fluff

Är ljus, blek, blåvit, rosavit, gulvit. Beroende på årstid, på dagsformen osv. Sminkar mig ljust också, skirt, rosa läppar, kinder, ögonlock. Blankt, fuktigt, glowing. Klär mig ljust, ofta en vit jacka, en vit kappa, en vit tröja. Håret är ibland rödblont, oftast rödblont, ibland mer knalliga rött, intensivt, djupare, mustigare, men bara en kort tid, för färgen tvättas ur och kvar blir det rödblonda.

Här står jag medelålders och omger mig med skirt fluff som reflekterar bort rynkorna, tröttheten under ögonen, koppärren.

Bryter av med svart klumpig mascara.

Klubba

För några veckor sen, kanske över en månad nu, var Mimmi här. Vi gick på klubb. Ut i natten och dansade. Snön föll, och hade så gjort i dagar. Snöhögar och snödrivor tornade upp sig, skymmer hus och vägar.  Vi drack Norrlands Akvavit och lyssnade på50 cent hos mig. Jag sminkade mig, brunt och glassigt runt ögonen, orangea glansiga läppar.

I glittriga lurex toppar drog vi så till klubben. Stod i kö. Köpte mer sprit som serverades i blommiga kaffekoppar. Dansade en stund och ställde oss i den långa toakön där unga män tog kontakt. De tog oss för studenter och vill sedan veta vår ålder. Mimmi sa sin,31, jag sa min, 40. Nu blev vi inte trodda och det blev ett jädra tjat. Att bevisa sin ålder kändes knäppt och jag började förstå att jag var äldst på stället. Enda 40åringen på klubb den natten. Vi kom fram till toan tillslut och våra vägar skildes åt för ett slag. Tills de letade upp oss och visade upp oss för sina vänner. ”Gissa deras ålder” ”gissa hennes”. Jag såg mot fjärran, ut i rökmaskins diset, Mimmi blev smickrad.

En stund senare gick vi hem. Vi stannade i en tunnel och tog bilder, vi stannade i en backe och tog fler bilder liggandes i drivorna. I min port ringde vi en taxi till Mimmi, jag satt på golvet och Mimmi spanade ut i mörkret. En långbent Donna i jazzbyxor och blonda lockar kom. Hon strålade och hade de långnaglade nävarna fulla av lösa cigg som hon ville ge oss, hon ville även fixa en svarttaxi. Men mimmis taxi kom och vi skildes alla tre åt.

Dagen efter tog förkylningen som ännu slemmar min hals fart.

Ny film

Ska göra ny film i sommar. Det går aldrig att veta om det kommer bli så, mycket kan hända. Det är månader kvar till vecka 29. Men jag har fått det jag behöver för att det ska ske.

Filmen ska handla om att vara ensam i stan på sommaren. Att vara 40 år med katter i en liten lya. Medan gatorna är tomma och en blir kvar inne i sin lägenhet och drömmer om turkosa hav. Filmen ska jag göra helt själv. Nä, inte i slutändan, inte helt igenom. Men bilderna, scenerna ska jag filma. Jag ska vara skådisen, den enda rollen, hon som fotar sin rumpa och inte förmår få något att hända. Jag ska regissera och jag ska ta ljud.

En film om att vara ensam som jag gör helt ensamt.

Mardrömmen

kl 00:01 messade jag J godnatt och kl 00:51 messade jag honom igen om mardrömmen. Läste en stund efter det första sms:et. Läser Vedergällningar av Karen Blixen. Där bubblar något oroligt under ytan i den, eller så är det bara att jag vet att det är en skräckroman. Läste ett kapitel. Släckte, måste ha somnat direkt.

Drömde att jag gick en smal gång, en gata mellan två tegelhus, ett parti var bäcksvart och gatlyset lyste upp en bit framför mig. I mörkret griper oron mig, ringer J för att ha någon som pratar med mig så rädslan ska hållas i schack. Medan vi pratat drar en kraft mig bakåt, något obestämt håller om min överarm. Ser hur gatlyset framför mig försvinner längre och längre ifrån mig. Med lugn stämma börjar J berätta om det värsta han varit med om. Men jag vaknar och får inte höra vad det var.

Så jag messar honom igen, alltså kl 00:51

Han säger att det värsta han var med om hände förra veckan. Kärlekstrubbel. Ja, så banalt - hans ord.

fortfarande krasslig.

Idag blev jag hemma. Dagen är ledig, men jag blev i soffan. Snorar och är matt i kroppen. Hostar.

Läxar tydligen också upp mina vänner per sms. En olyckligt trånade efter en som hen bara träffat fem gånger på ett år, som hen nu sitter som en hundvalp utan matte och väntar på svar på sms hen vet inte brukar få något svar och blir allt mer olycklig. Jag liknade det med ett beroende, ett självplågeri, att nu fanns det ingen anledning att vara sur på den hala, att hen som väntar och utsätter sig för detta om och om igen bär skulden till sitt eget värkade hjärta.

