men dagdrömmen om fåtöljen ger mig ett pirr ända ner i tårna. Det finns så mycket vackert som jag vill äga. Saker jag vill lägga min fysiska tyngd i. Sjunka ner i. Vila i. Känna något dyrt under min trötta kropp. 

Mitt habegär riktas just nu till fåtöljen Sesann, italiensk och designad på 1970-talet. Eller fåtöljen Marenco, vilket en av de fåtöljer jag redan har är tydligt inspirerad av. I våras var det Togon som mitt habegär suktade efter. 

Sommarens andra bad.

 För en vecka sen åka jag med Ida ut till havet och badade. Det blev på kvällen och dagen hade varit varm. Kvällen var varm. Vi åkte på en smal snirklande väg kantad av låga tallar och någon gran på mark som nästan är platt. Vi ställde oss vid parkeringen och gick en liten bit på en stig kantad av höga granar. Stranden ligger i en vik och nu låg den i skugga. Små lätta vågor som bröts mot stranden var det enda ljudet. Utom våra röster. Vi tog tid på oss att gå ner i vattnet, sakta ut. Som att vattnet var iskallt, men det var det inte. Det var varken varmt eller kallt och efter att ha stått där en stund och sett en liten båt åka förbi, sett på molnen som formade sig likt en fluffig vinddriven svamp över Umeå och skämtat om at tummen nu var utplånat, doppade vi oss i det gulaktiga osalta vattnet i den lilla havsviken. Vi simmade lite runt, jag höll mig på det grunda. Vi gick upp igen. Bytte om, gick till bilen och åkte hemåt och jag var lycklig. 

Nästa sommar ska jag bada mer. Måste hitta en rutin. Inte falla in i apatin. Lära mig att bada själv.

Dagen efter blev himlen tung och tjock. Igår blev jag kall om händerna under en promenad.

Mitt hjärta bultar till, hårda slag som känns i halsen och sen kommer oron. Ett tryck, en yrsel. Eller är ordningen tvärtom. Kommer oron först, sen trycket och yrseln och så de hårda hjärtslagen? Jag vet inte. Jag hoppas nästan det, det hade känts bättre. Att oron ställer till det istället för hjärtat.

Jag minns somrar då bad och sol och klippor under fötterna kändes i kroppen. Hur vinden vid havet satt sig i öronen, inte som en ofrånkomlig tinnitus, utan som ljudet av liv. Hur min mage förvandlades till en persika av solen, hur fjunet blev vitt mot den mörknande huden. Hur huden slutade vara transparent och slutade avslöja alla ådernät och spruckna blodkärl som ligger under den. Hur huden blev mjuk och kroppen behaglig att leva i. 

Gått promenader i gammliaskogen, träffat vänner, sett utställningar på Bildmuseet och Västerbottens Museet och sett massa serier. Stundvis är allt underbart och sen dystert och så underbart igen. Som en minutslända, som en himmel med utspridda mörka moln som snabbt skuggar solen. Min sinnesstämning pendlar snabbt och av små saker. Sorgsamheten som drabbat mig där jag ligger i fåtöljen och den glädje jag känner när jag rest mig och gått in i mitt kök över att just ha ett kök för att där åter bli deppig över något och  gå tillbaka till fåtöljen och bli glad över att ha två fåtöljer och en soffa och en massa vackra tavlor i ett vardagsrum. Så håller det på, dagarna ut, dagarna in.

Mitt hår igen.

 Fann en bild. En bild jag tog på en av arbetets toaletter innan jag skulle gå hem. Den sista bilden av mig i mitt långa hår. Den fångar inte det magiska jag såg i de svarta fönstrens spegling på vägen hem. Det jag såg i glaset var något otroligt, en dröm, en fantasi om hur det skulle kunna se ut. Som Bardot på 60-talet. Som Anita Ekberg som djävulskt förförisk mjölkreklam. Som en trollpacka och en sexnymf i ett. Volym och svunna tiders halmgula strån. 

Mitt hår.

