Nu har gryningen blivit vit. Vitgrå. Små snöflingor yr, har lagt sig på taken, på bilar, på gräset. Vägarnas asfalt är ännu blöt och svart. För någon timme sen var det blått ute. Djupt blått. De få fönster som var tända lyste gult. Och ännu några timmar tidigare var natten svart.
I nattens mörker ställde jag mig på balkongen för att få frisk luft. Denna natt jobbar jag högst upp i huset, på den tredje våningen. Brukar arbeta på bottenplan. Utsikten ser lite finare ut här uppifrån. Det var på dessa två avdelningar jag började jobba för 16 år sen. Blir kanske lite sentimental, fast alla våningars avdelningar ser likadana ut. Står en i korridoren kan jag vara precis på vilket våningsplan som helst. Även har det renoverats, nya möbler, nya färger. Kan vara så att jag frammanar sentimentaliteten, då långt innan jag fyllt 30 år, då vi var ett gäng sommarvikarier som fortsatte som timvikarier. Vi festade och roade oss. Vi jobbade bakis. Vi hade inga planer på att bli kvar här. Och av oss är bara jag kvar. I samma hus, på samma arbete, fast nu natt ut och natt in.
När jag står på balkongen ser jag hur ljus blinkar och glittrar. Röda och gula lampor långt bort. De ger mig samma känsla som de gav Ryan Phillip i Studio 54, när han i New Jersey natten ser ljusen från Manhattan lysa upp himlen. En längtan till något annat, bort från det futtiga grå. Erövra och bli en Gudom. När den lilla minut av frisk luft är slut, förstår jag att de röda och gula ljusen vid horisonten är lysena på byggkranarna uppe vid sjukhuset, där det gamla revs och nytt praktiskt och användbart ska byggas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar