Morgonen

Vaknade av mobilens larmsignal kl 10:00. Ur djup sömn. Låg kvar. Ögonen kändes igensvullna, svåröppnade. Sovit själv i rummet, för min kusin hade ju åkt hem dagen innan. Gardinen, som är ett mörkt tygskynke som en hänger för, klämmer fast i gardinkornischen, när en går till sängs, släppte inte in mycket ljus. Rummet var mörkt och som vanligt, som passar sig en ledig sommarmorgon, funderade jag på om solen sken bakom. Det gjorde den ej. Men sen, några timmar senare sken den.

Sommarön

Är på en ö. En lummig ö bland en massa andra lummiga öar. Det finns en kvarn på ön och jag åkte färja hit. Huset ser gammalt ut, det är byggt med gamla fönster, huset ser ut som om de alltid har stått här. Men det börjades byggas för kanske 15 år sen. Det är ännu inte klart.  Det byggs sakta sakta. Kanske för att aldrig bli klart. För vissa är själva görandet målet antar jag. Jag trivs här.

När jag kommer är min moster och hennes man här. Min kusin är också här. De är solbruna. Djupt solbruna. Det är ingen hejd i de pigment de har. Osminkat rena, med slanka kroppar och dessa långa solupphånglade lemmar. Mornarna är långsamma, någon dricker te, andra äter lite frukost, då börjar den som nyss drack te äta frukost och de som åt lite frukost tidigare börjar dricka kaffe när den som druckit te nu ätit klart sin frukost. Sen samlas grejer ihop och läggs i en korg. Filtar och dynor att ligga på. Vatten i en flaska. Alla plockar också på sig sina badkläder, lite varmare kläder, någon bok, solskydd m.m. Det här tar lång tid. Helt ärligt tar det orimligt lång tid. När alla är klara och samlade så börjar vi fyra gå i trupp över ängen, genom skogen, först kommer en stor ek, sen höga bladträd, som är som tunna pelare rakt upp i skyn med ett fluffigt ljusgrönt tak seglande över oss, efter kanske femtio meter blir det tallar, stora knotiga tallar, där syns havet. Där finns en klippa vi lägger oss på. En ser öar överallt runt sig. Det ser ut som en liten sjö, men fullt av båtar. Segelbåtar som sakta kryssar fram, andra som slappt glider med vinden, motorbåtar som fräser eller lunkar fram. En och annan färja. Det är i färjans vågor vi, min kusin och jag, vill bada. Bli översköljda, omkullkastande, uppslukade av. Det är höjdpunkten. En dag har vi högläsning på klippan. Jag läser rysarnoveller för de andra. En om ett lotteri, en som vi inte förstår.

Min kusin är 30. Jag är 38. Vi blir som barn ihop. Rusar runt, skrattar, leker. Ja, vi leker. Cyklar iväg på äventyr om cyklar finns, eller som här badar i svallvågorna efter färjor. Vi somnar när mat lagas, vi sover bredvid varann och pratar den tidiga natten fram. Men igår åkte hon in till land med sin pappa, hennes mamma och jag är kvar på ön. Senare i eftermiddag kommer hennes son med sin familj.

Sitta och stirra . . .

Jag städade förr. En tid i mitt liv. Varje vecka. Dammtorka. Spraya något på köksluckorna och torka av. Dammsuga. Våttorka golvet med såpa. En gång i veckan. Det var ljuvligt. På riktigt väldigt ljuvligt. Som en belöning när allt luktade såpa. Under den här tiden så gjorde jag en film också. Skrev. Regisserade och spelade i en lite skräckfilm. 4 minuter och 30 sekunder blev den.Den snurrade i mitt huvud om dagarna. Jag var på väg kändes det som och mitt hem var rent. Jag träffade män. En nästan lite seriöst.

Idag har jag varit här inne, i min lägenhet. Planen var att städa och att packa. Har istället passivt andats min luft flera gånger om. Min kropps fukt. Katternas andedräkter. I mitt hår, på min hud, ner i mina porer och så ut igen. In och ut ur mina lungor. Inte vädrat, fast det vore så lätt gjort. Som ett ok har jag låtit packningen och städningen hänga över mig.

Men så städade jag. Köksskåpen. Disken. Dammsög golvet. Våttorkade golvet. Ut med återvinningen. Med plasten, kartongen, plåten och glasen. Ner till Ica för att köpa morgondagens matsäck inför tågresan. Då slår det mig, hur jag måste lukta, en dag instängd i mig, andandes in mig, om och om igen. Min lukt som bara måste ha koncentrerats. Tar ett tuggummi, strong mentol, och hoppas det ska kirra ev odörer, lätta upp det hela, bjuda på en mun av fräschör.

Så nu återstår bara själva packandet . .

early bird

Vaknar, sträcker ut mitt ben, min fot nuddar ett litet varmt katthuvud, lite för hårt. Hoppas just i den stunden att det inte ska vara Tyras lilla huvud, hon som oftast sover i fåtöljen eller på en kudde i soffan, som sällan lägger sig i sängen. I sängen sover jag och Miss Jones. Miss Jones som trycker sig under täcket, som jagar bort Tyra om hon kommer nära. Men så klart var det Tyra jag råkat sparka till och den lilla grå katten skyndar iväg. Lägger sig i Fåtöljen.

Kl är strax före sju. Tänker att jag ska somna om. Somnade kring två i natt, läste ut en bok. Somnar inte om. Ligger där. Hör Miss Jones kräkas på golvet. Går upp, plockar kattspyan.  Tar en nektarin. Lägger mig igen. Drar ner sovmasken. Blundar.

Solen tycks skina genom både ögonlock och sovmask, tänker att morgonen är fin. Det väcker till mig lite till. Fantiserar om den soliga sommarmorgonen bortanför sovmasken, utanför fönstret. Kanske kaffe och en promenad, känna solen värma i den svala fuktigt friska morgonluften. Långa mörka svala skuggor genom det låga varma solskenet.  Kliver upp. Klarvaken. Det är grått. Grå morgon, jämngrå mörka moln. Träd som vajar i blåsten. Går ut på uteplatsen. Luften är kall. Inte sommar kall. Höst kall. En blå skåpbil drar förbi. Två unga kvinnor i arbetskläder sitter i framsätet. Jag går in igen. Börjar laga frukost.

Kosthållningen

Ätit så dåligt, så slött, så livsnjutigt, så torftigt. Vetemjöl. Frukt. Fett. Luft. Ständigt hungrig.
Bilder av min frukost, min lunch, min middag.

Frukost: Croissant. Nötcreme. Kaffe. Vatten. Två nektariner.

Lunch: Havregrynsgröt med kanel och mjölk. Två kokta ägg. Nektarin

Middag: Orostat rostbröd. Sidfläsk. Majonäs. Tomat. Koreansk chillisås. Grapefrukts lemonad.

Ätit så flera dar i rad, kanske hela veckan.

Jeanne Moreau igen

Kan inte släppa Jeanne än. Hon känns som en av få kvinnor i filmhistorien som liksom styrde sitt eget skepp. Som fanns där pga sin talang mer än sin skönhet. Som inte lät ungdomen vara ens berättigande framför kameran. Hon fortsatte göra roller. Hon ville vara skådespelerska. Ingen manlig regissör, producent eller talangscout fann en vacker flicka och satte Jeanne framför kameran, hon satte sig där. Eller höll sig kvar där, för nog måste det ha varit en man som valde henne, för så är den största delen av filmhistorien. Kvinnor som blir valda av män till roller. När medelåldern kickade in så regisserade hon film, med sig själv i roller. Hon fortsatte när andra försvann. Garbo drog sig tillbaka vid 36 års ålder, Bardot när hon var 39. Monroe dog 36 år gammal. Crawford och Dietrich höll sig krampaktigt kvar med illusioner av skönhet uppehållna med smink, ljus, kalla sets - så huden stramade till sig, plastikkirurgi. Men Moreau var kvar. Levande. Alltid levande. Tills hon dog.

instagram

Instagrammar. Aktivt. Mycket. Så blev det den här sommaren. Igen. Ibland är jag återhållen och lugn. Känner en värdighet då, att jag inte med dessa bilder tjoar: se mig! Någon gång ibland, ofta ändå enligt vissa. Men sällan om en jämför med när jag spinner igång. Ensam med vyer. Dessa vyer. Höga kustens vyer. Min kropp och sol. Bilder av mig i bikini och baddräkt, poserande. Här är jag. Att jag läser. Det jag läser. Bild för bild. Visa upp det härliga och samtidigt avslöja sig. Avslöja min narcissism. Min längtan att bli sedd och viljan att visa upp. Mystiken skingras och du står där blottad. Att det inte bara är nog att vara.

Docksta del 2.

Var i Docksta. I mormor och morfars sommarhus. Det är ett vanligt sommarhus, litet och behändigt och murrigt. Mycket trä och en fantastisk utsikt. Det finns två mindre hus på tomten. Ett rött, där jag sover och ett grönt en bit upp i backen bakom huset, där sover igen. Jag är här med min vän Sofia. Min morfar är död sedan december 2011 och min mormor bor nu på hem. Hon har blivit dement. Hon var här tidigare i sommars med min moster och hennes snubbe. Det är två år sen mormor var här själv, då kom hemtjänsten några gånger per dag. Förra sommaren var hon här några veckor, min mamma körde ner henne, mina mostrar tog någon vecka var. Jag var här några dar. Mormor hade då varit förvirrad på mornarna, irrat till granne och inte vetat var hon var och vilka det var som sov där. Så mina mostrar hade fått gå upp tidigt, hinna upp just före henne.

Nu är jag här med min vän. Hon har ingen relation till huset, till min mormor eller min morfar. Hon flyttar osentimental på grejer, så det blir mer praktiskt. Hon ställer undan något som annars alltid ställts fram och hon ställer det på platser det aldrig stått. Små saker, små saker tillfälligt förflyttade, för jag flyttar sedan tillbaka dem. Saknar mormor. Vill att hennes ordning ska råda. Att jag inte bara väller in med mitt naturliga slaffs. Mormor var inte slafsig. Hon hade ordning. Hon strök och tvättade lusten ur saker, en la inte fötterna på bordet, en borstade tänderna utanför badrummet först då hon och morfar insett att en skötte sig på andra plan. Det här var mormor och morfars ställe, hus de byggt på en tomt de köpt. De åkte varje sommar upp till hemtrakterna, de bodde i Jakobsberg och var om somrarna i Vargträsk och Fredrika i södra Lappland. När de passerade höga kusten drömde de om en stuga här och en dag fick de tips om en tomt. 1973 började de bygga. Sen var de här alla somrar. Som pensionärer från maj till slutet av september. 

Jag var mycket här med dom. Från sena tonåren till det att mormor slutade vara här själv. Jag cyklade runt på de gamla cyklarna, gjorde ärenden ner till samhället. Gick promenader och dagdrömde, försökte hjälpa till. Ofta var jag inte till någon hjälp. Någon gång följde någon vän med, Carolina eller Mysan. När mina systrar blev tonåringar åkte vi tre hit ihop. Vi kom med bussen och gick genom skogen, för nu var morfar dålig och envisades med att köra bil, fast det kändes som en stor fara, för honom och andra och vi sa att vi gillade att gå vägen, den 30 minuter långa vandringen genom skogen på grusvägar med packning, att det hörde till. Vi sjöng sånger, gamla fåniga rara sånger. Första sommaren blev det All I do is dream of you, från Singing in the rain. Den nynnade vi på alla somrar, men försökt hitta andra, utöka vår repetoar för våra promenader till och från bussen. 

En gång var vägen helt förändrad. Skogen nerhuggen och ett fult kalhygge utplånade stigarna och förändrade promenaden från samhället till stugan. Men bortom kallhygget fanns nu en vacker utsikt. Hela viken och höjderna kring den. Dessa höjder. Berg som reser sig. Stupen, tallarna, skogarna. De rosa klipporna. Morfar sa att viken är så djup att Umeås högsta hotell, en då femton våningar hög byggnad, skulle kunna stå på vikens botten och ändå inte nå upp till ytan. Det kan stämma. För när du badar är det långgrunt, beroende på år och dess olika vattenhöjder når dig vattnet till mitten på låret ( i år) eller till just ovanför muttan. Där i det grunda är vattnet ljust grönt, blekt grönt, svagt grönt.  Dina ben ser livlöst gröna ut under ytan, när du höjer dem över vatten ser du att de är röda av kylan. Sen kommer mörkret, där branten kommer. Störtande ner i djupt läskigt gråblått.