Beställde filmer. Minnie And Moskowitz för att Gena Rowlands är så snygg. The Cell för att jag velat se den i 20 år. Köpte receptbelagd medicin, värktabletter och fotsvampskräm på Apoteket. Gick till bildmuseet, såg delar av tre utställningar, såg inte klart videoinstallationerna, läste inte texten till de verk som byggde på text och bild i kombination, brydde mig inte så mycket om den som handlade om arkitektur och natur, tyckte om den som var en kopia av konstnärens vardagsrum. Gick till Ålidhems, handlade mat på Coop. Köpte inte godis. Mona var i kön, vi sa hej.

Igår åt jag nästan bara godis, två chokladkakor, en schweizernöt, en daim, en påse lösvikt med bl.a. två stora chokladtäckta skumdelfiner, sockerbitar, lakrits och bumlingar. Det var så hemskt gott att äta så mycket godis, från morgon till kväll. Fick i mig några mackor och en tonfiskwrap också. Samt chips. Drack virgin marys och te. Kanske drack jag vatten. Jag mådde så bra igår, mådde inte illa trots kosthållningen.

Så här blev håret.

Veckan.

 Jobbade nätterna, sov på dagarna. Värmen kom tillbaka, 29 grader ska det ha varit. Bakom nervridna persienner låg jag och sov, halvt under täcket, med en vind från korsdraget över fötterna. Satt på balkongen och borstade tänderna på kvällen. Ljuset var snällt och mjukt och hettan torr och behaglig och njutbar. Blev lycklig i kroppen, en värme som spred sig från magen ut genom köttet till huden. Eller från huden genom köttet in till magen. Tog promenader till och från jobbet. Strosade genom det öde universitetsområde på kvällarna. Strosade hem genom det öde universitetsområdet på mornarna. Såg en harpalt. Såg mig i fönsters speglingar. Mitt hår tycktes fantastiskt. Som ett svallande fluff. Som Bardot. Tänkte att jag får inte klippa det nu, låt det vara så här! Låt det vara stort och långt.

Natten mot idag som redan hunnit bli igår kom ovädret. Det kom framåt morgonen, efter kl 05. Träden som slets, böjdes, regnet som drog hit och dit och var tjockt och ogentomträngligt grått. Inne på de boendens rum där fönster stått öppna för att ge en chans till svalka blev golven till pölar. Jag låg med en rulle papper och torkade upp, så tyst jag kunde utan att väcka. Åskan och vinden och regnet ömsom bullrade och dånade och brusade hårt. Lamporna som blinkade, som en stund inte gick att släcka, för att sen en stund inte gå att tända, för att slutligen bli återställda.

När jag gick hem var regnet vanligt vardagligt stril. Luften sval, nästan kall, morgonen grå. Jag blev blöt och det var skönt, fyra arbetsnätter i värme som sköljdes ur. Såg en ekorre som var orädd. 

I natt klippte jag av mitt hår. Sekunden mellan tanke och handling. En missbedömning av luggen gjorde det kortare och blev till en frisyr från en tid som är slut och död. En frisyr som tycks passé och gör mig forever ofrånkomligt medelålders och fattig. Inte fattig som en bohem. Utan fattig som en som är enkel och god. 

Juli i stan.

 Himlen är ännu ljus, men husen, träden, gatorna, ligger i mörker och gatlysena tänds. Om några nätter kanske även himlen är mörk.

Det är jag och katterna i denna lägenhet. Värmen kom tillbaka och ska stiga de närmsta dagarna. 

Imorgon är första arbetsnatten av fyra. 

Jag känner mig stundvis fast. Katterna och den enas kisseriproblem. Mattan som aldrig torkar för hon kissar på den och jag sprayar med ättika och så håller vi på. Katten och jag. Katten som jag tror är Jussi, men då jag aldrig sett det ske kan det vara Montzi, eller dem båda. 

Om det bara var en matta som det kissades på hade jag varit lugnare, men oron finns att hon ska få en UVI igen och om jag då flytt stan och lämnat dem åt en kattvakt som skyndar hit och byter vatten, fyller på mat, tömmer lådan och borstar igenom Jussis päls, så finns risken att UVIn inte upptäcks och så blir katten mycket sjuk. Så jag stannar. Likt en martyr. Eller en som flyr livet. 

