Jag vakar av idag efter mina fyra arbetsnätter. På måndag börjar min första kurs på min utbildning till USKA. Allt är som vanligt. Mitt lilla liv pågår med att jag jobbar, sover, äter, tar alvedon mot huvudvärk, Sandra köper fika till oss för en av våra nätter, den vi tror kan ha blivit vår sista ihop. Vi finns inte schemalagda tillsammans igen.Vi tar oss sakta sakta med många avbrott igenom fem timmars versionen av Fanny och Alexander. Jag ser en dokumentär om Charlotte Perriand och blir rörd över hennes sätt att se på hem och saker, om hennes drömmar om livet som skulle levas i de lägenheter hon planerade med de möbler hon skapat. Jag planerar maten för lördagens julgransplundring då min ena syster ska komma hit. Jag oroar mig för Jussi och känner på mattorna efter kiss flera gånger per dag. Jag söker bland kattungeannonserna på blocket efter en ny katt. Jag möter Karin två mornar när jag är på väg hem från arbetet och hon på väg till sitt. Mysan ringer en kväll och vi SMS:ar som vanligt om allt möjligt och idag skickar jag en bild på mitt nyvakna fejs efter två timmarssömnen jag begränsar mig till dessa vaka-av-dagar. Jag SMS:ar med min moster Åsa, så som vi gör varje fredag, vi skojar om världsläget, vi pratar Candide och att vi trots den insikten som Voltaire hade redan då så har vi inte lyckats bli mer empatiska, inte slutat suga ut fattiga i vår strävan efter överflöd.
Min mobil fylls med notiser om rekordvärme under 2021, haven som blir varmare och varmare och hur en upphettning av dem förändrar våra villkor här på jorden. Hur polerna smälter och extremväder uppstår.
Min mobil fylls med notiser om pandemin, om smittotalen som ökar, och vi pratar om det en natt, vad händer när vi alla blir sjuka, alla vi i huset, vem ska jobba då? Vem tar hand om våra brukare när vi fått omikron? En morgon pratar vi om anhöriga som inte förstår att vi är i ett speciellt läge, att pandemin förändrar saker, att viktiga operationer ställs in, skjuts upp, kanske aldrig blir av, för att välfärden sakta nedmonteras för att riskkapitalister ska kunna sko sig på våra skattepengar, för att medelklassen ska kunna äga mer, äta gott, slippa städa och renovera kök i all evighet. Och för att pandemin kom när tråden vi redan balanserade på var tunn och skör. Att i denna pandemi är inget som vi önskar.
Min Mobil fylls med notiser om Nato och Ukraina, om Ryssland och om svenska trupper som flyttas till Gotland. Om att läget är oroligt, att det finns ett hot och jag vet inte, men allt känns som år 1939 då Nazityskland invaderade Polen trots omvärlden bestämda missnöje med detta.
Ser en intervju med en KD-politker som kallat Annie Lööf för quisling och jag tänker är det inte KD som är quislingar, KD och Moderaterna som nu likt Quisling vill komma åt makten med hjälp av Nazisterna. Även om de Svenska nazisterna förfinat sitt språk, inte längre står där med rakade skallar och hailar och brölar och hatar. Så nog finns hatet där, nog bygger deras popularitet på att de valt en syndabock för ett förändrat Sverige och nu enar en massa människor i att hata, hata, hata sig blinda på vad som egentligen blivit fel. Så som Hitler gjorde. Och SD är inte Nazister längre men rasister fortsätter de vara och det är samma jävla giftiga skit som kan förgöra oss.
Jag tröstköper en film. Diva. Regissören dog igår och jag fann en Blue ray och jag längtar till imorgon då min syster kommer hit och vi ska äta gott, den snaps jag gjort, den knäck och kola jag kokat, de knäckebröd jag imorgon ska baka ut, den julinspirerade plockmat jag planerat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar