Viral.

 På två dygn fick @janabringlove 140 nya visningar på vimeo. Den brukar ha noll nya visningar. Jag fick hopp om något, om något annat, om rörelse framåt, om att antalet visningar skulle öka och öka och öka, att det skulle ge en skjuts för mig, för mitt skapande. Så stannade det av, fyra st visningar igår, noll idag. Jag blev inte viral.

Magen.

Gick tillbaka för den sista natten efter helgens migrän/spänningshuvudvärk. Var fit for arbete liksom. Gillar att arbeta. En boende kräktes, jag var där, tog på mig ett plastförkläde, städade upp och resten av natten blev den boende mitt ansvar. Jag torkade kräks och diarré. Hade munskydd de andra gångerna. Tvålade in mina händer efter varje gång. Brukar inte få vinterkräksjukan. Kände mig därför säker.

Blev sjuk, tisdag kväll, sent på kvällen, började göra ont i benen, febern kom, sen kräktes jag. Kräktes bara vätska, gråbrun vätska. Hade ätit pizza och druckit en cola zero till middag. Hade ätit salmiaktabletter. Ingen mat kom upp, bara mängder av den mörka vätskan. Den rann upp så lätt, spurtade ur mig utan motstånd. 

Kunde knappt sova. Såg film. Grät åt allt i filmen. Fast det var en rar romantisk komedi. Tror jag. Rye Lane. Så hette den. Två unga med krossade hjärtan drar runt i en stad, ser konst, äter mat, hittar tröst i varann. 

Åt Omeprazol och Alvedon. Hade en banan och ett glas vatten bredvid sängen. Drack små klunkar. Åt små tuggor. Morgonen kom. Kräktes igen. Tror jag. Kanske inte. Minns inte. Har ändå ett minne av att jag fick upp vätska som inte var var mörk, utan klar vätska, men var det på morgonen, eller innan jag somnat på natten? Vet inte, inte så viktigt heller. 

Kunde inte stå. Kunde inte gå. Kunde inte ligga på rygg. Magen sa typ stopp då den rätades ut. Ihopkurad på ena sidan till det att den värkte, då vände jag mig till andra sidan. Så gick min dag. I Mörker. Med lite vatten, lite banan, Omeprazol och Alvedon som enda intag. Signe kom med Cola. Bytte vattnet mot cola. Små små sötklibbiga livgivande klunkar. Kvällen kom och jag mådde lite bättre. Somnade, vaknade kl 01. Kände mig frisk. Hungrig. Gick upp och åt smörgåsar. Somnade igen kl 05.

Har fönstren öppna nu. Vädrar ut det sjuka. Har spayat täcken och madrass med ättika och vatten. Har tvättid först på måndag. Ska städa toalett och ta en dusch. Bädda rent sängen när ättiksvattnet dunstat.  Ska plugga inför provet imorgon. 

Skallen.

 Fick huvudvärk under arbetsnatten. Halva natten hade gått då värken tog i, tog tag och släppte inte. Den stegrade, visade sin kraft mer och mer och jag förstod inte hur jag skulle orka hålla huvudet uppe, hålla balansen på halsen. Ändå hade halsen blivit kort och kompakt, så huvudet låg på axlarna. Kunde inte räta på halsen, framskjuten och pressad stod den ut från bröstkorgen. Jag la mig en stund. Kände ingen avslappning. När jag skulle sätta mig igen kunde jag knappt få mig till sittande, skallen var så tung och mina magmuskler, mina armar, fick kämpa för att komma upp. Spända strängar gick från en knut på ryggen och upp över huvudet och kramade och spände och malde. När det blev morgon sjukskrev jag mig. Sa att jag kommer inte i natt. Tog mig hem. Jonna tyckte att jag var ovanligt blek. Somnade efter att ha kräkts och svalt två Omeprazol. Vaknade efter nån timme, värken var mjukare, hade aptit. Lite aptit. Åt kiwi och surdegsbröd. Låg hela dagen. Pratade i telefon. Slumrade och somnade och vaknade och eftermiddagen och kvällen gick och när natten pågått nån timme somnade jag och idag kom och jag är ett mos. Det bultar i ryggen, det ömmar över skallbenet. Ute är det grått och blött. Snön har blivit tung och transparent slask på parkeringen nedanför fönstret. 

Innan bion.

Vi skulle ses kl 19 och hämta ut biljetterna till filmen, sen tänkte vi ta en kaffe på Kulturbageriet och så se filmen, The zone of interest, kl 20. Karin skrev kl 18: Jag har bil, tänkte nog köra ner. Ska vi åka tillsammans? Är kvar på sjukhuset och bilen står vid kyrkan. Ska vi ses om 20 min? Jag svarade: Vill du äta här? Har sötpotatissoppa. Hon svarade ja och så satt hon här i mitt upplysta kök och åt soppa och jag skivade upp bröd och bredde åt henne och jag tänkte att så här vill jag ha det jämt, en vän som tittar förbi och får mat och vi är på väg någonstans, ut för att ta del av något, något skapat, något någon skapat. 

Pluggpaus?

Det är tyst idag. Inbäddat och mjukt. Snö faller och himlen är vit. Jag pluggar. Jag ska plugga. Öppnat dokumentet där jag skriver mina svar. Har boken bredvid mig. Försöker få någon att vilja göra något annat med mig än att plugga. Kallar det en pluggpaus, men jag vill bara bort en stund, skjuta på det, ut i det vita dämpade fluffet. Hoppas att sen faller allt på plats, sen rinner svaren på inlämningsfrågorna ur mig, när jag fått göra något annat, något roligt, en stund. 

Emerald City

 Dagen var klar och solig. Snön gnistrade. På trädens grenar fångade isklumpar solskenet. När kvällen kom blev det kallare och dimmigt. Vi gick hemåt, Signe, Agnes och jag. Vi gick över Carlslid och i fjärran såg vi vattentornet. Ett cylinderformat vattentorn i räfflad plåt. Målat i grönt. Upplyst i grönt. I diset såg tornet förtrollat ut, som en hägring. Det lyste långt bortom husen. Signe sa att det såg ut som Emerald city och vi började hoppa gatan fram sjungandes We off to see the wizard, the wonderfull wizard of Oz  . . . Gatan kröktes och tornet försvann ur vår syn, vi svängde av på en upptrampad stig, lämnade gatlyktornas ljus, månen lyste klart och i dess sken fick vi tydliga skuggor. Vi kom ut på en gata igen, vattentornet syntes åter, men när det dök upp denna gång var det inte längre rakt framför oss, utan åt sidan, men ett grönt sken färgade dimman  åt det håll vi gick och vi tänkte att där nere, under det gröna luddet ligger Stora Coop. En stund senare skildes vi åt. Agnes skulle till Stora Coop och köpa matsäck för morgondagens tågresa hem, Signe hem åt sitt håll, jag hem åt mitt håll

Första torsdagen i fastan.

 Hade ingen plan för dagen, vaknade sent, drog mig, dammsög håglöst med många avbrott, något som tar en kvart tog en timme. Trots min planlösa seghet bestämde jag mig för att duscha, klä mig snyggt, gå till Bildmuseet och Mingus.

Kom iväg 15:30. Det skymde, blev blåare och blåare. Det var inte många på Bildmuseet. Några spanska turister. I en sal stod personal, de förberedde något, en av dem berättade för den andra om ett konstverk. Den andra tog anteckningar, ställde följdfrågor, fick för mig att hon skulle visa utställningen. Jag lyssnade, hörde om en persisk saga om en kvinna och hennes hår och flaskor där något var gömt och den som räddade henne och konstverket som såg ut som en människa täckt i hår som var flätat och virat och långt och gick ner på golvet och ut under det glas som täckte skulpturen. 

Gick vidare till Mingus. Nu var skymningen nästan över, det var bara en liten blåton i det mörka. Spanade planlöst, bläddrade i en bildbiografi över Lotte Lenya, var sugen på att köpa, men lät bli. Kollade bland skivorna men tittade ut genom fönstret, på gatan och snön och husen, såg inte ens vilka skivor jag bläddrade bland.

Gick hemåt, klockan var kring 17, skulle till Ålidhem centrum, hämta böcker jag köpt från Bokus, handla mat. Såg Karin framför mig, skyndade ikapp, vi gjorde sällskap en bit på vägen, bestämde att ses nästa vecka. 

På Coop. Butiken som varit tom, mannen i gråvitsvart-kaumoflagejacka framför mig som storhandlat och bakom honom, mig, så bildades en kö av unga människor som inte synts till i butiken den stund jag fyllt min korg. 

Kvällen messade jag med Agnes som fastnat på ett tåg som stod still i flera timmar, som står stilla än, i Hudiksvall, som ev snart ska få börja röra på sig, som skulle ha varit framme i Umeå kl 23:35. Klockan är nu 01:17.

Den glödande isen

 Handlade på Ica igår kväll, nära kl 19. På vägen hem, lite svulten, lite skör därför, såg jag is på en bro över en bilväg glimma rött från stoppljus och baklyktor på bilar. Den röda glöden flyttade sig ut efter bron i den takt jag närmade mig. När jag kom nära nog för att snart svänga och gå över, syntes inte det röda något mer, isen var klar och nästan omärkbar. Jag gick över, gick ner för backen, gick hem. 