I veckan spelade jag in film. Sen såg jag film och serier. Ligger i den röda sammetsfåtöljen och ser. Min mun är öppen och hakan trycker sig ner mot bröstet och jag känner hur dubbelhakan tränger fram, lägger sig klämd mellan käke och bröstkorg och det spänner och jag skakar på huvudet, jag stänger munnen, sträcker på halsen och det känns lätt, friare, musklerna blir mjuka. Men fort upprepas det och jag får tvinga igen min mun igen, få hakan att sluta pressa ned för att åter få en stunds frid och så upprepas allt åter och åter och åter. 

Det är något med kroppen nu. Hur den är. Hur den så tydlig är. Existerar så märkbart. Ljud, gaser, rossel, frustningar, väsanden. Lukterna, inte bara ur kroppsöppningarna, munnens halvtorra sega saliv som osar, rövens gassläpp som från den ständigt nervösa magen tränger sig ut, slidans ruttna sälta, utan hur huden, hårbotten, fötterna, armhålorna nyduschade och skrubbade börjar osa av instängdhet, likt en lök som legat rumsvarmt. 

Svetten på det. Svetten som rinner till och sen ökar och ökar och inte verkar sluta forsa och när det väl sker har det läckt litervis ur mig och jag har fått skölja kläderna i kallt vatten och hängt dem på tork över badkaret där de ger ifrån sig ett glest hårt regn.

Den 11/8, kl 07:15 går jag hem från mitt arbete och blir ledig till slutet av september. Min semester. Vet inte vad jag ska hitta på med den.

Idag gick jag en promenad då det var som varmast. Det var Jossan och Mari som ville ses kl 13 och jag tänkte säga att eftersom vi ska promenera kanske kvällen skulle passa bättre, men jag sa det inte, så vi gick i hettan och sen när vi skilts åt fortsatte jag gå. Jag gick ner till älven, där låg människor och solade och när jag passerade bryggorna nedanför östra station såg jag ett par ta ett dopp från en av dem och jag drömde om att även jag skulle göra det en dag. Att jag skulle ha en badrock i frotté över en baddräkt och mina fötter i mina mintgröna "crocs" från Coop och gå ut genom min port, genom parken, genom Östra station, ner till älven och där hoppa i. Vandra vägen tillbaka, med håret blöt och våta fläckar på badrocken efter baddräkten. 

Svalt.

 Idag är det svalare. Jag sov med täcke. Sov till kl11 och låg kvar i sängen. Åt frukost, två skivor danskt rågbröd med blåmögelost, kaffe med havremjölk och ett glas äppeljuice kl 12:30. 

Nu längtar jag efter något. Vet inte vad. Något diffust som betyder liv. Något nytt. Ska bli bra att jobba i natt, att få en mening och ett sammanhang. 

Högsommarn.

 Det är högsommar nu. Dagarna har varit heta och för några nätter sen smällde åskan. Den kom nära, drog bort, kom åter nära. Väggarna vibrerade vid mullret. Dagen efter var det fuktigt och trycket av hettan kom åter.

Jag svettas nåt så kopiöst och det är mycket besvärande. Idag, efter en lunk till Strömpilen med min syster Agnes forsade svetten till när vi klev in på Maxi och kläderna mina klibbade fast och glassen hon bjöd på fick en smak av salt från överläppens svettansamling.

Halva sommaren kan ha gått nu. Kanske mer. För vissa tar sommaren slut i Augusti och augusti är det om två veckor. Och om sommaren tar slut i september så har halva gått nu. Ibland känns sommaren evig. I år känns det som den just börjat och snart ska vara över. I år känns sommaren begränsad. 

I natt är det svalt, mörkret har börjat anas. Jag gick ut, hittade på att jag skulle ut med soporna, pausade Pelikanfallet som jag hyrt. Gick runt huset och sen fortsatte jag en bit till. Strosade lite oroligt ner för Klintvägen och rundade det gula huset och gick upp på cykelvägen, förbi lokalen där en kiosk en gång låg. Gick hem och såg klart pelikanfallet.

Den andra juli.

 Den andra Juli, vilket var en fredag, åt jag och min syster Signe middag och såg Cabaret. Vi åt rökta räkor med aioli på vitt bröd. Vi hade citron att pressa över och vi drack alkoholfri öl. Vi sågs när hon slutat jobbet, men först cyklade hon hem och bytte till shorts och jag gjorde kaffe som jag fyllde en liten termos med. Vi tog en filt och satte oss i lasarettsparken.

