Svammel.

 Ryggen har blivit bättre, även om den känns spänd och ansträngd och sitta går ju inte, inte så länge iaf. Så jag har legat ner mest hela tiden. Utom när jag rör mig, rör på mig här hemma, vankar fram och tillbaka, dammsuger, diskar, gör en deg, gör en tomatsås och bränner löken och vitlöken, bakar en pizza, diskar ännu lite till, vattnar blommorna och vankar och vankar. 

Förkylningen har börjat släppa, trodde ett tag där att jag åkt på covid då jag inte kände nån lukt. Tog ett snabbtest, visade negativt, luktade på tvålar och te och diskmedel och mina pruttar och så snappade jag tillslut upp vaga förnimmelser av lukterna, vilket lugnade mig. Vet inte varför det kändes så motigt om det  skulle vara covid, kanske risken får långtidssjuk och risken för tappat luktsinne och att covid aldrig tycks ta slut.

Har sovit en massa. Trött utöver det vanliga, lite feber och värk gör väl att en somnar lätt. Såg Jönssonligan. Drakenfilm hade lagt ut flera och framför dem slumrade jag, såg 20 min här, 30 min där, sov timmar emellan. Det är väl av sentimentala skäl dessa filmer ses. Jag minns hur vi hyrde flera hos pappa en gång i Östersund. Nån gång på 80-talet. Minns att vi såg den med ikea och den med klockan i tornet. Har nog skrivit om detta. Vi brukade hyra film hos pappa. Vi åkte skidor och hyrde film, tog bilen in till stan, gick till en videobutik och så skulle vi hitta något alla ville se. Jag ville se tecknade filmer med djur. Minns en vi hyrde en som handlade om en hund och det var snö och på något sätt var allt väldigt sorgligt. 

Nu såg jag iaf Jönssonligan igen och bäst är Jönnsonligan på Mallorca för att Margaretha Krook är med och att Birgitta Andersson är extremt snyggt klädd. Filmen är dock inte bra för det. Men så otroliga de är som skådisar. Gösta Ekman, jag tror att han är Sickan,  jag tror Björn Gustafsson varje gång han verkar helt blank och bara säger Öh och eh och öl, för öl vill han ha hela tiden och när han går så där bredbent och flinar och är lurad ut på vatten och ledsen så ser jag inget skådespel. När Birgitta Andersson vilset flackar med blicken och väntar på killarna utanför där de gjort en kupp och de har på nåt typiskt vis blivit inlåsta och är på väg till Polen, så tror jag på henne, inget skulle få mig att tro att hon skådespelar. Vanheden är lite mer en karikatyr, jag köper det inte, men gillar det och kan inte föreställa mig nån annan än Ulf Brunnberg som honom.

Det har varit alldeles för underbart att dra för gardinerna tidigt på kvällen och ta datorn med till sängen och ligga där och se dessa filmer. Jag som kände mig så stark och alert innan jag blev sjuk, så spänstig i själ och kropp liksom, så verkar det vara för mig, att jag känner mig stark just innan jag faller. Övermod. En diskrepans (använder jag ordet rätt här?) i vad jag tror att jag klarar av och vad jag egentligen klarar av. Allt tyder på att jag aldrig kommer tjäna pengar så redo som jag är att bara lägga mig ner och sätta paus på världen och livet och se filmer i mörkret bakom fördragna gardiner.