Buss nummer två.

 Tog buss nummer 2 idag. Den går en krokig väg och stannar inte vid sjukhuset där jag brukar gå av. Buss nr 2 stannar en hållplats före sjukhuset, den stannar vid Universum. Jag väntade egentligen på ettan, den skulle komma när som helst, den går rakt ner till sjukhuset. Rakt ner för en backe, sen två hållplatser, sen på den tredje framme. Men tvåan snurrar runt, krokigt och omständigt och det lockade mig denna dag, kändes som ett äventyr att få se Umeå från denna buss. Iaf tänkte jag det när den stod där framför mig och folk klev på. Jag skyndade på och bussen skyndade iväg. Rusade fram. Skakade och skallrade. Solen gassade och den vita snön gnistrade utanför. Tallar och granar stod glest med böljande snömassor mellan. Så kom hållplatsen Universum och jag klev av. Strosade hem, solen värmde och vinden kylde. 

Att gå till jobbet.

 Nu när jag jobbar samtidigt som Jonna, går jag förbi henne och hon och jag promenerar tillsammans till jobbet. Jag går från mig kl 20:30. Kommer till henne kl 20:46. 

Det har varit kallt i helgen. Minus 13 och minus 19. Trots det kläddes vi inte in i vår andedräkts frost. Det var mjuka nitton minus. 

Igår på vår väg till arbetet gick vi en liten avstickare, vi skulle se på ett hus från andra sidan, på dess loftgångar i trä som ser ut som teaterkulisser ombord ett skepp med plats för kanoner. Pågrund av det hamnade vi på en bilväg där de vanliga stigarna en kunnat ta därifrån låg under meterdjup snö och innan det snövallar som reste sig över oss. Så vi valde att fortsätta längs bilvägen istället för att först bestiga och sedan pulsa. Gatlyktorna tog slut, vi gick in i mörkret. Jag hade reflexer och gick ytterst. Jonna förbannade att hon glömt sina. En buss kom mot oss, upplyst i rasande fart. Snön yrde kring den och när den drog förbi oss sög våra magar till. Det kunde där och då lika väl varit midvinter och vi knatat längs en liten landsväg i inlandet. Vi gick vidare, gatlyktorna dök åter upp, vägen blev gul och vi skyndade på lite generade att vi gick där, ca 50 meter bort från en cykelväg som låg på en höjd. En bil brände förbi, vi hoppade upp på den hårt knastriga grusiga snövallen. Vi gick ner igen när bilen passerat och såg en öppning längre fram att ta oss upp på cykelvägen. Ca tio minuter senare, kl 21:27, klev vi in på vårt arbete, skrev våra koder och låste upp våra brickor, vi gick de fem trapporna upp, bytte om, gick ner till våning tre, drack te och pratade med våra kollegor innan vi skildes åt och gick till våra våningar. 

Littfesten.

 För en vecka sen, förra fredagen, då jag gått av bussen på Vasaplan och skulle gå över till veterinären på Teg och hämta Majsan, såg människorna annorlunda ut på stan. Såg knappt någon i praktiska svarta  överdragskläder. Såg folk med yviga hår, kappor, rockar, unga i förkorta byxor.  Umeå kändes europeiskt, som min dröm om det euorpeiska, det kulturella, de som ser teater, opera, går på konstutställningar och läser poesi. När jag gått några steg mindes jag att det var Littfest, att vimlet hörde dit, var dess besökare. Rundade hörnet och såg Margot Wallström gå framför mig in på en klädbutik. Umeå kändes som en del av världen utanför. 

Jag var hemma med Majsan så jag gick inte på Littfest förra helgen, inte för att jag läst någon av författarna som skulle va där, men 200kr hade det varit värt att bara vistas i en virvel av kulturintresserade, andas samma luft som dom för en dag. 

Jag började läsa dikter på kvällen. Innan jag går till sovrummet slår jag upp en sida i en av de diktböcker jag har, typ samlingar med de storas greatest hits, inte för att jag förstår poesi, för det gör jag inte, jag kan inte grammatik och rytm så bra, men jag läser några dikter per kväll, väljer nån kort, sen kanske läser jag en till, den också kort och så en till. Läser lite stressat och forcerat för den tiden på kvällen vill jag bara till sängen och mörkret. 