När vi bestämde vår resa, när Sofia hörde av sig, ett jobb hon fått i Övik, pendla från här till dit, ca 4 mil. När hon jobbar så leker jag Bergman tänkte jag. Uppstyrd. Rutiner i Ensamheten. Skriva. Bada. Sola. Äta. Se en film om dagen. Läsa. Lyssna på ett sommar i p1. Så funkade det första dagen. Sen tog Sofias förkylning i lite igen, hon blev hemma från jobbet. 

Här är jag nu. Med min till stället osentimentala vän. Andra gången här utan mormor. Bara jag och en vän. Var här med kusinerna i höstas, ljuva varma septemberdagar. Men nu jag och Sofia. Vi säger inte så mycket. Bad. Sol. Äta. Cykla till byn. Handla mat. Cykla hem. Dricka kaffe. Äta mat. Disken. Hon bakade en kaka. Vi såg en film. The Spiralstaircase. The Spiral Staircase. The Spiral Stair Case. En rysare från 1940-talet. En eftermiddag blir kväll och stormen kommer och natten. EN man som hatar kvinnor och hans offer, hans tilltänkta offer en stum hjältinna och hans förgörare. Tre olika kvinnor. Tända ljus, lågor som fladdrar, släcks i draget, ett stort gammalt hus. En vit bulldogg. Så var filmen. Jag tyckte den var spännande. Hon, min vän, sa inget om den.

Andra dagen då Sofia är hemma från jobbet. Vaknade och försökte tyda om det fanns sol bakom rullgardinerna. Trodde nog att några solstrålar silade fram, sken mellan moln. Så tolkade jag det ljus som fanns där bakom. Reste mig upp, drog upp gardin och där var mörkt. Sollöst. Tjocka moln. Kröp ner i sängen igen. Fick ett sms att Therese börjat sin resa upp, kommer hit under eftermiddagen. Kändes lite lättare, men blev kvar i sängen. Nästa sms kom, från Sofia, det hade emojis. En för kaffe, en för kaka och en för brasa. Masade mig till stora stugan. Brasan sprakade och kaffet stod varmt. Blev glad, den grå himlen gjorde sig bra i brasans sken. 

Vi började vänta på presskonferansen gällande regeringskrisen. En regeringskris vi helt missat. Eller snappat upp lite om. Men inte förstått vidden av. 10:45 skulle den dra igång. Om 20 minuter. Jag stövlade ner och tog ett dopp, Sofia tog ut sitt täcke till Soffan och drog det över sig. Hon somnade under radiosändningen och Statsministerns tal/förkunnande/förklaring/försvar. 

Therse kom, hon stannade ett dygn och några timmar. Vi två doppade oss i viken färgad av solnedgången. Rosa och blått och mörker, på himlen och i vattnet. Land som en mörk taggig kuliss runt oss. Sofia stod påklädd och såg på. 

Fredagen kom. Sofia åkte till jobbet i Övik. Therese och jag cyklade till byn, handlade sill och potatis. Cyklade upp till den gamla kyrkan. Hon blev överraskad. Över hur den såg ut. Hur medeltida och tung bland böljande kullar den stod. Högt över havet bland jordbrukad mark. Svarta kor som låg en bit bort. Vi cyklade hem. Therese tog ett skutt från bron runt huset, på ett sätt vi som varit där gjort varje sommar, ett naturligt skutt, för att få fart upp i backen. Men bron gav vika. Att huset inte är fullt av folk om somrarna gjorde sig påmint. Ett glömt hus. Oprioriterat. Undanskuffat. Senare, när det nästan var kväll, åkte Therese upp till Umeå och Sofia kom hem. På lördagen åkte Sofia och jag till Umeå.