En kväll i oktober.

 Var på författarsamtal på Pilgatan. En norrbottnisk författare och en bok, kanske poesi, kanske ett koncept - ett ord han inte skulle ha använt. Iaf. En bok inspirerad av predikanterna. Laestadianernas fritt improviserade kanaliserade från gud ej nedskrivna predikor. Predikans. (En predikan flera predikans/predikor vet ej vad som gäller.)

Han pratade om inspirationen och boken och utformningen som liten tunn helig och billig. Som en gratisbibel såg den ut. Insidans papper lika vit som dess, texten placerad nästan som psalmer. 

Han pratade på sin norrbottniska dialekt och norrbottniska dialekter har en vackrare klang, nästan en melodi, än dom västerbottniskas mer sträva nasala toner. 

När han läste stycken ur boken förändrades rösten, som en trombon ljöd han orden, en trombon i något modernt klassiskt stycke, inte nån jazzig variant, utan ivriga fylliga runda utdragna toner i en oregelbunden takt. 

En herre i publiken frågade om att boken saknade punkter och hade det med traditionen att predikanterna inte använde punkt utan lät Guds ord flöda och författaren tycktes helt missat att hans texter saknade punkt och att det var så guds ord förkunnades av dom som inspirerat honom. Han och inspirationen och orden och texten hade blivit ett.

Sen skyndade jag till bio. Bara unga kvinnor i salongen, vi var tre som satt var för sig, två kom tillsammans, fler var vi inte som såg Digger. En fnissig fars, en film om berättandet om skurkar, om dom som förstör vår värld, om att frikänna vårt ansvar och skratta åt pajasarna som vi lät köra allt i botten. Typ. Jag var road. Jag fick fukt i ögat vid något tillfälle jag nu inte minns. 

Sörjan.

 Natten mot söndag. Jag ligger i sängen och läser och Jussi sover lugnt bredvid min kudde. Plötsligt rycker hon till, huvudet vrids och vänds, öronen bakåtstrukna, katten är nu på alla fyra men pressar sig lågt mot madrassen. Jussi är rädd. 

Jag tänker att det är Sörjan. Att Sörjan följde efter, hem till mig.

Tidigare, på kvällen, innan uppläsningen av texter och dom finlandssvenska artisterna på Tonka, satt jag hos Anna. Det var Anna, Linnea och Barbro. Så ser jag något röra sig i hallen och fastnar med blicken där rörelsen är.Anna frågar: ser du något? Ja, det är något i hallen svarar jag och min blick ligger kvar. Anna säger att det är Sörjan. I nån sekund tänker jag att Sörjan är en katt. Anna fortsätter berätta om närvaron i hallen, en närvaro hon sett och känner av, en närvaro som katter hon är kattvakt åt reagerat på. Katterna kan stelna till och stirra vaksamt mot hallen. Katterna undviker hallen. Just nu är hon inte kattvakt. Annas hall är oväntat lång, som en korridor. 

Kunde den inte fått ett annat namn än Sörjan frågar jag. Anna upplever närvaron som en sörja och därför blev det Sörjan. Kunde den inte fått heta typ Louise tänker jag. Lussan. Anna säger att jag är den första mänskliga besökare som sett Sörjan. 

Nu är natten mot söndag några dygn bort. Jussi har inte varit skrämd något mer, jag har inte sett något röra sig, känner mig allt tryggare i att Sörjan inte smet med, att Jussi bara drömt en slags mardröm, om nu katter kan drömma mardrömmar. 

Dobermann/gult

När jag var i Sundsvall. Just skilts från Polly och hennes producent, dom svänger upp en gata, jag går framåt. Ser in i en butik på ett hörn medan jag passerar förbi. Något med mobiler, känns inte som en kedja, en stor låda mobilskal utanför med reaskylt. 

Innanför butikens stora glasdörr sitter en man på en låg nätt fåtölj. Han sitter bredbent nersjunken. Bredvid honom sitter en stor Dobermann. Hunden har kuperade öron så dom står vaket rätt upp. En förstår att hunden är importerad pga att öronen är kuperade. Hunden ser vaksamt ut, mannen ser ner i sin mobil, hunden tycks högre än den sittande mannen.

Jag fortsätter fram. Ser poliser prata med nån ung kille. Ser en polisbil glida fram. 

Hemma i Umeå. Cyklar jämsides med det gula huset nedanför mitt. Framför mig står en dunge björkar med alldeles gula löv. Världen blir gul en stund, ingen annan färg tycks finnas. 

Cyklar ner mot stan, längs Kungsgatan. Gulnade björkar på rad. Brungrågula, inte den klara som uppe hos mig. Vid östra esplanaden vänder jag blicken åt höger och åter blir allt översvallande klargult. Alla träden i allén lyser. Jag fylls av det gula, tappar andan, blir bländad, översköljd, under några sekunder, några tramptag, några hjulsnurr, några uteblivna andetag.

Mellan husväggar reser sig fallna torra löv uppåt i en virvel.

Framåt natten börjar det blåsa och regna. Marken blir blänkande och grenarna rör sig hetsigt utanför fönstret. Går ut och Andas. Grenarna tycks kalare nu, en kraftig vind kan riva loss alla löv, en kraftig vind kan göra att det ser ut som november. 

Men alltså Gorillalala.

 Jag kommer tjata för jag är så glad. Fler ville prata om filmen, fler än dom filmare jag kände och det var så fint. Dom som kom fram var nyfikna och roade och undrade och hade tankar. Vissa hade sett saker, andra känt något. Unga var dom allihopa. Unga och kreativa. Eller en var äldre och internationell från storfilmer vi alla sett. 

Såklart stod jag där med bekanta som sett filmen men inte sa ett ord om den och några som sa något artigt/vänligt för ja, vad skulle dom göra. 

En hör skillnaden på ett äkta intresse av ens film och det som är för sakens skull, pga vänlighet/artighet/situationen.

Satt i en trapp med P och J på ett mingel på en bakgård och fick beröm av några som kommit fram. När dom lämnade oss sa J: du har fans. 

Dagen efter fick P special mention och J vann bästa norrländska kortfilm. Jag vann inte. Det brände till en sekund för hoppet hade grott efter alla snälla ord. Hoppet och hybrisen.

Men snabbt var jag åter glad, liksom barnsligt glad, tänkte  att jag känner mig som en vinnare. 

Tänker att min/mina film/filmer är tillgänglig/tillgängliga. Nog bra för att vara intressanta men också gjorda på ett sätt som känns möjligt vilket kan vara inspirerande. 

Detta blir så käckt. Hela inlägget är ju käckt. ”…vilket kan vara inspirerande”. Alltså skrev jag det? Jo. Jag skrev också ”att jag kände mig som en vinnare”. Det finns ingen humor i att vara glad. Det är svårt med nyanserna. Att känna sig som en vinnare när en inte vann och stå här pank utan prispengar känns aningslöst tomt. Som en hund. Dom är liksom glada för så lite. Mat, en klapp, en pinne, återse någon dom inte sett på en timme. 

Fan, nu har jag dissat hundar, det ska en inte göra. 

ps. Gorillalala har fått sin första lilla recension ”gärna mer sån här eroticism i svenska kortfilmer”.

Hotellrummet.

 Hotellrummet var vitt och sängen mjuk och väggarna kala. Så det såg ut som det jag fantiserat om. Det kändes fysiskt som det jag fantiserat om . Men jag fann ingen ro där inne.

Första natten vaknade jag av musik nånstans ifrån och sen kom en stark dust herrparfym till min näsa och jag kände mig tvungen att tända. Såg ingen. Hörde inga tecken av nån i rummet. Sömnen kom inte åter.

Nästa natt när jag glatt skuttat till hotellet och öppnade dörren till rummet luktade det som att nån var där. En varm kroppslukt. Jag kollade i badrummet, uppe på hallens hylla, under sängen, bakom gardinerna flera gånger då dom var mycket breda och långa. Reagerade på att fönstrets vred inte var helt slutet. 

Släckte lampan och la mitt huvud på kudden och den varma kroppsdoften nådde mig igen och i rummets ogenomträngliga svärta förstod jag att nån kröp mot mig. 

Tände lampan. Ingen där.

Nån gång förstod jag att det var en av sängens fyra kuddar som luktade. Varför den börjat lukta vet jag inte. Ville inte tänka på. Slängde den över sängen och ner på golvet. Somnade knappt, vaknade ideligen. 

Kräktes på morgonen pga trött. Åt yoghurt och osötade bär. Drack gurkvatten.

Dagen blev oändligt lång. Så dimmigt trög och slö motade jag min kropp fram. I samtal med blank blick. På mingel på visningar på promenad genom staden. 

På tåget hem slumrade jag ohjälpligt och åt godisbilar. 

Sov 9 h i min säng. 

Denna Gorillalala igen.

 Är på Filmfest Sundsvall. Ikväll var det visning av Gorillalala och nån liknanden den vid en kombo av papphammar och lost highway. Det dök upp snälla kommentarer och hejarop från så många och jag blev överväldigad. Dansade genom sundsvall, inte vid järnvägskorsningen, där stod jag och väntade på att få gå över ett bra tag, men sen dansade jag vidare till hotellet. Och där dansade jag på rummet till Julio Iglesias.

Var klädd i mina tajta jeans med hög midja och utsvängda ben, en svart sammetsklänning med vita pärlor på nedstoppad i jeansen och en pälsbolero i typ kanin. Jag var fin och festlig stunden till ära. 

Men så la jag mig i sängen, saktade ner, började tänka på senaste dygnet, hur jag sagt att ingen gillat filmen hittills, om Oslovisningen m.m. Pratat med alla om det svala mottagandet och typ gjort det för att dom ska veta att jag vet när dom ser. Att dom inte ska tro att jag är aningslös om dess bristande kvalitet.

Så slog det mig nu att jag typ manipulerat dom till att gilla filmen, att stötta mig, alla dessa snälla filmkillar som faktiskt vill mig väl. Att filmen inte är så bra som dom nu vill tro, att det bara är en stor mjuk vänlighet som sköljer över mig. 

Duvor no. 2.

 En av våningens balkonger, på mitt arbete alltså, har fått två nattgäster som är duvor. Dom flyttade dit. Sov på en metallbjälke i gult sken från en belysning fäst på en tegelvägg.

Hopkurade ej tätt ihop, med varsin tydlig plats, sov dom. Inte lät dom sig skrämmas av mig när jag jag ovetandes om deras närvara klev ut på balkongen en natt. Stod där och såg deras bajs. 

Som dom bajsat. Droppade högar, som stearin som smält och runnit, som stalagmiter på räcken och bord. Ett bord hade tippat, på dess skiva syntes duvbajshögarna. Som ett landskap, ett kuperat månlandskap. Inte att bordet tippat under avföringens tyngd, utan bordet var nog bara upphandlat skräp som gav vika.

Och då såg jag dom. Dom två duvorna där de satt och sov och inte gav min närvaro nån notis. Deras oräddhet kändes hotfull och jag gick snabbt in. Och betongen och plåten dom bodde i gav en känsla av luttrade duvor, duvor som levt, den hårda skolan gått. 

Nu är ett nät uppsatt mellan bjälke och tak. Duvorna har flyttat och bajset spolats bort. Trasiga möbler sorterats ut.

Ett hotellrum väntar.

Åker till Sundsvall och filmfestival idag. Var där för 3 år sen. Minns hotellrummet. Minns det avskalade enkla hotellrummet. Olika nyanser av vitt. Inte rent vitt utan levt vitt. En patina. Mjuka vita lakan och mörkläggningsgardiner som slöt tätt. 

Det är det rummet jag fantiserar om. Om det vita och om mörkret. Om att äta godis där. Nerbäddat gluffsande. Mjukt fylla mig med mjukt i mjukt. Snälla barnsliga smaker och sen nån kaffe på ett kafé. Se folk i en annan stad. Se gator i en annan stad. 

Förstår aldrig branschdagar. När nån beskriver hur medel till skapande ska sökas slutar jag närvara. Precis som i skolan måste jag i tanken lämna platsen, lämna kroppen som annars rastlöst börjar rycka.

Som på jobbmötena. Där vi sitter i två timmar. TVÅ TIMMAR!!!! Jag känner mig så fången. Ibland. Iaf när det pratas tvätt och vi inte kommer vidare från tvätten och tvätten tar en timme av mötet och då vet jag inget värre men också vad ska vi göra när tvättstugorna  är kiss och bajs och stank och kläder i obestämbara högar och vi ska i det lyckas hålla hygien. Klart det tar över ett möte. Men jag får fan panik och lämnar kroppen där.

Precis som på branschdagar inom film. Där kanske för att det är viktigt, det där med att få pengar till sitt skapande. Det är ju det som avgör om det tas på allvar eller ej och då lämnar jag kroppen för allvar tycks jag vara duktig på att parera mig undan för. 

Och i natt sover jag på ett hotell. Kanske i vitt rum som är bäcksvart. 

Den 24/9.

 Solen ligger lågt när den skiner. Ljuset blir varmt och skuggorna långa hela dagen. Idag mulet så kanske har solen bytt sitt mönster därbakom molnen. Kanske är den vild och busig och bjuder på högt stående junisol. Dom som flyger i plan vet, iaf om dom tittar ut, kanske lägger nån ut en liten filmsnutt med moln från ovan i sol med passande musik på Instagram. 

Ska sluta gnälla över Gorillalala. Kanske. Som att jag kört fast. 

Idag är årsdagen på S tia. Vi har varit på helspänn hela året. Vetskapen om livets skörhet och oberäknelighet är nu koncentrerade kring henne. I lördags hörde E av sig om att S inte svarade. Våra tankar rusande och på mindre än tio minuter hade S 7 missade samtal och ett SMS från mig att nu cyklar jag till din lägenhet, jag har nyckel. 

S promenerade, hade inte hört telefonen. När jag nån timma senare slog mig ner på operan och musiken rivigt drog igång började jag gråta, skyddad av mörkret, av dånet, av ljuset och rörelserna på scen. 

Om Gorillalalas eftermäle.

 Gorillalala visades i Oslo. Som tidigare skrivits så är den en flopp. Den film folk tycker sämst om av mina. Och när jag delade att den skulle visas i Oslo skrev två bekanta att dom bokat biljett och jag tänkte men snälla nej, berätta inte för mig, gå dit och och se och låtsas sen att ni inte sett för ja, ingen förstår, kommer in i, känner något för den.

Nu har det varit tyst från dom sen i söndags då filmen hade sin visning.

Det stora problemet med Gorillalala är att jag gillar den. Att den är det jag ville göra. Så vad gör en sen, vilken väg går jag nu, ska jag gräva mig djupare ner i avståndet till publiken? 

Semestern.

 Jag började bada efter att Babs fått dö. På mornarna efter arbetspassen. I sol, i dimma, i regn. Den 23/7 blev vattnet ett annat. Svalare/friskare. Klart som på hösten. Har jag skrivit det? Det har jag nog.

Men jag fortsatte bada. Simma ut och in, simma i den strömma älven. Badade nog sista gången i måndags. Då var det kallt och min kropp, som strax skulle bli förkyld, tålde inte kylan. Så det kanske blev sommarens sista. Sommaren är nog slut, kanske varit slut ett tag, den tog ju aldrig riktigt fart här. Semester är iaf slut på måndag. 

Var några dagar i Lövvik och sen några dagar i Sthlm. I Lövvik badade jag i en havsvik och vattnet var det bästa jag upplevt. Så kändes det då. Jag som hyllat sjöar och älvar och sagt att havet är överskattat hade bara glömt hur det känns när havet omsluter ens kropp. Men då jag var ensam i sällskapet om att bada blev jag fort rädd för sjöodjur och kunde inte njuta fullt ut. 

I Sthlm badade jag inte. Men gav mig hängivet in i lokaltrafiken. Tunnelbana, spårvagn, färja, buss och  pendeltåg. Spanade in utsmyckningar och stationer, ner i djup som tycktes oändliga. Träffade Agnes, Mimmi, Åsa, Sofia, Katarina, ida, Anton, Håkan, Sören, Sanna och Susanne. Såg Lena Endre svepa förbi i vimlet. Sthlm var ett myller av folk och skönhet. Byggarbetsplatsers dunkande dån och unga män i gula västar med röda flaggor som försökte agera stoppljus åt en folkmassa som bröt sig lös och rusade över gatorna och flaggorna sänktes uppgivet. 

Tog tåget ner kl 04:25. Natten var mild och mörk och vi var bara fyra st i vagnen. Allt var vackrare än någonsin, den blå ljusningen utanför, älvarna vi korsade, dagsljuset som kom och dimman som flöt över dalarna. Tåget fylldes till fullt. 

På tåget hem trängdes vi ihop. Åkte in i skymningen och i Timrå när solen nyss gått ner, slutat glimma i guld mellan träden, och luften blivit rosa och turkos, fördes en vacker man av tåget. Han var lång, höll huvudet kaxigt upp, stora ögon, mörka lockar, en öppen svart dunjacka. Två poliser vid hans sida. Två poliser till vid en piketbuss. Som en filmscen, som att naturlig slowmotion pågick, vi sträckte på oss, vi i tåget som började rulla iväg, vi följde nyfiket hur han leddes bort. 

Jag romantiserar. För att han var vacker, för att kvällen var vacker, för att allt såg ut som sann skönhet. Men hans brott var nog inte vackert alls - så måste jag väl skriva för att visa på samvete, visa på att jag tycker att brott är fult. 

I Umeå var tåget luftigt halvfullt. En timme sent anlände det. Handlade mat på ica berghem. Allt var stilla, trots fredagskväll var ingen ute. Sthlms myller kändes långt bort.

Kvällen efter åkte jag med vänner till Klöse. En timme ut i ingenstans. Så kändes det. Smala vägar som krängde. Och där var det riggat för diktläsning, uppläsning ur en roman, spelning och i en brant slänt ner i en skog en utomhusbio. Fladdermössen drogs till insekterna som drogs till biodukens ljus och gick på jakt mellan våra huvuden. Stjärnorna lyste klarare än på länge och även nu var allt vackrare än någonsin. 

Duvor.

 Sitter på kulturbageriet igen. Sett film. Filmen var tjusig och högtravande. Visuellt lockande. Ljudet/musiken slående. Men i slutändan kändes filmen tom, som att allt var fejk. 

Ovanför glastaket på kulturbageriet drar duvor fram. En stor samling. Dom lyfter från ett tak till ett annat. Runda fina kroppar med runda fina skallar med runda fina kinder med runda fina ögon och en liten mjukt böjd näbb. 

Har saknat duvorna. Stadsduvorna. Dom försvann. Jagades bort. Sköts av. Vad vet jag. 

Kajorna fyllde det tomrum deras frånvaro skapade. 

Men nu är en flock här. Dom har samlats igen, duvorna har hittat hit. Hoppas dom får stanna. Kanske gillar kajor och duvor varann. 

Morgondoppen.

Tog ett dopp varje morgon efter arbetspassen. När jag  trampade mot den lilla stranden vid volleybollplanerna tänkte jag att idag blir det inget dopp. Väl framme fanns ingen tvekan, det gick så lät att vada ut och sänka sig ner - inget motstånd, ingen kyla, ingen andning som rubbades ur sin rytm. 

Sol och morgondis och grönt i överflöd. Det gulbruna mjuka vattnet. Fort blir sikten grumlad, fort når en inte botten, bara några simtag ut. 

Efter den fjärde och sista arbetsnatten var luften fuktig och grå. Vattnet tycktes svalare och klart. Först helt öde, inte dom vanliga kvinnorna med sina hundar på dagens första runda, ingen joggare som hastade fram, bara jag. Sen promenerade hon ut från en stig, grått hår och bleklila plyschbadrock med dragkedja. Baddräkten under. En ljusröd katt kom efter henne, höll sig vid hennes handduk medans hon simmade ut och in från land. 

Jag vinkade hejdå när jag cyklade därifrån. 

Efter Babs no.2.

 Pausade filmen, tog en bok och satte mig på balkongen. Lite som en pose, ett spel, ett iscensättande av något ljuvt: läsa utomhus i den ljusa ljumna natten. Har min pyjamsskjorta, en vit skrynklig en, har flera stycken, köpta på försvarets överskottslager för 20+ år sen.

Sitter där från ca kl 23 till kl 23:20. Typ.

Går in igen. Ingen lampa är tänd, men det är inte mörkt, bara dunkelt. Majsan ligger på rygg innanför balkongdörren, hon rusar undan.  Jussi sitter i fönstret i sovrummet och ser ut. Hon vänder sig om, ser mot mig. 

Ska fortsätta se filmen nu. Barnslig film. Film från min barndom. The Jewel of the Nile. Kathleen Turner, Michael Douglas, Danny De Vito. When the going gets tough, the tough gets going. Trygg lugnande sorgsenhetsdämpande. 

Efter Babs.

 Igår kväll, med nån yrsel och stress, städade jag undan allt med Babs. Slängde hennes mat. Dammsög upp hennes katthår från möbler och golv, bytte lakanen i sängen, bytte mina egna kläder, diskade hennes små sprutor för mediciner och la i en låda. Alla hennes mediciner hamnade i lådan. Ville inte ha något spår av henne kvar. Var rädd för att somna, för somnar jag så kommer jag vakna och minnas att hon är borta. 

Men jag somnade. Sent. Jag vaknade bara efter några timmar. Gav Majsan och Jussi mat. Gick på toa. Toagolvet var inte fullt av kattsand, så som den varit så ofta på sistone. Jag behövde inte leta rätt på Babs och kolla till henne och inte få i henne mat och medicin. Det fanns ett lugn i det. La mig åter, hoppades få somna om, stängde ute tankarna på Babs med en podd  och somnade om och sov sov sov sooov. Sov så pass tungt att jag inte mindes att larmat gått och jag nog stängt av det, för klockan var 14. 

Åt rester och sen fil oh müsli och stämde träff med Ingunn. När jag sätter på mig skorna ser jag hur solen når dit Babs ofta låg, under dagbädden tryckt mot dess breda ben, där är nu golvet vitgrådammigt av kattsanden från alla hennes kattlådebesök. Det hugger till lite. Jag tänker att det ska jag tvätta bort när jag kommer hem. 

Babs 2025 11/11 - 2026 9/7

 Babsen dog idag. Bokade tiden när urinvägsbesvären kom åter. När hon med ca 30 minuters mellanrum rusade på lådan och kissade tre fyra ggr. Lite blod i urinen. Detta är två dagar sen. Bokade tiden igår. Det skedde idag.

Och allt känns som ett misstag. Allt med Babs gick fel. Från början. Typ. Hade en konstig känsla, en känsla av att katastrofen väntade när jag hämtade henne den 14/4. Så är det väl alltid med det nya som innehåller små drömmar och hopp och sen går något bra och en glömmer det, men går det dåligt blir det till ett omen en bannar sig själv för att en inte lyssnade på. 

Så vaknade jag vid fyra i morse. Inte ville jag sova. Ville se Babs bli besvär fri. Men lådan besökte hon. Trots dom täta besöken var hon pigg, nyfiken, en mjuk liten kattunge med vassa klor och jag skämdes när hon kröp nära, när vi lekte, när hon fick sin mat och sina mediciner. Allt för ett fortsatt liv jag visste skulle ta slut inom timmar. Och mediciner för att inte ha värk (smärtlindring/antiinflammatoriskt/antibiotika) och för att ev ett under skulle ske. 

Gick veterinären. Bar henne i väskan och jag förstod att nu hade hon mindre än en timme kvar av livet och hos veterinären krånglade nålen. Hon var redan dämpad och lugn och smärtfri pga nålsticket i ryggslutet, men infarten för sömnmedlet som skulle överdoseras hittade inte ett blodkärl och jag tänkte - är det ett tecken? Ska jag stoppa? Men jag stoppade inte och till slut funkade det och hon fick det hon skulle och stillnade, ingen liten andning längre, ingen nyfiken blick, inget kurrande. 

Hemma igen kändes det tomt. Försökte leka igång Majsan. Ville att hon skulle vara full av liv, ville se en nyfiken blick höjas och kanske gjorde dom två gamlingarna det, men de var inte Babs små trötta ögon, nej, det var majsans ena ständigt runda vakna granskande och jussis båda alltid lite besvärade ögon som såg vant på mig. 

Signe kom med frukt, ost, mat. Vi såg film och livet var vanligt. Men i ögonvrån saknades något och Signe  gick och så känns allt öde, något är borta, något saknas. Babs tog så mycket tid, tankar, oro, medicintider, tvättandet av ögon och nos, ett vakande öga, maten. I två månader och två veckor var Babsen antingen besvärad av åkommor eller satt på mediciner med medicintider 3 ggr/dygn som lindrade och fick henne att verka frisk. 

Och 22 000 i veterinärkostnader. Med idag 25 000. Pris för katten 12 000. Fick tillbaks 2700kr på försäkringen på det senaste besöket, det innan idag.

En vän swishade 1000kr. Pappa som redan swishat 1000 förde över 4000. Jag bad dom inte om det, dom bara gjorde det. 

I morse, tidigt under den konstiga väntan på att åka till veterinären, tog jag den sista bilden av Babs. Hon ser ut genom balkongdörren. Kanske såg hon på en insekt? Eller drömde sig ut? Om nu katter drömmer så där om andra ställen, tänker att dom inte gör det, inte så, men att de lockas till saker, platser, lukter. 

I tre månader handlade allt om Babs. Typ. Trodde att jag skulle känna mig lite fri när hon somnat in, men ikväll känner jag mig fast, skamsen, löjlig, lite som en mördare. 

Bastande killar som gör film.

Dom är fem män, dom åker båt och bastar. Fem st filmare, typ, en är skådis. Dom är i en bildserie på Instagram. Och jag ser en gemenskap, där är dom, och det finns fler filmaregemenskaper, öldrickande och bastande gemenskaper. 

Tänker att jag inte gillar öldrickande och bastande. 

 Tänker på alla dessa män som hittar varann och gör film, så naturligt det sker för vissa, hur dessa sammanhang bildas.

Inte alla män.

Tänker att mitt filmskapande är en motreaktion mot gemenskapen, vi som inte finner den, inte hittar våra rum med skapande sammanhang.

Kanske.

Eller den blir en motreaktion. Motreaktion mot tekniken. Mot prylarna. Mot Spielberg. Mot gubbgrabbargruppen. Mot den avancerade åkningen (eller görs det ens åkningar idag). 

Bland annat. Jag hoppas mitt skapande är mer. Även en vurm för en annan estetik. Eller något. Till exempel. Jo, den är annat, men delvis detta, det jag tidigare skrev. 

Fan. Tror Babs måste dö. Hon blir inte bra.  Veterinärkostnader på 22 tusen i juni. 

Söndag kväll.

 M hörde av sig. Skulle bada med I i Stöcksjön och undrade om jag ville med och jag svarade ja.

Inte för att jag ville det. Ville verkligen inte. Ville ligga hemma och kura och missa det levande. Förstod dock att jag måste ta denna möjlighet.

Nog var jag kort och tyst och kantig på vägen ut från stan. Sa: vad det är grönt. Det var allt jag sa. Sen tyst igen.

Men ett dopp i en ful brun sjö på en ful grovkornig smutsgul strand förändrar en. Bad förändrar en. Så rimligt att dopet sker med vatten ibland i vattnet.  Denna gång lämnade jag den lättirriterade och klev upp ur sjön sprudlande glad.

Söndag morgon.

 Det är mörkt när jag vaknar. Tänker kan det ännu vara natt men sen hör jag regnet och åskan. Ett pågående mullrande och smatter. Ligger kvar inbäddad ihoprullad. Katterna omger mig och mina ögon känns tunga och små. Klockan är 9:30. Typ. Ish. Lyssnar klart på en podd och tänker att allt känns kravlöst och planlöst. 

Nån gång kom jag upp. Gjorde kannan te och bredde smörgåsar. 

Håller andan egentligen. Är Babs sjuk. Är Jussi sjuk. Är dom inte lite stilla och stela. Är det något på gång i deras små kroppar och nu när pengarna är slut så kommer dom få ta slut. 

Så dåligt det gick egentligen. Att Babs var sjuk och pengarna bara runnit iväg. Så sårbart hela mitt liv blev, marginalen som försvann. 

Odlingslådan no.2

 La mig inte och sov direkt efter arbetet i morse. Satte kryddplantorna och rabarbern i oldlingslådan och satte som mål att köpa lavendeln framåt kvällen. 

Så stod jag där med jordiga händer. Såg ner på den lilla fyrkanten och tänkte att den tar sig nog. Uppe i lägenheten såg balkongen skövlad ut pga dom kryddor och rabarbern som nu slitits upp och lämnat den.

Tänkte var det här mina storslagna planer? Var dom inte större än så?  Och när jag sen köpt lavendel för 800 kr (hur blev det så???) och fått från agria att dom inte täcker Babs veterinärkonstnader, kändes odlingslådan orimligt dyr och misslyckad. Tog ändå en bild och la ut på insta. Tänker, manar mig lite skälvande att tänka, att den kommer ta sig, de nu omtumlade plantorna kommer resa sig frodigt. Slår bort dom mentalt förlamande magplask den senaste tidens ”projekt” blivit ( floppen Gorillalala och kostsamma till ruinens brant kattungen Babs). 

 

Odlingslådan.

 Har en nu. Den sista som fanns kvar att låna. Låda Nr 12. Kontrakt skrevs och jag gick och tittade på den grådammiga lilla fyrkanten. Blekgröna ogräs kröp fläckvis upp genom den torra jorden. Kände mig hoppfull, en nystart, typ. Ville basunera ut något! Oklart vad. Började planerad vad som ska odlas. Lavendel, rabarber, persilja, salvia, dill - underskattade ljuvliga dill - rosmarin. Vad mer? Kanske inget. Nästa år lök, potatis, morötter. 

En torsdag i juni.

 Babs hade en endaste livlig dag. Sen hände något igen och hon kissade låren dyngsura och la sin lilla trötta kropp i lådan och kattsanden blev gegga i pälsen och hon kissade typ liggande och natten alldeles sömnlös och kl 08 stod jag nyduschad och redo och fick akuttid kl 09 och knatade till veterinären på teg och mina sista pengar gick åt och A K kom förbi, vi lyssnade vidare på elakt slängiga Kvinnomanualen och åt frukost/lunch på min balkong och när hon gått förberedde jag middag till brorsbarnen Alma och Tea och köpte billig sockerfri läsk och grönsaker på Coop och kl 15 möttes vi upp och dom lekte med katterna och bedårades av Babs men äcklades av hennes lukt och våta päls och Babs stirrade nyfiket storögd mot dom och vi åt falafel och ris och grönsaker med Sumac på balkongen och strosade runt till småbutiker runt ÅC och solen låg lågt och varmt och så sjönk vi ner i soffor och fåtölj och såg ofokuserat Some like it hot och 20:30 följde jag dom till bussen och jag var så lättad glad mjuk av att ett dygn som börjar så stressigt dåligt blev så snällt och ljuvligt. 

Sommarplanerna no. 2.

 Babs Babs Babs Babs Babs Babs Babs Babs Babs 

Hon fortsätter vara sjuk och hela jag kom i gungning. Eller jag håller ihop. Men min ekonomi sattes i sank.

Sist det var så tomt på kontona var jag ung. Så jag känner mig ung. Och det ger energi, denna panka känsla av ungdom. 

Och det finns något hedervärt i tomma konton. Orsaken är dock inte hedervärd: en ohälsosam raskatt. Det är mest bara löjligt och dumt. 

Så nu är jag mer fast än någonsin då planen var det motsatta. Men jag tänkte fel, tänkte att allt skulle gå bra.

Letar en odlingslåda. Letade kontakten till den som har koll. Min vana trogen ville jag ge upp, tänka nästa vår då tar jag i tu med det. Min vana trogen tog jag i tu med det väldigt sent, sista dagarna i juni då odlingssäsongen nog drog igång i mitten av maj.

Men kontakten fann jag och nu väntar jag på svar.

Hoppas så att stadsodling blir min grej i sommar. Fattigt kämpande i mitt land. Mitt trädgårdslådeland.  En kryddträdgård borde jag kunna få igång så här sent. 

Sommarplanerna.

 Min sommar tar form. Babs återhämtar sig ev sakta från sin kattsnuva. Fyra veterinärbesök har vi hunnit och pengarna rinner ur mina händer som att jag varit en herre på strippklubb.

Så att vårda Babs är min sommarplan. Kanske uppskattar jag bristen på valfrihet som pengabristen och omvårdnadsbehovet av katten ger. Som kommunism. Finns ett inte jätteroligt alternativ, men en klarar sig och behöver inte fundera över något annat. Typ. 

Ska läsa böcker och tintin och dricka te och tvätta kattnos och se gamla dvd:er och svtplays utbud. 

Lyssnarbokklubben och lite till.

A K och jag träffades kl 16ish igår för att lyssna på Kvinnomanualen. Jag tvättade och gjorde det sista när hon anlände. A K hade skor som tjusade. Överdrivet spetsiga överdrivet långa slip-ins. Låg lack - låga fyra klackar inspirerat av dobbarna under fotbollsskor. A K strålade och jag satte henne på bordet i tvättstugan, gav henne en stol att ha fötterna på och så svabbade jag av det sista av golvet.

Vi strosade mot stan med varsin AirPod i örat och Anna Björklund drog igång kapitlet Mat i Kvinnomanualen. Och som hon drog igång. Orden smattrade ivrigt in i oss. Ingen människa hon mött verkar hon sett på med snälla ögon. Om en ska nå Anna Björklund ska en ha skrivit något vetenskapligt och sen aldrig träffat henne. Blicken genomskådande dömande lurig och kvick. Vi var intresserade och lockade och hoppades på att aldrig stå öga mot öga med Anna Björklund, inte se henne le mot oss och känna otryggheten i att bli granskad, bedömd, blottad, avfärdad i en raljant ton. 

Vi slog oss ner på ett sushihak. Vi lyssnade vidare. Solen gassade och sommarklädda drog förbi utanför. Allt var lugnt och fint. 

Med A K kände jag mig trygg och mjuk och rastlösheten från föregående vecka, som ihållande malt mig andfådd, avtog. Jag blev sprudlande glad och ljumma vindar drog över mina bara armar, min hals, min nacke kind och panna. 

Vi bläddrade i pressbyråns skrala utbud av modemagasin. Den vi ville ha kostade 385 den vi kunde tänka oss kostade 175. Sen fanns det typ några till och vi saknade betydelsen magasinen en gång haft och det fanns en butik full av dom från vägg till tak och där stod vi som bleka andar från Devil wears Prada 2. 

Vi skildes åt. Jag strosade hemåt. Solen låg lågt mot min rygg. Grönskan överväldigande. 

Såg till att Babs åt. Satt med henne på köksgolvet. Cyklade till mamma. Ännu varmt, ännu solnedgång. Efter kl 22 cyklade jag ner till Maxi. Ännu varmt, ännu solnedgång och kaprifol och syren fyllde min näsa. 

Bara unga människor på Maxi. Tog ingen korg och fyllde min famn med ett läppglans, 1 kruka salvia, 2 rullar plastpåsar (en blekgul en blekgrön), lakritsdäck. När jag kom ut fick den nedgående solen allt den nådde att glöda. Himlen var rosablå och fluffigt disig. Cyklade hem längs älven, blinkade bort flygfän, stängde munnen så de inte skulle hitta in. Solen var ett lågt liggande eldklot, några fotade sig med den i bakgrunden, nån annan sig i dess sken.

I väntan på.

 På kulturbageriet. Ska på bio. Fördriver tiden i väntan på filmen. Det är kvavt idag. Smygande tryckande liksom. Jag är mosig, svullen i fejs och om tarmarna. Kanske allergi. Lite allergikänning i ögon för de känns små och irriterande närvarande i sina djupa köttiga hålor. Huden runt, ögonlocken, fet och tung. Torr och fuktig på samma gång. Slemmigt sega kroppsvätskor. Näsborrarna torra på insidan, oljiga på utsidan. Halsen tjock och stabbig, nersänkt mellan tunna axlar. Munnen halvöppen och flammande torr. 

Försökt teckna. 

Slarvat med yogan sista tiden. 

En flinande kollega på jobbet så att jag var en man. Pulsen steg och har ännu inte lugnat sig, trots över 2 dygn sen. När pulsen dunkar sönder all ro slår jag mitt ansikte tills jag återfår lite kontroll, bara några slag, snabbt övergående ömmande hud på kinden, tankar som tappar kraft. En vilja att sjunka ihop, gömma mig i min egen hud, kött, kropp, krypa ner ner ner. Magstöd och ryggmuskler blev darrande mjuka. 

Sitter låg,  nära bordet, nära kanten, blicken ner eller svindlande högt för att inte möta nån annans, inte riskera se den de ser.

Snart går jag till bion. 

Nu går jag. 

Kokosmjölk.

Något med kokosmjölk andas tönt. Undvikit undvikit undvikit kokosmjölken.

Och när recept innehållit kokosmjölk har jag bytt till grädde.

Så igår i mina trevande försök med mungbönan så ingick kokosmjölk både i grytan och i riset. 8 dl kokosmjölk sammanlagt.

Tänkte att nu kommer jag förstå dess storhet. Nu kommer jag trots dess töntiga aura uppskatta smaken.

Kanske rivstartade jag. Tog i för mycket. Lät min mun dränkas i kokosmjölksöverflöd. Som en gomtäckande hinna av mättat kvalmigt smygsött. 

Har mat för flera dar nu. Kokosmjölksmatn’.

Bordsköpet.

 Köpte ett bord i natt. På avbetalning. 504 spänn i månaden under 10 månader. Styrde ivrigt hetsigt upp detta mellan kl 01 och kl 02. I sängen halvliggandes. Appen strulade eller så strulade jag. Att få till rabatter och få till avbetalningen. 

Anser med några väl valda och tillspetsade argument att detta enorma bord är nödvändigt för mitt skapande.

Hjärtat bultade nervöst när jag skulle få ro att somna. 

Vaknade med ett ryck efter 6,5 timmars drömlös instängd sömn.

Mindes att leveranstiden krockar med brorsbarnets show. 

Magen sög till och störtade djupare ner i skammen. Har ännu inte lyckats få i mig frukost. Bara te. Te och medicin. 

Undrar om dessa inköp, dessa begär, dessa risker på ruinens brant, kommer från önskan att känna sig levande, få adrenalin, få blod som dunkar genom kroppen… 

Hos A K.

 Till A K igår. Bussen dit och innanför bussens glas blev det svettigt varmt. Jag satt bredvid en man i täckbyxor, täckjacka med kapuschong uppdragen, handskar som täckte hans händer och mörka solglasögon. Han vände sig bort från mig. Jag tänkte att jag trängt mig på och när det blev en annan plats ledig bytte jag. 

A K och jag skulle lyssna klart på Välkommen till vårt äktenskap. Vi har lyssnat sen en mellandag. Lyssnat medans vi ätit, druckit te, brustit ut i stön och vämjelse och skrattat och typ njutit. Och det är något med hur förlåtande en är mot män, att vi ofta upplevde den ständigt bedragande maken som den kloka, sansade, men kanske är det bara så att en fallen person har större förståelse för mänsklighet, för dom som felar och beter sig. Och han, Stoffe, är en fallen man som verkligen grisat. Kanske når hans stukade mänsklighet fram i de stolpiga meningarna, genom all terapijargong.

Hos A K är det obrytt coolt. En vägg med en fullproppad bokhylla, en vägg med skivor. En dyr soffa som nu är gammal och blekt och som A K ritat blad, ord och figurer på. En döende växt i ett fönster, en smal hund med vackra mörka ögon som mjukt går runt och kryper ihop, boktravar på högtalare, på bordskanter, en matta mitt på golvet.

A K är också cool. I kamouflagemönstrad gröngrå Addidas Te och blå Adidasbyxor. 

Gick hem. Och gick därför genom en del av stan jag aldrig är på. Här är inga gator raka, inte som det rutnät som präglar de stadsdelar jag bott i. Gator strålar samman i en park, gator kröker sig, bryts av, byggnaderna är funkis från 1920-talet fram till idag, inget det andra likt. 

Nästa bok vi ska lyssna på ihop är Kvinnomanualen. 

En dröm.

 Alexander Skarsgård och Joel Kinnaman kommer fram till mig på en fest. De berömmer mitt filmskapande, de har sett mina filmer och Joel hade ju en liten roll i min senaste, vilket jag glömt och han nu påminner mig om.

Vi hänger i en stuga nu, vi ska förbereda oss inför den film jag ska göra med oss tre i huvudrollen. Vi hänger nakna och jag undrar varför och de säger att jag gett så mycket av mig och min kropp i mina filmer att de vill ge tillbaka, vill visa samma sårbara nakenhet.

Alexander lagar bolognese naken vid spisen, kanske ser han lite ut som Josh O’Connor, men jag vet att det är Alex. Jag lutar min bara överkropp mot hans bara rygg. Allt är tryggt och avspänt, de båda vill att jag ska slippa vara rädd och få utrymme att skapa.

Och mitt hår är otroligt, som Raquel Welch kring 1970. Långt blankt tjockt varmt brunt mjukt självfall. 

Har mörka ringar under mina osminkade ögon, men ingen av killarna säger att jag ser trött ut. De ler, de pratar, de vill skapa med mig. 

Ett filmteam samlas, Petrus och Peter - från filmteamen jag var i för 20 år sen, dyker upp. De säger med varma leenden och tindrande ögon att detta vill de verkligen vara med på, en film av mig vill en inte missa chansen att jobba på. Jag säger att jag inte har något manus och får till svar att allt jag gör blir bra och intressant och de är här för mig, för filmen. 

Jag går ut och huset ligger nere i en ravin, det är en ljus blårosa sommarnatt. Gröna bulliga träd klär ravinens branter. Jag tänker att jag vill ha en tröja, att gå omkring där med brösten i det fria, det kändes kallt och opraktiskt.

Vi gör oss redo för tagning, alla samlas.  

Babs!

 Den 13/4 på kvällen innan arbetet låg jag i soffan. Jussi låg på mitt bröst och Majsan hoppade beskymmersfritt ner på golvet och slickade sig om nosen. Jag tänkte att imorgon vid den här tiden kommer allt ha ändrats för er. 

Vakade av den 14/4. Några få timmars rastlös sömn. Upp. Tog kattväskan och lämnade mina små katter.

Ute går det varmt, jag klädd för kallare väder. Bussen knökfull. 

Kom fram till uppfödaren, samma som Jussi och Majsan är ifrån. I dörren mötte en röd välfönad hane mig, han hoppade upp i mitt knä och strax rusade lika välfönade och parfymerade små katter fram. De tumlade runt, busade, luktade nyfiket på mig, strök sig mot, rusade iväg till nästa sak att upptäcka/återupptäcka.

En liten svartbrun hona med hängande ögon och piggt humör skulle flytta hem till mig. Avtal skrevs på och pengar fördes över och katten stoppades i väskan och hem åkte jag. 

Piggt och självklar hoppade hon ur väskan när vi var hemma. Ivrigt rusade hon fram till Jussi och Majsan. De som var så små när jag åkt hemifrån nån timme tidigare var nu stora och tunga. Som stela block såg de förskräckt på den lilla fluffiga tussen.

Efter ett tag började de lukta i hennes stjärt och väsa. Så höll det på i typ en vecka. Men den lilla tussen, som fick namnet Babs, verkade obrydd, lika glad och ivrig som tidigare.

Hon sov bredvid mitt huvud och väckte mig ibland då hon ivrigt men mjukt slängde sig över mitt ansikte om och om igen.

Babs var liten och tunn. Fem månader skulle hon va men kändes mini. Mini och självklar. Orädd och njutningsfull. Drog vänners händer till sig så de skulle klappa vidare.

Så började ögonen klibba igen och små nysningar komma och så trött hon blev. Åt plötsligt knappt något. 

När jag vaknade på 1:A maj och skulle göra mig redo att gå till demonstrationen var hon så slut. Jag ringde vet och fick tid och sen rådda i att hitta nån som kunde köra mig ut till Vännäs. 

Signes vän Sara körde ut mig.

Solgass och fomo över missad demonstration.

Babs hade kattsnuva. Ej spridd till lungorna. Fick antiinflammatorisk medicin och vi åkte hem. 

Jag jobbade och stängde av den lilla katten helt under mina arbetsnätter, men när jag varje morgon närmade mig mitt hem kom oron över vad jag skulle möta. En trött katt med igenklibbade ögon. Tvättade dom flera gånger per dag och i tisdags när jag kom hem mötte hennes runda blick mig. Hon åt självmant utan strul. Hon åt inte mycket, men nog för att minska min oro något.

Nu håller jag andan, väntar på att hon ska återhämta sig mer, nojar över bakslag. 

En Tecknaren Föds.

 Jag inbillar mig en nystart. De uppsagda streamingtjänsterna. Att jag börjat teckna igen.

”Börjat”

Tecknat två kvällar i rad. I glappet mellan middag och promenaden till arbetet. 

Det var ett beslut det här med att teckna och jag slog mig ner och tog fram pappret och satte pennan mot och inget kom. Drog ett streck på måfå och det strecket gav inget nytt streck. Åter satt jag där fast.

Lät det väl gå nån minut. 

Så tecknade jag av min hand som håller i blocket och sen tog jag en bild ur en bok. Mia Farrow i fjädrar och glitterhätta mellan tagningarna i The Great Gatsby och så tänkte jag att det är så här det får bli, att jag fantasilöst tecknar av.

Denna kväll blev det lampan i taket. Plottrig kluddigt. Tappade bort perspektivet. Sen spegeln lutad mot väggen. Inte en ren linje, utan småsuddigt hattigt hafsigt. 

I min ambition, det här med att jag ”börjat” teckna ledde till storslagna drömmar, om ateljé och stipendium och jag googlade ritbord. Nånstans i nån minnesbild ser jag ett bord vars skiva går att luta. Luxorlampor och hyllor i trä. Lådor och tuschplumpar, papper papper papper åt alla håll. Och där i minnesbilden satte jag mig som en åldrad ostoppbar tecknare. 

Kommer säkert glömma att jag börjat teckna. Kommer se YouTube och reels och tänka om nån månad, visst tecknade jag något nyss, ett sånt trevligt men hastigt övergånget infall det var. 

Vädring.

Vädringsfönstren i sovrum och kök är öppna, balkongdörren på glänt. Solig luft virvlar in och fyller rummet och nuddar min hud, de bara armarna, kinden, fötterna. Vädrar ut mig, ut min tjocka sura kropps/mundoft. I sömn börjar mitt kött, min hud, mina slemhinnor stinka. Osar. 

Har stängt nu. Luften stannat. Golvet ännu svalt av den vind som nyss mjukt drog fram mellan rummen. 

Te och kompakt rågbröd med ost. Ännu förmiddag, en stund till. 45 minuter till. 

Tulpanerna.

 Haft tulpaner i vas sen januari. Lekt flickig kvinnlighet liksom. Köpt dom på Coop. 2 st 7-pack för 99 kr. En gång i veckan har inköpen skett. Typ. På ett ungefär. 

Nu hänger de senaste i solkig vissenhet, murknande grånade, böjda ner till bordets yta. Tre vaser tar de upp, när de var i ståndaktig prakt kändes det lilla bordet täckt av blommor i rosa och rött. 

Nu vill jag inte slänga dom för sen kommer jag inte köpa fler. Dessa blir säsongens sista tulpaner. Mina excesser är över. Nu blir jag smått spartansk. Intalar jag mig.

Sa upp hbo och Netflix igår. Gjorde soppa på allt grönt fryst i frysen. Broccoli, ärtor, spenat. Ska inhandla kikärtor och linser. Ska läsa de böcker jag har. 

Och få igång skapandet. 

Tandkrämen.

Hemma på påskaftonen efter middagen hos min mamma. Hade mobilen på laddning i sovrummet och lyssnade igenom fyra sidor vinyl med Verdis Requiem halvliggandes på soffan i vardagsrummet. På sista spåret sista sekunderna hade skivan ett hack och min kväll var över. 

I sängen såg jag på min mobil. Ett meddelande från ett nummer jag inte hade sparat. Läste igenom. En fråga, en ursäkt om den konstiga frågan, det var grannen, han som ”lånade” pengar av mig, nu ville han låna tandkräm. Att be om tandkräm är liksom en trevlig/udda/oväntad grej att be om. Men var i nattskjorta och sömnigt tung i ögonen och svarade att han kan komma förbi morgon vid 10, för jag skulle upp till mässan i kyrkan. Han svarade att han skulle iväg tidigare än så för han skulle hjälpa till med kyrkkaffet.

Min tandkräm var det inte mycket kvar av, två nästan urkramade tuber, la ut den ena i tidningshållaren vid sidan om min dörr, skrev att nu finns den där. 

På morgonen var den lilla skrynkliga tandkrämstuben inte där.

Såg honom inte på mässan, gick inte på kyrkkaffet, men enligt mamma samlas de tidigt och fixar med kyrkkaffet även under mässan, för jag frågade.

Istället för kyrkkaffe stegade Mysan och jag raskt ut till Avion och ikea. Vädret var grått, ljust jämngrått, vi hade inga skuggor, inga bevis på att vi var materia som utgjorde ett hinder för  ljus. Ingen sol fanns heller, ingen antydan av den i den gråvita himlen. 

På kvällen föll ett isblött snöregn. Dropparna blev klumpar på marken och slasket halt. Mysan och jag hastade hem efter bion upplivade av The Housemaids alla vändningar och våldsamheter. Hemma med kallt blött hår tog jag en dusch. 

Om soffan.

 Köpte ny klädsel till soffan. Dess tredje outfit. Knalligt vit. Bländande vit. Vitaste vit. Tänkte att den var som grädde i affären. Den var vitare än så. Billigast var den också. 895kr. Det är trösten. Och att den snart mattas av användandet. Som vita sneakers blir efter nån veckas användning. Som vita lakan efter något år. Det lätt gulnande. En underton av grått. 

Har en fjärde outfit som anländer imorgon. Röd. Även deras billigaste. Under tusen spänn. Köpt en natt under ivriga hjärtslag och flimrande hjärna. 

Så fem klädslar till soffan. Bäst tycker jag om den första, den jag köpte den i. Vet inte varför jag håller på, ständigt håller på. Vet inte varför som i betydelsen jag vet varför men jag önskar sluta att rastlöst förändra inredningen. 

Att vaka av.

Satt med nån som dog. En jämn rytm av ytliga andetag som tappade sin kraft. Jag hade fått för mig att hen skulle få se gryningen. Att om hen fick se den en sista gång så skulle jag vara nöjd. Persiennerna var uppdragna och när himlen började ljusna släckte jag  de lampor som var tända. Hens halvslutna ögon var matta som plast. Fuktade dom ibland med vatten. Solen sken in. Stark och varm och vad vet jag av vad hen tog in, kanske inget, kanske bara ett bländade ljus. Så drog jag för de tunna gardinerna, rummet blev färgat av dess tyg, orange och gult. 50 min innan jag slutade mitt pass slutade hen att andas. Satt vid hens sida, höll hens hand. Uppmärksam på sista andetaget. Kontaktade SSK. 

Köpte koriander, japp och daim på kvantum. Gick till bussen. Kollegorna H och R klev också på. Trångt och fullt. Vi höll fast oss i stängerna och svajade med guppen och svängarna. H och jag småpratade. Solen lyste över H:s hy, hon strålade och en man log varmt mot henne. R log blygt och höll huvudet böjt och sa inte ett ord till oss.

Hemma stoppade jag först Jappen och daimen i min mun och sedan Jussi i väskan och hoppade på nästa buss. Åter fullproppad, hamnade först ståendes i dragspelet och sen på ett säte när folk börjat kliva av. 

Klev på bussen hem från veterinären på en för mig ny hållplats. Bryggargatan. En kvinna hostade och hostade och harklade sig besvärat. Bussen kom och barn satt på de flesta av sätena. Åter fick jag stå och barnen sträckte på sig för att se Jussi i väskan, de viskade glatt och pekade. När barnen klev av hamnade jag på ett säte dit solen sken in, gassade mig varm och bländad. Satt där trött och i mitt sömnlösa rus kom en enorm kärlek till lokaltrafiken. 

Ofantligt fantastiskt kändes det att bussarna rullar fram på sina linjer, att folk hoppar på och av längs vägen och  byter bussar och tar sig dit de ska. Jag ville inte kliva av, jag vill fortsätta hela dagen och trixa mig fram genom stans alla busslinjer.