Idag fick jag sova bra och länge, det var önskvärt och min plan då jag ska arbeta natten. Klockan 12 slog jag upp ögonen. Låg kar. Majsan la sig på mitt bröst och det hjälpte mig inte att stiga upp, inte förrän jag kom på att igår måste ett nytt avsnitt av Wahlgrens värld ha lagts ut. Det gjorde mig spralligt glad och det visade sig vara ett bra avsnitt. De skrattade så mycket så mycket och ett grönskade Stockholm med gamla stolta byggnader visades. 

Annars har jag dammsugit, duschat, pratat med mamma som höll på att experimentera med textilfärg, diskat, lyssnat på poddar och pluggat. De två kurserna drar igång nästa vecka, men jag startar nu då uppgifterna finns utlagda och nästa vecka är min pappa här några dagar. 

De eviga snöfallen.

 Det snöade igen. Tövädret varvas med nya snömassor och jag skyndade ner till stan, skulle på teater och bussappen sa att bussar kan vara försenade eller helt utebli. Så med andan i halsen, med fötter som aldrig riktigt fick fäste i den växande snösörjan kom jag fram svettig. Svetten rann över min panna. Jag ångande. Ville inte stå nära någon men överallt var det folk och halva umeås kulturliv var där. Nä, alla tycktes vara där. 

Efteråt gick vi på Gotthards. Sven hade spelat, han var här på turné med Norrbottensteatern och Anna och jag ville träffa honom och vi satt där i ett litet sällskap, det var Linda som han skrivit och spelat med den kvällen, det var Carl och Linnea, där var Jacob och så två av föreställningens tekniker. Jag drack cola zero. En cola zero på hela kvällen, kanske satt vi där i två timmar. Klockan 23 stängde de, då gick Linda och Sven till hotellet, Jacob gick till sitt på Haga och jag till mitt på Tunnelbacken. Den andra hade gått tidigare.

Det var något med det här senaste snöfallet, som ännu pågår, som började i onsdags - idag är det fredag, som är blött och tungt men gör snöhögarna ännu högre, som gör en frågande, liksom hur lever vi här uppe? Hur kan vi ens umgås i all denna snö? Ibland brun och väldig, ibland vit och ännu väldigare. En får ju inget fotfäste, en halkar till på det nyplogade glatta, en slirar i det blöta moddiga. En står med stövlarna djupt ner i en isblandad pöl och förstår att det enda en kan bära är förståndiga vattentäta skor med högt skaft. 

Och hur ska det kunna smälta? Vart ska vattenmassorna ta vägen? Kommer marken luckras upp och bli till brun dallrig lera som ger vika?

Igår när jag gick för att lämna och hämta ny kurslitteratur var det mulet, men påträngande vitt. Jag kisade men vande mig efter ett tag. När vi hämtar våra böcker, som sker uppe på Carlshem, med öppettiden 13-14 varje vardag, så står vi ute, vi ringer ett nummer som sitter på dörren och en vänlig person kommer ut och frågar vilka böcker vi önskar, försvinner sedan in och hämtar dem, kommer så ut med dem och vi skriver på ett papper våra namn, bokens namn, datum, personnummer och telefonnummer och går därifrån. På vägen hem gick jag in på Coop. När mina ögon vant sig vid det översvallande vita från alla håll, från snön på marken, från molnen på himlen, tycktes Coop svagt ljussatt och otroligt gult. Jag hann inte riktigt vänja mig innan jag var klar och blev inte så bländad av att kliva ut i det utplånade ljusa igen. 

Lukterna, lukterna

Köpte sardiner i olja efter bion i söndags. De visade sig vara rökta. De var så goda. Åt sardinerna på bröd med citron och vitpeppar och lite salt. Lukten av rökt sögs in i mina fingrar, in i plåten i diskhon. Den mötte mig när jag satte igång kranen, den mötte mig om jag rörde med min hand nära ansiktet. Tvättade mina händer, skrubbade fingertopparna, gned med stålull diskhon. Doften satt kvar.  Men idag kanske den släppte eller har jag blivit van.

En annan lukt som följer mig, som jag först inte förstod vad det var, en sötaktigt klibbig doft, var Majsans medicin. Den hon får på morgonen fram till den 24:e. I sammanlagt sex dagar.  Lukten hade kanske hamnat i mitt hår via mina fingrar, för den kom svepande mot mig då och då, när jag rörde mig, när jag vred huvudet. Trodde först att det var mitt underliv som fått svamp, böjde mig fram mot mitt skrev, drog in luften i näsan, kände inget, tog av mig byxorna, luktade på dem. Men fann inte källan, inte förrän jag förstod att det var Majsans medicin. Då hela hennes lilla fejs osade av den söta klibbdoften. 

Vårvinterljuset.

 Jag ser filmer igen, lämnade netflixgeggan, fick mig loss. Jag var på bio tre gånger förra veckan, Tár, En vacker dag, Aftersun. Såg Döden i Venedig här hemma. Såg Ran. Såg Min natt hos Maude. Såg Claires Knä.  Läser åter några sidor innan jag somnar, just nu Satansverserna. 

Min mage började värka och jag fick en akuttid på hälsocentralen. En läkare tryckte på min mage och den som nyss var öm och gjorde ont var bara en aning av den smärtan när han körde ner sina fingrar i den. Jag fick lämna blodprov, blev mätt och vägd. 185,5 centimeter lång, 70 kg. 

Solen är här, dagarna blir längre och längre och det känns nästan lite tröstlöst för snart när jag släcker, när jag hängt för så sovrummet är så mörkt som det går, så kommer det inte vara svart. Inte lugnande becksvart. Jag kommer inte känna hur nåt stannar i mig, hur något pustar ut. Natten kommer snart vara  grådassig eller mjölkig eller rodnande ljus. Den kommer vara vacker och ljuv. Den kommer kräva nåt, sällskap? Att nåt händer? Ungdom och ork? Jag vet inte. 

På de allt längre dagarna droppar det från taken, det blir pölar av sörja, snö och grus och vatten och vi klättrar på kanten av snövallar för att inte bli blöta om fötterna. Vallarna är ännu höga, brunt dammiga, svarta i sina skrevor, ändlösa. Plogbilar samlar upp snön, kör iväg med den till platser där den kommer ligga kvar under svart grus till juli.

Åt lunch med Karin idag. Jag fick i mig några tuggor, sen tog det stopp, inte att magen började värka, bara tvärmätt. 

Majsans kastrering.

 Taxin skulle komma kl 07:10 och ta mig och Majsan till veterinären där hon hade tid för kastrering kl 07:40.  Jag sov dåligt, var rastlös och nervös. Drack några koppar te, klädde mig, satte på mig ytterkläderna och fångade upp Majsan och la henne i väskan. Klockan var nu 07:10. Väntade på sms:et som skulle säga att taxin var här. Jag spanade ut genom fönstret, Majsan låg tyst i väskan. Kl 07:20 tog jag kattväskan och gick ner, ställde mig i porten, spanade ut, ringde taxibolaget och de sa att den var försenad, att det kommer en bil om 12 minuter. Jag tog kattväskan och gick upp. Fortsatte stå rastlös i fönstret och spana ut. Majsan fortsatte ligga tyst i väskan. Kl 07:36 ringde jag ingen, nu var jag anklagande, de visste inte vad som hänt, jag sa att ni måste kommunicera bättre så jag i tid kan hitta en annan lösning. Han i andra änden av telefonen bad om ursäkt. Jag fortsatte spana ut genom fönstret. Ingen taxi kom. Kl 07:55 ringde jag åter, nu började jag hulka vilket förvånade mig, gråter jag verkligen nu, det bara kom. Han sa att en taxi var på väg, ett sms plingade till, om fem minuter är din taxi här. Jag gick ner, taxin kom, taxichauffören sa: lovade de dig en taxi till 07:10, det går ju inte, vi har fullt upp med skolskjuts. Vi åkte iväg, jag ringde veterinären, försökte få tag i dem för att se om det var värt att komma när vi nu var 30 minuter försenade, inget svar, vi kom närmare och närmare, ringsignalen gick fram, en inspelad röst sa du har plats nummer ett i kön, samtidigt pratade jag och chauffören om Tunnelbacken, att den hette Ålidbacken när han bodde där, att han blev bjuden av några kristna studenter på ett Togaparty på Gluntensväg och att det hade varit sjövilt och tv:apparater hade slängts ut genom fönstren. Ingen hade ännu svarat från veterinären och nu var vi så nära att jag la på. Betalade 289 kronor för resan. Just när vi kom fram hade vi kommit in på kebab då jag sa att jag ätit mitt livs första kebab på Alibaba på 80-talet och chauffören sa att den godaste kebaben han ätit var i Paris. Jaså, i Paris svarade jag och vi önskande varann en bra dag medan jag sprang in till veterinären där de log och sa att sånt kan hända och de tog Majsan och försvann in och kom tillbaka och sa att jag kan hämta henne kl 11:30. Jag promenerade hem.

