Veckan som gått.

 Vakar av idag efter fyra lugna nätter på jobbet. Internet som slutade funka på tv:n gjorde att vi, Sandra och jag, flyttade fåtöljerna till framför datorn. Vi såg Brita och Kalle och deras bestyr med en gård de köpt. Vi drogs med, såg dem vara härliga, gravida och starka. Fruktsamma och drivna. Hans kyssar som liksom äter upp henne, som att han inte kan få nog och hon som målar med barn hängande på ryggen och han som donar med något och har ett barn på magen och allt är så fint och visst bränner de av mot varann men sen fylls gården av vänner och glädje och mat och det är sommar och jag vill så gärna se deras vinter, då natten och mörkret tar över dygnets timmar, då kylan kryper sig på, ständigt kryper sig på, som motas bort stundvis men alltid biter sig fast i ens nästipp och vägrar släppa sin belägring där, inte förrän våren kommer och jag vill se hur tonåringen tar sig till skolan och hem.

Sista natten, igår, gjorde vi våfflor. Vi var dåliga på det, smöret blev grynigt i smeten när det iskalla vattnet hälldes på och då det iskalla vattnet råkade bli dubbelmängd gjorde vi ny smet och sen åt vi två våfflor var och det var så gott och tv:n hade fått internet igen och vi saknade vår hörna framför datorn och alla boende sov och mår bra och klarar sig själva. Ingen syrgas, inga fallrisker, utan allt vi behövt göra är att fixa kaffe och smörgåsar till deras tidiga mornar och då skiner solen utanför för dagen börjar gry strax efter kl 04. 

Men min lediga tid, stunderna mellan nätterna, har jag rastlöst inte kunnat sova. Har möblerat om, möblerat tillbaka. In på Nordiska Galleriets sida och spanat och drömt om the Togo från Ligne Roset. Den dök upp i mitt medvetande i somras, då ett klipp, en visning av ett hem av en youtuber, en ung vacker youtuber, för det är väl de alla, men kanske hon var extra vacker, extra cool. Hon fotar och är ung och pratade om 2017 som Way back in time och i hennes lya i Berlin stod en Togo soffa i läder och hon var så drömmig när hon slängde sig ner i den, hennes födelsedagspresent till sig själv, då hon fyllde 25 ett halvår tidigare. Soffan är dyr och Designad på 70-talet. Men den är inte den dyraste soffan och ett frö såddes i mig, att ha en bit av det hon har, denna soffa, det jag kan köpa.

Och den fanns där på rea. Den lilla soffan för 26 tusen kronor, om jag valde en billig klädsel och det vore så fint med den i manchester, lilarödbrun manchester, eller dovt rosa. Och den fanns för 18 tusen kronor som fåtölj och båda med en leveranstid på 20 veckor och då, då skulle jag säkert hört Elsa och Sofia i sin podd prata illa om den och hunnit tappa sugen och så suttit där och fått punga ut men nu, dagarna mellan arbetsnätterna, då sömnen inte kunde nå fram och jag febrigt suktade efter den, efter en bit av youtuberns unga framgång, fick jag sätta mig på mina händer för att inte beställa den och mina ögon rullade bakåt och runt och ryckte när jag försökte sluta dem och sen satt jag där igen, ivrigt kollande bilderna av tygproverna, letade upp fransyskan som visar sitt hem i paris och där Togo soffan står i en elegantare miljö än hos youtubern och sen rastlöst möblerat om och tillbaka och inte riktigt känna att det gick att finna ro, inte förrän jag åter var med Sandra på arbetet igen och sen idag lägga ett bud på en lampa på tradera jag kunnat köpa billigare i nyskick på Ikea och liksom bara vilja krypa ihop av skam och förbannelse över min ivriga dumhet.

Bilder av mitt hem, bilder jag tog och la ut för att nån skulle kommentera hur fint det var och då dämpa suget efter köpet.

Solen.

 Tänk när trädet utanför fönstret börjar knoppas. Kanske går det fort, att här mellan husen uppstår en värme som skapar sommar när det utanför gården fortfarande är kylig vår. Då står trädet där grönt och de gröna löven blir en stor del av mitt vardagsrum. Så Som det trädet alltid är. När det låg klätt av snön, som nu, kala grå grenar i en blek sol. Idag är solen blek för den kommer från en himmel med vita tussiga moln och den ljuvaste ljusblå en himmel kan ha. Igår kväll, när jag lite sent, gick mot min syster var luften likt en aprikos i färgen. Skymnings himlen som brann över en grågeggig snösörja, över hus och vägar som byggs och byggs om. Skymningen var i min rygg och jag stannade ofta och vände mig om för att se på den, se den glänsa i den våta marken, i snömåddspölarna där grus knottrade ytan. När jag väl fotade skymningen, så var den nästan över, blivit grålila men små stråk av rött och guld.