Men där och då hade den rödfärgade isen berört mig mycket, i nån minut, kanske inte ens det, kanske 45 sekunder. Den lilla stund jag såg isen glänsa i skenet från röda lampor hade jag velat gråta, var nära att gråta, men tiden var för kort och jag stannade inte och tog in, tog inte ens en bild pga kylan och mobil med dåliga batterier, utan knatade på med min kasse med 2 st semlor och frukt.

The Hours.

 Var det i förrgår, eller igår? Iaf var det på natten, när jag skulle somna, när jag hade lagt mig för somna. Jag fick en längtan efter att se Meryl Streep köpa blommorna i The Hours. Hade nån morgon tidigare fått ett sms från Carolina och kanske kom tanken på The Hours då, för vi såg den på bio här i Umeå, våren 2003, men vi har gjort så mycket mer ihop och det är inte mitt starkaste minne med henne.

Carolina var och hälsade på, vi träffade hennes vän Ingrid som delade lägenhet med några andra på Spåkgränd. Alla converse spå golvet i deras hall. Ingrid med sitt mörkbruna hår i page med lugg och randiga tröjor och kjolar som nådde just ovanför knät. Säkert tyg uppspänt på nån vägg.

Vi tre såg iaf The Hours på filmstaden. Vi fikade på Café station efter.

Jag hade aldrig nån längtan att se om den. Tyckte nog att den var lite töntig, så där som oscarsvinnare kan vara. Stora trumman och nerviga stråkar och skådespel som får alla att häpna och säga att det där var riktigt bra skådespel. Men jag måste ha burit den med mig, för jag mindes så mycket, när jag började tänka på den. Floden, vattnet som väller fram under sängen, Miranda Richardson, fågeln som är döende, Meryl Streeps lägenhet och de där blommorna hon köper och som jag nu kände mig tvungen att se igen. Det var just blomköpet som lockade, som drog, som gav mina ögon ett craving. 

Hyrde filmen ikväll. Började se. Får ett SMS från Carolina igen. Jag svarar, skriver att jag ser The Hours och att vi såg den ihop här i Umeå och hon mindes det inte alls. Jag skrev om Ingrid och hon mindes inte att Ingrid hade bott här, utan trodde att vi tre och Ylva hängt i Göteborg nån gång. Det har vi inte, inte jag, inte med dom. Vi sms:ar vidare en stund. Sen såg jag filmen.

Jag var nog där, där med dom, i deras känsla och jag behövde det. Meryl och Nicole och Julianne. Blomköparscenen kom. Den tog slut. Krabbor kokades. Ed Harris slängde sig ut genom fönstret. Nicole försvann under ytan i floden. The Hours tog slut. Och jag var lite lugnare. 

Idag, den sjätte februari.

Saker jag inte gjort idag: Färgat håret. Skrivit manus. 

Saker jag försökte göra men inte lyckades med: Boka tid för provtagning inför läkarbesök. Förstod inte vad den inspelade rösten sa. Ringde upp igen, tryckte mig fram genom alla val, förstod inte heller denna gång vad som gällde. Efter att den glada rösten pratat klart om att de ringer upp mellan kl 14 och kl 15 avslutades samtalet och jag hade inte fått lämna personnummer eller bekräfta telefonnummer och inte ringde någon upp mellan kl 14 och kl 15.  Plugga:  suttit med boken uppslagen, läst, läst om, läst om igen. Tagit en paus. Satt mig igen, sökt på 1177 efter svar jag begriper och som ska få mitt svar att flöda ur mig. Skrev några meningar som inte känns som ett svar, som kommer behövas raderas imorgon när jag tar nya tag.

 Saker jag gjort idag: Duschat. Jäst och gräddat ett bröd. Frostat av frysen. Torkat av soffbordet. Handlat mat. Hämtat ut medicin. Gått ut med komposten. Samt lagt ut, ett av selfies sprängfyllt. inlägg på instagram och i stories berättat om de filmer jag gjort, bidragit till och medverkat i. Det senare efter jag gett upp pluggförsöket, som en motvikt mot min känsla av att vara tom och blåst. Men det spädde bara på känslan pga uppmärksamhetssökande och självförhärligande.  

Ivern.

 Tar så många selfies nu. Som jag gjorde förr. Fyller telefonen och kan inte välja vilken som blev bäst. Det har nog med min nya rastlöshet att göra, detta ivriga fotandet av mig själv, detta samlade av bevis på att jag finns och denna önskan att sända ut bilderna i världen. Ser likadan ut på alla bilder jag tar. Samma min, tagna vid samma plats vid köksbordet. Ljuset är snällt här. Mycket snällt. Tar selfies trött efter arbetsnatten, osminkad efter sömn, sminkad och nyduschad och alldeles full av lyster, kanske pga en lätt oskärpa. 