Lasarettsparken känns bortglömd. Dammen växer igen och änderna har dragit. Bredvid är en byggarbetsplats. I parken fanns en ensam man med bleka smalben i shorts på en filt. Det fanns en grupp på kanske tre, vilka jag inte minns. Där fanns även de jag minns. Ett spinkigt barn på kanske 8-9 år. Kanske äldre, kanske yngre. Tre andra kvinnor. En kan ha varit äldre, för jag har ett vagt minne av att någon satt där i lugn och ro, medan de yngre,  omkring 20 år gamla, hjulade och stod på händer och allt möjligt. De lekte med barnet och jag såg ingen mobiltelefon. De kändes fria och gav parken liv. De kändes även som om de inte hörde dit, att de var på besök, att de var där denna dag av en anledning. Någon de var nära kan ha varit på sjukhuset och de fördrev tiden i väntan med lek i denna park. 

När vi druckit vårt kaffe gick vi in och åt räkorna. Vi tyckte att det var oerhört gott. När vi ätit drog vi ner persiennerna och såg filmen. Vi älskade Liza och vi åt godis. 

Sommarkväll i stan.

Det hade blivit kväll, nästan kl 22. Gick ner till älven och gick längs den in mot stan. Himlen var rosa och all asfalt, all betong var upphettad av dagen. Det var en sån sommarkväll som bara blir i en stad. Det rosa diset på himlen. Surret av människor. De som fyllde grässtranden ner mot älven, de som satt på uteserveringarna, de som stod i kö till att få komma in. Sen alla bilar. Alla raggarbilar, alla fina veteranbilar. Och trottoaren som var full av de som ville se bilarna passera, när de körde sin runda. Basgången dånade ur högtalarna och vissa bilar hade blinkande ljus. Jag gick genom Öst på stan hemåt. Bilarna dök stundvis upp i klungor och vid Statoil så var åter en större samling. Åter musik. Ungdomar som sprang mellan bilarna, som hängde om varandras halsar, som var röda av solen som skinit idag, i dagarna. Några killar stod på rad och kissade, de skrockade och sen gick de in mot centrum och jag fortsatte hemåt och det blev mer och mer öde och solen låg röd just vid horisonten och inne östra station var luften stilla och het och en ung gosse med mörka lockar och ljusa kläder skred elegant förbi och jag tog av mig skorna i parken för att känna det svala gräset mot fotsulan och sen in i min trapp och upp i min lägenhet och nu var klockan 23 och ännu hett ute. Disigt, rosa och hett. Och livet som rumlade runt nere i stan under en av dessa sommarkvällar som känns så overkliga, som drömmar, när mörkret och rusket och kylan åter gjort sitt intåg och tar över allt i åtta månader eller mer och kroppen glömmer vad värme och vad ljus är.

Väckt.

 Jussi väcker mig, hon har kissat utanför lådan. Igen. Och försöker nu täcka över det och då det inte går så slutar aldrig hennes skrapande. Ihärdigt skrapar hon och jag vaknar. Vet inte vad klockan är, jag låter bli att se efter. Kanske somnar jag om. För det känns som att hon väcker mig åter, denna gång med höga jamanden. 

Och jag är på helspänn. När hennes kissande är avvikande går jag på nålar. Hennes UVI som hon fick när jag hade Corona och då hann bli så dålig att hon kissade blod och vi fick åka in akut när jag tillfrisknat och sen åt hon antibiotika eller vad en nu äter vid en UVI i över en månad, kanske två, för UVIn ville aldrig ge med sig. 

Samt att hon stinker på ett sätt katter inte ska göra.

Och veterinären har inte kunnat hitta vad som är orsaken. 

När Jussi väcker mig andra gången, med sitt jamande, är det soligt. Sovrummet är varmt och jag önskar att klockan är typ nio. Klockan är fem. och nåt i mig har börjat gnaga. Det gnager en oro över katten. Det gnager en oro över att jag känner mig fången av dem. Det gnager en oro över att sommaren är här och könsdysforin tar i extra när hud och kroppar och rena osminkade ansikten omger mig.