Kameran.

 Pappa gav mig en kamera. Igår gick jag och hämtade den på affären. Det var en promenad på 4,9 km dit. Han bakom kassan var en ung man och jag kände att jag nog inte träffat en ung man på väldigt länge, för jag blev lite kär. Sen Dök Johan upp som kund i kassan bredvid och det gjorde mig glad. På vägen hem träffade jag Frida Hammar, som jag svältfödd på mingel stannade och pratade med. En stund efter att vi skilts åt träffade jag Micke och hans fralla Bosse. Jag liksom högg fast i dem, ville bara prata och solen strålade över oss och när jag kom hem efter det som blev en milslång promenad var jag strålande glad över mina möten med han i kassan, Johan, Frida och Micke. Och just ja, innan jag kom hem så träffade jag även Signe, utanför hennes jobb där hon väntade på bussen. Pappa ringde på kvällen och ville se kameran, jag fick plocka fram den, sätta igång den och vrida och vända på dem framför hans ansikte på mobilen. Igår var en ganska underbar dag.

Weird Al.

 Här låg jag och var döende. Inte akut döende, utan döende på det sätt folk är mest från det att vi föds. Men liksom så jädra medveten om att döden stundar och inte bekväm med det.

En stund senare såg jag en dokumentär där Weird Al Yankovic var berättarröst och jag tänkte på när snacket gick bland oss barn på Ålidhem på 80-talet om att han var Madonnas bror. 

Kl 14 gick jag en promenad med Mysan. Vi gick och gick och gick och dagen var grå och vinden kall och jag ångrade att jag inte tog min mössa och vi gick förbi och hämtade den och gick och gick en sväng till och den promenaden räddade min dag, varit glad sen dess, även om jag började gråta åt ett klipp på youtube med katter som utövade konster på scenen i America Got talent. Somnade visst i soffan och när jag vaknade var det mörkt och jag låg kvar, somnade nog om, vaknade igen. Visste inte vad klockan var för mobilen låg i köket och jag låg kvar en stund till. Reste mig tillslut, tog mig till köket, klockan var då 19:31, åt av löjromspizzan från tidigare idag och har nu ett svagt brännande bak i gommen efter den råa rödlöken.

Har även duschat. 

Förmiddag en vårvinterdag i mars.

 Fick sova natten som var. Får oftast sova nu, men lever kvar med känslan att natten är ett osäkert kort efter den sömnlösa vintern jag haft. När jag vaknade var det förmiddag, nära kl 11. Jag gick upp. Åt resterna av löjromspizzan från igår, gjorde en virgin Mary. Solen sken. Började diska, men lite rastlöst och mitt i diskandet tog jag två krukväxter till duschen och duschade av dem, sen diska lite igen. Så stod jag i vardagsrummet och ser ut på den soliga dagen, tänker att jag borde höra av mig till någon om promenad, eller gå ut själv, jag minns bulldegen som jäser och att jag ännu diskar och går tillbaka till köket. När disken är gjord börjar jag torka bänken och spisen och ett hårstrå på kaklet sitter envist klistrat blött kvar. Jag sveper över och hårstrået byter form, vägrar följa med trasan och det blir en hets i mig att få bort det och nu blir kaklet  smutsigare och smutsigare och trasan tycks vara orsaken. Trasan slängs och en ny tas fram och köket lyser vitt av solen utanför. Jag sätter mig på golvet, ser fläckar på luckorna och börjar gno med den nya trasan. Kryper längs listen, ser smulor på golvet och kattpälstussar på mattan och undrar hur dåligt dammsög jag igår. Tänker åter att jag borde höra av mig om promenad idag, men minns än en gång att jag har en bulldeg på jäsning och så kokar jag kaffe för det har jag inte druckit än. Det blir då mörkt. En grå filt har lagt sig över himlen och det dämpar min rastlöshet en bit. Kaffet blir klart och jag höjer blicken, snön viner utanför, den rusar mot fönstret för att sen rusa åt sidan, likt fiskar i ett enormt stim som flyr en haj, små små fartränder i massor utanför mitt fönster och jag känner att denna dag är räddad.

Två Bilder.