Vill sluka andras kreativitet. Läste två noveller i helgen en vän skrivit. Båda i såriga köttsliga drömvärldar. En erotisk kannibal taco-fantasi, en annan Mean Girls/40-tals Noir. Såg just en kortfilm en jag följer på instagram gjort, en färggrann ploppande karamell. Men vill ha mer! Se mer! Läsa mer. Se vad andra kan göra. 

När jag vaknade.

 Vaknar och stinker. En torr mun som osar. Känner min egen stank, ligger kvar, hoppas att somna om. Klockan är 11:30, ska jobba natten, så det är inte livstrött och hopplöst att hoppas somna om. Kom i säng sent också. Släckte kanske kl 03:30. Allt för att förskjuta dygnet, för att göra kroppen redo för arbetsnatten. 

Låg kvar i två timmar. Rätt sömning. Tung i huvudet och ögonen. Somnade inte om. Katterna var där, de är alltid där. Jussi i sängen och Majsan i en klösmöbel. De följer med och sluter upp när jag gör mig redo för sömn. De återkommer trots min stank, men katter har iofs en annan relation till doft än människor, deras mat luktar ju röv. De luktar i varandras rövar. 

21 år, kanske 22.

Hösten 2000 på Ålsta folkhögskola. 

Ska jag dissa min sminkning, min min? 

Sidbena och tjockt hår. 

Carolina och Ylva. Lisa och Johanna och Anna. Kalle. Petri. Snygg-Daniel och Daniel. 

Andreas som drog med mig till gymmet och spelade Rammstein och vrålade när han lyfte tyngderna. Jag som började gömma mig för att slippa följa med.

Alla fester. Nystarten. En ovanligt varm höst. 

Att jag fick uppmärksamhet. Förstod först ingenting. Varför pratar de med mig. De mindes saker jag sagt. Alltså killar. Uppmärksamhet från killar och de la saker på minnet som jag inte mindes. Så blev jag upphånglad och det var mer spännande än upphetsande. Hade sex. 

Men bilden är nog tagen innan det. Innan beröringen. En okysst oskuld liksom, med trulig min. Blir inte klok på ögonen, min blick, är den tom? Är den sorgsen? Jag som var i full kraft.

Vädringar no2.

Vi pluggade så dåligt igår, Jonna och jag. Jag stod liksom still och trampade. Min hjärna var gröt och efter vi ätit och stirrat tomt i våra kursmaterial eller scrollat rastlöst i våra mobiler så gav vi up. Vi bestämde att inte ses idag. Jag skulle sova så länge som sömnen tillät mig. Efter ett orimligt, men av hjärnröta orsakat, struligt försök att åka och handla mat, skildes vi åt. 

När jag vaknat låg jag som vanligt kvar. Klev upp efter kl 13. Kring kl 13, kanske just innan kl 13. 

Öppnade vädringsfönstren för att lyssna. Hörde röster och hårda ljud av is och grus. Hörde vinden brusa som en ständig våg. Inget av nattens tjut. Kanske är det samma ljud, men de känns på ett annat sätt när det är en grå dag utanför.

Vi nås av stormen Ingunn som drar fram i Norge och inlandet, vi nås av dess ytterkant, inte dess fulla kraft.

Vädringar.

 Jag öppnar fönstren och vädrar. Jag gör det när jag vaknat och jag gör det innan jag lägger mig. Att släppa in ljud av dagen utanför är knappt märkbart. Kan inte minnas hur det låter, ska lyssna imorgon. Att släppa in ljud av natten utanför  märks. Det viner, ett brett tjut som kommer och går, ett knäppande ljud och ljudet från grenar som rör sig. Den svala luften som snirklar sig in i en. 

Igår när Dante Kristin var här öppnade jag och vädrade. Ville känna doften av vinterkväll och sällskap. Vi pluggade. Satt vid mitt köksbord och alla lampor i köket var tända, den över spisen, den över diskhon, den i fönstret, den på bordet, den över bordet, den på vitrinskåpet och de två i taket. Vi pratade om drag och att äldre inte gillar drag, de blir sjuka och får ont i nacken. När jag stängde fönstren kände jag hur det luktade vinter. Men glömde att känna efter, känna efter hur det kändes när jag inte var själv. Var på väg att säga att vinterkvällar luktar så gott, kan ha sagt det, men tror inte det, något annat kom i vägen.

När Dante Kristin gick hem gick jag med hen en bit på vägen. Kl kanske var 23ish. Vi pratade, vi skildes åt, allt bara pågick och så var det över och jag tänkte när jag kom hem att jag aldrig kände efter, inte tog in, bara lät saker pågå. 

Inte tar jag in hur kvällen är när jag går med Jonna till arbetet, vi pratar och knatar. Kanske märks inte natten i luften på samma sätt när en har sällskap, kanske är det när en är ensam den blir påtaglig, som den blir översvallande märkbar.