Jag kliver upp. Jag tar såpa och diskmedel och svabbar av toagolvet. För när hon nån timma tidigare kissat utanför lådan torkade jag bara upp med papper, tänkte att jag gör det rejält sen när morgonen kommit. Lyfter på kattlådorna och en stank väller fram. Jag som rengjorde dem igår ser hur illaluktande vätska rinner ut under dem. Där har kiss samlats sen sist. Jag blir så arg. Så arg på Jussi som inte bara kan vara en praktisk och enkel katt. Varför ska hon finnas och sprida denna oro i mig. Vill gråta. Känner mig kvävd. Sommaren är här och jag förstår inte hur jag ska kunna resa bort om en katt hela tiden riskerar att bli sjuk och kan behöva vård.

Går ut på balkongen. Tvättar av möblerna. Igen. De har blivit dammig av pollen och grusigt grått damm. Tvättar sedan fönstren på skuggsidan. Men tvättar dem bara på utsidan.

 Spelade in film förra veckan. Jag vaknade glad. Jag såg  yngre, piggare, mindre svullen ut i ansiktet än jag gjorde när jag började filma. Då tänkte jag att jag lever ett liv som gör mig ful och om jag valt ett annat liv hade jag kanske tom blivit vacker. Då blev jag lite ledsen för jag vill stråla och inte vara krokig och sned och spänd i kroppen och fet på det sätt jag är i nyllet.

Måsarna.

 Ser ut genom köksfönstret. Huset mittemot lyser i solen och ovanför dess blekt röda tak är himlen blå. En kvinna städar sin balkong, ett äldre par sitter i sina solglasögon på sin blomfyllda balkong och röker, ett stort gult parasoll täcker en annan balkong. På den blå himlen samlas måsar. Vita skinande. Ett myller av måsar. Säkert hundra stycken. Deras ljud når inte hit till oss. I just den stunden då de ser ut att fylla hela himlen är allt tyst. Efter en halv minut drar de vidare, försvinner bort och två duvor svischar förbi utanför mitt fönster och deras vingslag hörs och tystnaden är bruten och nu hörs en bil som åker förbi, några röster från nån som passerar utanför och måsars skrän på långt håll och kvinnan som städade balkongen står en stund med händerna på räcket och sina solbrända bara axlar och ser ut över parkeringen. Efter en stund går hon in och när jag ser upp så har det äldre paret också gått in samt dragit ner sina persienner.

Midsommarafton.

 Det är midsommarafton. 

Vaknade glad. Minns inte sist jag vaknade just glad. Vaknar oftast utan någon känsla. Vaknar oftast tom. 

Åt frukost. Kaffe, två smörgåsar med ost, Juice. Lyssnade på en varg söker sin podd.

Var ut med soporna, såg de två damerna, de hade ryggsäckar, de vandrade iväg. Det satt några i den lilla parken bredvid, inte den vi sjukhuset utan den just utanför min port, där det finns ett buskage, några träd, en sittgrupp, grillplats, en bouleplan. På gården mellan husen var det liv. Ungar gick ut och lekte, föräldrar som följde med. Ett svagt sorl av liv har nått in genom min öppna fönster. I mitt förra kvarter var det öde. Mindes den midsommarafton jag åkte från Docksta och såg bara busschauffören på bussen till Övik och sen bara tågvärden på tåget till Umeå och ingen på promenaden hem. Hade jag istället svängt höger när jag lämnat Östra station hade jag kommit  hit och och kanske mötts av liv. 

Ringde pappa och grattade honom. 

Dammsög.

Duschade. 

Lagade mat för dagarna mellan arbetsnätterna. Ikväll är första natten. Åt av maten. Lyssnade på Stil om linne. Diskade.

Köpte filmen A midsummer Nights dream på Itunes. Köpte en vinylskiva med Rolling Stones på Ginza. 

Sminkade mig. 

Solen gassar in och gör vardagsrummet hett. Hör en boll studsa utanför fönstret. 

Jag har låtit bli att vattna blommorna.

Känner mig ännu glad, vilket förvånar mig.

Ättika och lavendel.

 Jag har sprayat ner mitt hem med ättika och lavendel. Öst på med blomsprutan. På den röda sammetsfåtöljen. På dess dyna, på dess kuddar, på dess avlånga kudde och den dunfyllda innerkudden innanför den röda sammeten.