Hemma åt jag inlagda gurkor direkt ur burken och bröd jag värmt i ugnen. Drack mer te. Tog bussen till stan, gick därifrån till Teg, klev in prick 11:30 hos veterinären. Jag betalde 1650 kronor, fick sen följa med in på ett rum, fick en lapp om hur vården skulle skötas hemma, samt träffa Majsan, hon såg tuffsig och eländig ut, ögon som smala springor, jag fick ögondroppar att ge, samt höra att hon inte skulle få bli nedkyld. Trots det började jag gå, bära väskan, hemåt. Det var minus tre grader. Jag tog av min halsduk, tänkte att den var varm, la den hos henne. Hon låg ihopkrupen. Jag hade gått i ca 7 minuter då jag insåg hur dumt det hela var, att visst går det en buss ganska nära härifrån, pinnade iväg till hållplatsen, satt och väntade med handen nedstoppad hos Majsan, klappade henne ivrigt, så hon skulle hålla sig varm, la ned mina vantar hos henne i hopp om att de skulle värma, kände att hon var blöt i pälsen, att hon nog kissat på sig, fortsatte ändå klappa. En man vid bussen frågade om klockan, 12:00 sa jag, bussen skulle gå kl 12:06. det var nian, den går närmast mitt hem, dess hållplats är Klintvägen, gatan jag bor på. 

På bussen fortsatte jag klappa henne nere i väskan. En pudel klev på. Ingen reaktion från pudeln eller Majsan. Vi kom hem. Jag lyfte upp Majsan ur väskan, hon vandrade vingligt iväg med ögonen nästan slutna. Jag värmde en varmvattenflaska som jag slog in i en handduk och som jag försökte få henne att lägga sig på. Men det ville hon inte. Hon ville sitta upp mitt på golvet och kisa.

Majsan kvicknade till mer och mer, hon drack vatten så hela hon blev blöt. Hon fick på sig den medskickade kragen då hon blivit pigg nog att börja slicka sin päls och då riskerade slicka på operationssåret. Första halvtimmen med kragen låg hon platt på golvet, förflyttade sig ljudlöst och marknära. Jag tog en tupplur. När jag vaknat och klockan var nästan 18 gick jag ut, skulle till apoteket, himlen hade ännu små spår av dagsljus, jag köpte Majsans medicin, gick vidare till Coop på Ålidhem, handlade stjälkselleri, dipp, cola zero och ölkorv. Ätit så mycket korv de senaste veckorna, ölkorv och kabanoss och sånt där, vet inte varför det blivit så,  vart suget kommer från. Himlen var mörk när jag gick hem, såg vinden dra med snöpuder i virvlar från taken. 

Tár.

 Igår köpte jag biljetten till dagens 14:30 visning av Tár. Skulle jobba natten och sen ha biobesöket som motivation till att inte sova bort hela dagen. 