En annan vän fick bannor efter att vi på morgon sms:at om våra lurande förkylningar och när vi senare sms:at så hade vännen varit hos den gemensamma vännen som iaf förr fick lunginflammation vid förkylning och fick dem flera gånger per år, pga ett immunförsvar som var/år kaputt

Eller så låg jag bara här, uttråkad och vass i själen och högg. Men intalar mig att det är goda råd, att det inte var min mening att banna, bara en spontan förvåning över besöket. Men antagligen leker jag bara Dr Phil och är ingen att luta sig mot.

Förkyld (igen)

Igår sov jag på dagen efter nattens arbete. På kvällen lommade jag ner till bildmuseets och Littfest kvällsprogram. Har i år ackreditering, or so i've been told, till dagsprogrammet. Men sov bort fredagens och nu sitter jag här apatisk och tuggar muslin. Som en ko som idisslar. Igår kväll iaf, när jag kom in på bildmuseet och det kryllade av folk, fullt av liv. Brast min svett ut i floder. Det rann längs ryggen och pannan fuktades. Ställde mig ute i kylan två gånger. knäppte upp kragen i halsen. Men fukten gav inte vika, ryggen fortsatte vara blöt. Ludvig kom. Jag pratade bara om min svett, han föreslog att det kan vara torgskräck och det lät rimligt.

Det gick över. Kvällen blev trevlig, även om jag behöll min stirrighet och känslan av att vilja fly. Min flackande blick. Och kl 23 gick jag hem. Dolade på här hemma, vet inte med vad, åt, såg på luften mellan ögonen och taket, läste lite. Somnade.

Sov. Sov djupt.

Vaknade efter 10 timmar med en tjock hals, hostade slem över handfatet. Sköljde munnen. Drack kaffe och mal nu min musli mellan käkarna. Långsamt. Matt i kroppen och med en rinnande snok. Kommer inte komma iväg till Littfest idag heller.

Förmiddag.

Solsken idag. Solgass genom de smutsiga fönstren. Ljuset är vitt och bländande. Katterna gör sitt, ligger på elementet eller gnider sig så det slaskar mot min hårborste som slött fått ligga kvar i soffan i dagar, veckor, månader, kanske år.

Det är tyst. Som att jag är ensam i hela huset. Ingen bil hörs från vägarna utanför. Inget vatten som forsar genom rör eller steg av hårda skor mot trapphusets golv. Eventuellt hörs ventilationen, ett brus iaf, liksom pulserade, så det kan även vara blodet som pulserar genom min skalle.

Solskenet är vitt och jagande. La mig åter i sängen efter frukost för att kroppen är trött, på riktigt trött, av rimliga anledningar som en extra jobbnatt, långpromenader och all denna friska luft jag andats in under dem. Men det är som att solskenet har ett krav, att jag måste fånga dagen.

kattsanden.

Går med påsen som är full av nerkissad och nerbajsad kattsand. Går ut på gården, dagen är krispig och kall och solig. Jag har mina smutsiga mjukisar, de jag lever i här hemma, har en stumt varm fleece tröja jag fått av mina systrar, så att vi alla tre ska ha likadan.

Ute på gården kommer hen emot mig, hen är kort och späd, med svart hår under en svart luva, en kamoflagejacka och smala svarta jeans. Hen kramar hårt en förpackning nyponsoppa och hooden är lite öppen. Hens kinder är rosiga, näsan lika rosig den. Hyn vit. Blicken plågad och hållningen frusen. Den lilla människan ser ut som mina fördomar om Norrbottnisk ungdom. Jag tänker att hen säkert lider lika mycket i värme som i kyla. Att istället för en blottad hals i kylan svettas hen i samma smala jeans en varm sommardag.

När jag slängt påsen med kattsanden vänder jag tillbaka mot min port. Ur den kommer en ung man med en jämthund. Jag tänker att jag ska bli kär i en reslig karl med en jakthund, att det vore perfekt för mig, ett intresse jag inte väntas dela, en vacker hund jag får klappa men slipper sköta, gott kött och tider ifrån varann. Men hans min är stängd, han nickar inte ens åt mig. Han har rynkat sin näsa och när jag kommer in genom porten känner jag stanken min kattsands-kiss-och-bajspåse lämnat efter sig.

Städa.

Städade men det blev inte rent. Kämpade på ett bra tag, mest tog det tid för att jag åter bakat, vilket pågick samtidigt som jag dammtorkade, dammsög och skurade. La mig ibland ner, på sängen, inte planerat, det bara hände. 

Att det kan ha gått två månader sen sist. Visst, jag dammsuger ibland, sveper av köksluckor och spis också. Inte dammtorka och skura. Nu blev det aldrig rent. Bara flyttade runt katthåren och dammet med min trasa och min mopp. Tovade till allt. det får duga.