Forsätter gräva ner mig i sentimentalitet. Inte hjälpte det att jag läst Återstoden av dagen. Den sorg som drabbar Stevens när han bara blir kvar i den lilla staden med piren där lamporna tänds i skymningen. När han gjort sin färd genom landsbygden, sett sjöar, gått upp på en topp, träffat människor och ägnat mycket tid åt att minnas det som varit. Hans första resa på många år, kanske hans enda nöjesresa. 

Jag blev drabbad. Likt golvad. Nu i denna pandemi då jag är mitt  arbete, då ansvaret krävt att jag inte tagit för mig av allt det andra, av det levande livet. Och inte har det varit jobbigt heller, som jag tidigare skrivit har det passat mig bra. Men nu är jag här, trampar vatten i sentimentala tankar, medveten om tid som gått, om tid förlorad. En saknad, en stor saknad.

Visst kände jag så här för ett år sen? När Montzi kom. Att jag då sjönk ner, tänkte på hur allt kunnat vara. Då band jag ihop Montzi, kattungen jag skaffade i sorg över att Tyra dog och att Miss Jones snart skulle dö, med deras tid som kattungar, mina första katter. En ny tid började och jag mindes den gamla tiden. När Tyra och Miss Jones tumlade runt, deras liv hade just börjat. Då jag var fyllda 30 år. För ett år sen 41, nu 42.

Är det ljuset som kommer åter som väcker detta i mig? En jävla längtan. Att jag känner mig förlorad och gammal. 

Suck. 

Fann två bilder som är viktiga för mig. Tagna i slutet av sommaren 2003 i mitt rum hos Anna. Carolina och jag hade vandrat  i jämtlandsfjällen, efter vandringen köpte jag en liten polaroidkamera. Bilen hennes var opålitlig och vi fick putta igång den många gånger, andra gånger bara vänta på att den skulle bestämma sig för att starta, vi hade åkt en sväng till Trondheim, sen rullat på bensinångorna in över svenska gränsen och tankat med mynt på en mack i Storlien.

Bilderna togs dagar senare, kanske ännu längre. För vi åkte till Umeå, hon sov en natt hos mig, sen fortsatte hon upp till Norrbotten för att en tid senare åka hem, sova hos mig igen. Vad som är säkert är att bilden med Carolina togs först, för på bilden av mig ligger den där på det skrynkliga lakanet bredvid mig och framkallar sig själv, så som polaroider gör. 

Nätterna hade blivit mörka när hon var förbi. Natten var varm, minns hur vi gick ut, kanske till hennes bil och hämtade hennes packning. Minns värmen, hur gatlysena sken och allt det grönas mörka mognad.

Det finns en närhet i bilderna, en intimitet som unga vänner har. Ett behov av att höra samman och där och då hörde vi samman. Nu, som vuxna, hör vi inte ihop, inte på det sättet. Liv delas på andra plan, med partners, till barn. Eller med ens katter. Som unga var vi nära varann i livet, sen blev våra liv olika, pengarna mellan oss, ett hus, en liten hyresrätt, ett giftemål och tre barn, katterna. En universitetsutbildning och arbete, ströjobb, äldreomsorgen och ännu drömmar om att skapa film. Den unga intimiteten är borta mellan oss.

2006.

 Johannes berättade ett minne från 2006. Han hade handlat på Ica maxi och på väg hem längs älven stannade han till utanför mig. Jag bodde då på Scharinsvägen, i ett grönt trähus från 40-talet. Jag hade en lägenhet högst upp med en balkong med eftermiddags- och kvällssol och en utsikt över älven och siluetten av kyrktornet och de få skrapor som då fanns inne i centrum. 

Han hade stannat vid mig, jag hade legat på balkongen i bikini och rökt cigariller. Vi hade pratat en stund. 

Jag minns det inte. Vilket är synd.

2006 känns avlägset, en svunnen tid, en förlorad tid. 

Jag var 27, skulle fylla 28. Jag hade blont hår den sommaren. Hade haft alla möjliga hårfärger det året och i det blonda, med flera lager fejktan, fick jag ofta höra att jag var lik Marie Serneholt, som det året hade en barbie-look och en hit med That's the Way my heart goes. 

Nu när jag tänker tillbaka så var det mitt sista år av fullt ös. Sen slocknade en del av mig. Något nytt började och där är jag kvar. Då var jag i full blom. Jag vissnade fort. Min själ, mitt mod, allt slokade och slokar än. Vibrationen som var aptit på livet blev vibrationer av rädsla. Det skedde inte över en natt, det skedde gradvis.

Trött och rädd, där hamnade jag, där fortsatte jag vara och där är jag. Inte jämt, men det finns där, som en grundton.