Somnade ca kl 09:45. Vaknade kl 12, 30 min före larmet. Låg kvar en stund,  så klev jag upp, värmde soppa, sminkade mig, klädde mig. Nu var klockan 13:20, bussen skulle gå 14:12. Kollade appen att inte nattens snöfall ställt in bussar eller orsakat förseningar. Satt sedan färdigklädd och väntade på att få gå till bussen. Messade Johannes om att Chaim Topol gått bort, fick inget svar. 

När jag kom till bion sa Daniel i kassan att nu sänker du medelåldern på publiken. Såg framför mig några 60plussare i salongen, klev in och det var smockat med äldre, rullatorer stod på rad längst ner. Jag hade plats 28 på rad tre, längst bak i mitten. När jag satte mig slog mina kläders nytvättade doft mot mig, kunde inte minnas sist jag luktade så rent. Flertalet gånger under visningen ringde olika personers mobiler och en hel del behövde gå på toa. Ingen skrattade, jag verkade vara den enda som tyckte filmen var rolig. 2 timmar 40 minuter lång och innan hade jag varit rädd att de få timmarnas sömn och ryktet om filmens snigelfart skulle få mig att kämpa mot sömnen, men jag satt klarvaken och ivrigt till mig filmen igenom. I början av filmen förs långa samtal i långa scener. Tár är självbelåten och pompös scen efter scen och nån gång där under första timmen ville jag gråta över att filmer som denna får och kan bli gjorda. När jag sen gick hem  genom stan kändes det som mitt ansikte fått Társ till en början självbelåtna pompösa småflin. Klockan var just efter 17, ännu ljust, men grått. Stilla och grått trots att det var folk överallt i svarta förståndiga vinterkläder med överdragsbyxor som pinnade hit och dit längs med gatorna.

Geggan.

 Dagarna går. En på hälsocentralen knäckte till mig. En kiropraktor kanske. Sned i höften och i axlarna sa han att jag var. Jag var sned redan 2010, jag såg ut som quasimodo 2018. Gick med lätta steg därifrån, alldeles rak i höft och axlar, var sned innan jag kom hem. Över 13 år av snedhet kan nog bara knäckas bort kortvarigt. 

Har fått en hals igen. Det skedde medan jag låg ner sjuk och med ryggont. Jag som länge haft ett huvud på axlar har nu en helt normal hals mellan axlar och huvud.

Är mest bara gegga i skallen. Vill typ ha gegga i skallen. Mjuk varm gegga. Ser serien Community nu, flera avsitt per dag, ger mig in i deras färgglada värld som blivit mig så bekant. Ibland skrattar jag så jag gråter, skrattade en gång så magen började värka och jag inte kunde ta djupa andetag och googlade "plötslig huggande magvärk" och fick tarmvred och tarmcancer som svar, men mest bara går tiden inbäddad och invaggad i något som inte har krav. 

Väntar på provresultatet från provet i torsdags, har inget hopp om att det gick bra. Kanske var några av mina svar på en C-nivå, men andra riskerar vara på F. Hoppas på restuppgift, förtjänar kanske ett omprov. 

Var ute och åt råbiff med ostrongänget i fredags. Råbiffen var god. Satt på kanten och ville bara hem igen, hem till Community och det motståndslösa. Firade Fred som fyllde ett på lördagen, samma där, alla ljud, alla samtal, allt socker jag åt som fick mig att må illa. Christer fyllde år och jag var bjuden och skrev inte ens att jag inte orkar komma på kvällen. På söndagen gick jag och såg konst på Verket. Svartmålade röriga lokaler på en bakgata, trodde att jag skulle vara äldst men det var jag inte. De hade filmvisningar, en dator projicerad på en duk skulle visa filmen. När pilen åkte över den projicerade skärmen, stängde ned spotify, stängde ned en video som snurrat, såg jag att de hade The Lonely Cougar and The Heartbroken Stud öppen, blev generad. Varför köpte SVT den filmen? Såg filmerna, i pausen mellan hann jag med det allra sista av bokrean. Det kändes viktigt med bokrean i år, att jag ville se den, ville se böckerna ligga där, se de gula skyltarna med röd och svart text, men ryggen och förkylningen kom emellan och nu på dess sista dag hann jag se den. Det var få böcker, bara några bord, inte något jag ville ha. Handlade två pussel som var på nån annan rea. Gick tillbaka och såg de sista två filmerna. Den kvällen hade jag tvättid och det var så underbart, så tydligt och konkret och jag älskade bilden jag fick av mig själv med att springa upp ner till tvättstugan, byta maskiner och hänga på tork, att städa undan efter mig vid 21:20 då jag var klar. 

I natt ska jag jobba. Ska jobba på våning två nu, samtidigt som Jonna, så vi ska kunna plugga ihop när vi är lediga. Har semester nästa natt för pappa skulle komma pga läkartid men den ställdes in och istället för att ta tillbaka min semester så har jag den. Tänker att jag kan skriva manus då, förbereda för nästa film, men kommer bara lägga mig ner och låta hjärngeggan jag varit i de senaste veckorna sluka mig helt och fullt. 

Svammel.

 Ryggen har blivit bättre, även om den känns spänd och ansträngd och sitta går ju inte, inte så länge iaf. Så jag har legat ner mest hela tiden. Utom när jag rör mig, rör på mig här hemma, vankar fram och tillbaka, dammsuger, diskar, gör en deg, gör en tomatsås och bränner löken och vitlöken, bakar en pizza, diskar ännu lite till, vattnar blommorna och vankar och vankar. 

Förkylningen har börjat släppa, trodde ett tag där att jag åkt på covid då jag inte kände nån lukt. Tog ett snabbtest, visade negativt, luktade på tvålar och te och diskmedel och mina pruttar och så snappade jag tillslut upp vaga förnimmelser av lukterna, vilket lugnade mig. Vet inte varför det kändes så motigt om det  skulle vara covid, kanske risken får långtidssjuk och risken för tappat luktsinne och att covid aldrig tycks ta slut.

Har sovit en massa. Trött utöver det vanliga, lite feber och värk gör väl att en somnar lätt. Såg Jönssonligan. Drakenfilm hade lagt ut flera och framför dem slumrade jag, såg 20 min här, 30 min där, sov timmar emellan. Det är väl av sentimentala skäl dessa filmer ses. Jag minns hur vi hyrde flera hos pappa en gång i Östersund. Nån gång på 80-talet. Minns att vi såg den med ikea och den med klockan i tornet. Har nog skrivit om detta. Vi brukade hyra film hos pappa. Vi åkte skidor och hyrde film, tog bilen in till stan, gick till en videobutik och så skulle vi hitta något alla ville se. Jag ville se tecknade filmer med djur. Minns en vi hyrde en som handlade om en hund och det var snö och på något sätt var allt väldigt sorgligt. 

Nu såg jag iaf Jönssonligan igen och bäst är Jönnsonligan på Mallorca för att Margaretha Krook är med och att Birgitta Andersson är extremt snyggt klädd. Filmen är dock inte bra för det. Men så otroliga de är som skådisar. Gösta Ekman, jag tror att han är Sickan,  jag tror Björn Gustafsson varje gång han verkar helt blank och bara säger Öh och eh och öl, för öl vill han ha hela tiden och när han går så där bredbent och flinar och är lurad ut på vatten och ledsen så ser jag inget skådespel. När Birgitta Andersson vilset flackar med blicken och väntar på killarna utanför där de gjort en kupp och de har på nåt typiskt vis blivit inlåsta och är på väg till Polen, så tror jag på henne, inget skulle få mig att tro att hon skådespelar. Vanheden är lite mer en karikatyr, jag köper det inte, men gillar det och kan inte föreställa mig nån annan än Ulf Brunnberg som honom.

Det har varit alldeles för underbart att dra för gardinerna tidigt på kvällen och ta datorn med till sängen och ligga där och se dessa filmer. Jag som kände mig så stark och alert innan jag blev sjuk, så spänstig i själ och kropp liksom, så verkar det vara för mig, att jag känner mig stark just innan jag faller. Övermod. En diskrepans (använder jag ordet rätt här?) i vad jag tror att jag klarar av och vad jag egentligen klarar av. Allt tyder på att jag aldrig kommer tjäna pengar så redo som jag är att bara lägga mig ner och sätta paus på världen och livet och se filmer i mörkret bakom fördragna gardiner. 

Jävla rygg och stank och all annan kroppslig skit.

 Dammsög, lämnade efter mig en doft av vatten som stått stilla. Som stått stilla mycket länge. Som ett akvarium där fiskar kvävs. Som min eremitkräfta luktade när hon dött och ruttnat i sitt skal. Som alger och dy. Kanske var det från min rumpa, kanske från mitt underliv, där kan en göra en rolig poäng av våtmark där ingen rörelse förekommer. Kanske kom lukten från min rygg, mitt hår, mina lår? Jag vet inte. Den jästa ruttna jordiga blöta lukten följde mig, ville slippa att vända tillbaka in i den, möta den, gå genom den, den gav mig kväljningar. 

I natt, vaknade tidigt, vaknade av svettdoften från min kropp. Som en tonåring som spelat fotboll en kylig vårkväll. Varför skulle jag lukta så? Kall och varm under dubbla täcken. Min mun var torr och jag var klarvaken. Kissade. Kissade så mycket igår, mer än jag brukar, kan hålla mig hela nätter för att sen glömma att kissa när jag vaknar och efter frukost och en kanna te kommer jag på att blåsan måste tömmas. Men igår kissade jag på mig. Så snopet. Jag fattade ingenting. Det var ju kväll då och inte en stinkande dammsugning eller en stinkande natt. Bara en vanlig kväll. Gick mot toaletten, skulle kissa, lyfte bort Jussi som älskar toalocket och kanske hände det då, nu i efterhand känns det som så, för nåt hände just då, nåt jag inte trodde skulle resultera i blöta trosor, blöta jeans och rännilar längsmed insidorna av låren. Jag blev verkligen förstummad. Eller så utbrast jag något. Iaf en kraftig inre reaktion. Detta resulterade i att jag kissade konstant. Vågade inte ha något i blåsan ifall det skulle rinna ut så där plötsligt och snopet. 

Åter till imorse när jag vaknat så tidigt, då det typ var natt och jag fort givit upp sömnen, att få somna om, istället klev jag upp, gjorde te, pluggade, och när ja skulle resa mig från plugget hade ryggen och höften låst sig i motsatt riktning. En höft som sticker ivrigt upp, kanske 10 centimeter mer åt ena hållet och en överkropp som sticker iväg åt andra. Jag duschade, kunde inte tvåla in fötterna, hukade ihop mig, satt i duschen, sen skulle jag ta mig upp, torka mig, allt var en stel kamp, min kropp var inte min. 

Tamara och Jonna kom. Vi pluggade och jag blev snedare och snedare. När de gått la jag mig på dagbädden. Rak i ryggen, nä sne, men platt i ryggen, låren upp va, med fötterna ner i dagbädden. Somnade. Sov en timme. En timme utan värk och när jag vaknade låg jag där stilla och tänkte att nu har det släppt, nu är jag fri, nu är låsningen borta. Satte mig, lite öm, men nog kändes det bättre. Så skulle jag ställa mig upp och föll på knä i smärtan och allt var jag tvungen att se i helfigurspelgeln, så dumt, så onödigt att behöva se sig själv kravla runt, stel, rädd och nästan hjälplös. Kröp till köket. Ville inte tända, ville inte att grannarna skulle se mig så här. Ringde Signe, hon svarade inte. Ringde Agnes, vi pratade i tio min men hon behövde vila rösten pga sjuk, ringde Johannes. Vi pratade en stund. Jag värmde löksoppan, flyttade plåtar, fyllde på katternas vattenskålar och nu sitter jag här, framåtlutad och utan smärta och vågar inte tänka på hur det ska kännas när jag ska räta på mig, resa mig upp.