Sen gick jag vidare. Madrass, täcken och kuddar sprayades. Badkaret sprayades. Golvet nedanför kattlådorna. Sprayade och sprayade och flaskan blev tom. Nu väntar jag på att allt ska torka. 

Otvättat hår.

 Min lägenhet har har tre ventiler. Ventilationer. Vad heter det? Ett hål i köket just ovanför spisen, ett i badrummet och sen en likt en låda ovanför sovrumsfönstret. Skjuter jag den åt ena sidan slutar det blåsa. Skjuter jag den åt andra sidan blåser det. Den står jämt i blåsläget och i vintras var mitt sovrum mycket kallt och en plats som kommer bli perfekt för växter som behöver vinter, som mina rumsgranar och min pelargon. Under den korta våren och början av sommaren öppnar jag vädringsfönstren i köket och sovrummet och ställer balkongdörren på glänt för att vädra ut det instängda. Vädra ut den lukt min sovande kropp sprider, vädra ut den lukt min vakna kropp sprider. 

Igår, min tvättdag, min tvättdag med sköljmedel. För sköljmedlet och behovet av dess doft har att göra med hur min kropps lukt stannar kvar instängd i dessa rum. 

Jag satte mig i den röda sammetsfåtöljen och en pust av otvättat hår steg upp till mig. Jag stack fingrarna i mitt hår och sen satte dem under näsan för att se om lukten följde med. Nej. Det luktade ganska rent, lite schampo, balsam. Jag luktade på en av soffans kuddar och den var likt ett koncentrat av otvättat hår. Den röda avlånga sammetskudden. Den som jag flyttar upp från dess dekorativa plats där min svank ska landa och lägger bakom nacken. Den kudde jag vilat mitt huvud mot några gånger. Inte galet många gånger. Inte ständigt med otvättat hår. Men sugit upp lukten av otvättat hår har den gjort hämningslöst. 

Jag gick ner med min tvätt och började tvätta. Två kvinnor var i tvättstugan. De syns alltid i par, de är tysta, den ena ler alltid artigt och viskar liksom fram en hälsning, den andra är helt tyst och storögd. De är lika långa. De kan vara systrar. Med gester visar den som ler artigt och viskar en hälsning att maskinerna är lediga och att de använder bara torkskåpet nu. Hon säger inget, men ler medan hon gestikulerar och den storögda tysta backar in i väggen. 

På väg upp igen, genom porten som leder till mitt trapphus, möts jag av lukten av ett evigt instängt rum. Ett rum där otvättade hårbottnar hängt i dagar, veckor och bara blivit mer och mer otvättade. Jag fasar för varje trappsteg att odören ska komma från min lägenhet. Öppnar min dörr och där inne luktar det enbart nybakta croissanter. Blir så lättad. Trappen fortsätter under hela dagen att lukta instängt, lukta hårbottnar. Min lägenhet behåller doften av nybakta croissanter och den avlånga röda sammetskudden  i fåtöljen släpper inte sin lukt av otvättat hår.

Från i natt.

 Jag är ledig och gör inget, men vilar inte. Borde spela in film. Skyller på solen, att den måste jag ha för solen sken på U när vi filmade i fredags och om den sken på honom vill jag att solen ska skina på mig. 

Måste färga håret igen. Färgen bara tynade bort. Rekordfort. Jag som lät bli att tvätta det på en vecka och ändå ljusnade det, blev gulare, utväxten kom fram. 

Så inför mina tagningar borde jag färga håret. Men det gör jag inte heller. 

Jag ligger matt.

Årets ljusaste dygn är snart slut. Himlen är vit. Dimmigt vit. Natten som var var mörk, som höst. Det regnade, smattrade mot fönstret. 

Dagen var kall och kvav. En kvävande kylig fukt  la sig över mig när jag gick en promenad.

Jag skyller på allt det, till varför jag bara ligger orkeslös. Vädret, mitt ofärgade hår.

Imorgon, idag, ska jag tvätta. Kl 12-17. Mest trosor, strumpor och sänglinne. Har köpt sköljmedel, det är rosa och ska dofta Näckros, grape och sol. En syntetiskt lukt skulle säkert nån säga. Det är från Coops egna märke Coop. Brukar inte använda sköljmedel, det är nåt med det som inte är bra. Säkert cancer eller miljön.