Men gick av på min hållplats och istället för att sova dammsög och skurade jag golv. Att få kroppen att lägga sig var så svårt, den ville röra sig, ville inte landa, den kunde inte ens föreställa sig sömn. 

När jag väl la mig, kl 12:35, tog sömnsvärtan mig så fort att jag inte hann ställa larmet alternativt så slog jag av det i sömnen, allt är ett blurr. Vaknade i fotändan på sängen, det var mörkt ute och jag fick koncentrera mig för att förstå var i tid jag var. Kl var 18:50. 

En stund en onsdag i mars.

 Knatade raskt mer mot stan. Lerigt grusigt mulet grått. 

Ska på bio. Idag och imorgon. Idag en fransk film med Jodi Foster. Imorgon en film där Elvis repar och showar. Använder poäng. 

Med svettfuktig rygg sitter jag med en cappuccino på Kulturbageriet. Den grå himlen lyser upp oss genom glastaket. Ett ung man och en ung kvinna , båda klädda i svart och båda med små solglasögon i håret, sitter med datorer uppfällda vid ett högt bord. Hälften här har datorer uppfällda. Jag måste köpa en dator.

Tror svettfukten just trängde genom tyget i armhålorna. Mitt smink blev skarpt idag, hårt fastande det under ögonen, glömde läska av läppfärgen, men den lilla cappuccinokoppen gör det åt mig nu, en hallonrosa bubblig halvmåne längs dess kant. 

Det är grus/damm på glastaket. 

Om fem min går jag över parken till filmstaden. 

De leende gossarna.

Hade Jussi i väskan, tog väskan i mitt grepp och klev av bussen, bakom mig går en ung kille av, han kommer upp jämsides och går om och svänger in framför mig, han ser mot mig, ler så stort att jag blir överraskad. Ett glatt, roat leende. 

På Coop kanske en timme senare. Jag går runt bland hyllorna. En ung kille står vid frysdiskarna, han ser ner mot det frysta och upp mot mig. Varje gång jag höjer blicken ser han mot mig. När jag packar ihop mina varor från rullbandet står han i självskanningskassan med massa apelsinläsk och väntar på kontroll. Han ler mot mig. Han ser blyg och besvärad ut. Jag muttrar något om men varför, för ett oförklarligt leende kan jag ta, men två leenden så här tättinpå från så unga killar. Något skaver. Något i det väcker min paranoja. 

Kanske var det barnen på bussen som blev kära i Jussi som fick killen att le mot mig, kanske apelsinläskkillen som nyutsprungen vuxen log ett vi är vuxna och vi blir kontrolleradepinsamt-leende… 

Kay Stone.

 En granne satt vid ett bord, kvällen innan hade jag mött honom ute på gården, det var mörkt och kyligt och jag bar hem det jag köpt på Coop. Vi sa hej. Han och hans vän passerade mig på väg att lämna gården. Han ropade efter mig något jag inte hörde. Ropade tillbaka vad sa du? Han ropade igen och åter hörde jag inte vad han sa. Så ropade än en gång vad sa du? Nu hörde jag hans svar, ska jag hjälpa dig med dörren. Tänkte att det var underligt, för det jag bar var inte tungt, men jag var trött, så han såg nog en trött kropp som hasade sig fram. Sa nej, det går bra. 

Nu satt han några bord bort, jag lämnade mitt sällskap och sa hej till honom. Han var klädd i kostym och hade en öl. Jag slog mig ner, några bekanta till honom, varav en är vän med en vän till mig, satte sig ner vid oss. Först pratade vi alla fyra, sen började jag prata med min väns vän och nån gång då blev vi avbrutna. 

Min granne ville be mig om en tjänst och frågade vilket nummer jag bor på. 

Vi bor ju på 23. 

Nej, vilket lägenhetsnummer.

Jag vet inte. 

Alltså såg nu att det dragits pengar från mitt konto. Så kan jag låna av dig. Har cash hemma och kan lägga i ditt postfack. 

Men jag har inga pengar. 

Har du inga pengar. 

Nä.

Men du får tillbaka imorgon.

Du kan få låna tvåhundra. 

Jag swishade honom tvåhundra. Tänkte att det kan jag bli svindlad på. Kände mig som Gwyneth Paltrow i Marty Supreme. Det livade upp lite, ett litet äventyr, en ohederlig handling, låta sig luras. Men också kastet i att plötsligt säga nej till nån, när en satt där och pratade och hade det trevligt, det kastet blev så tvärt att jag lät det kosta mig tvåhundra för att slippa. 

Och där och då fanns inga bevis på att det inte skulle ligga tvåhundra kronor i mitt postfack nästa dag. 

Idag har det inte legat något kuvert med cash i mitt postfack. Såg efter när jag lämnade hemmet kl 10:10 och såg efter när jag kom hem kl 21:52. Att ta fram nyckeln och låsa upp facket. Att se att inget låg där i. Att låsa det igen. Att 11 h och 42 minuter senare ta upp nyckeln, låsa upp och se att facket är tomt även denna gång. Att  gå upp för trappen och låsa upp min dörr. Gå in. Stänga dörren efter mig och låsa för natten, ge katterna mat, se the secret life of mormon wives. Att äta lättsaltade chips och fresh Island-dipp. Att få ont i magen av det en slafsade ner genom käften. Dricka te i fosterställning. 

Såg kultur.

 L och jag drog och såg Sirãt. A och N var där och skulle se samma film med några vänner.

Sirãt kröp på en. Dunkade rytmiskt fram, olycksbådande malande. Så exploderade den. Exploderade igen och igen. Och det fiktiva gjorde så ont. Sorg över nån som aldrig funnits som stannade kvar långt efter filmens slut. L var upprörd. Jag var rådvill. A skrev dagen efter att hon vill se den igen, igen och igen. Att det var det bästa hon sett.

Mötte M och A E för att se en liten teater. Stökigt ful. Pretentiöst högtravande. Eller så tycktes det vara, snabbt fick den liv, det pretentiösa var en rolls egna skapande som koreograf. 90 min som trollband oss. Roade oss. Först sa M att hon ibland tänkte: kul att dom får hålla på. Jag sa att det var mer än det, att om det bara vore kul att dom fick hålla på hade vi inte suttit där och varit så fast i den som vi var. De hade inte haft oss i sitt grepp hela speltiden. Dom lyckades överraska oss, skava mot oss, få oss att skratta och inget av det tillsynes slarviga saknade substans. 

Sen drack M och jag te hos A E. Hos henne bodde nu en stor vit katt med grå fläckar. Stadig och frisk med hård tjock päls. Ett väsen och så självklar. 

Våren.

Poff och det var vår. Sörjan rinner undan. Halkan är minimal. Barmark på slänter i sol. 

Traskade i tron att marken, vägarna, skulle vara täckt av smältvattnet, till Höjdens livs. Hade därför mina vadderande vintergummistövlar och efter några hundrameter och inte en pöl att vada genom insåg jag att det enda obehagligt blöta jag skulle komma i kontakt med var min egen svett som bröt fram pga ansträngningen och värmen skorna alstrade. 

När mitt ärende på höjdens livs var avklarat tog jag en buss hem. Ville inte svettas ner min nytvättade tröja halsduk byxor nå mer. Fuktiga klibbade de mot min hud. Min överläpp panna hals dröp. 

Svalnade något innan bussen kom. Duster av min kroppsfukt slog upp ur tröjans linning, ur den öppna jackan, lukt av varm kropp i sval luft, när jag satte mig på ett säte. 

Den tredje mannen på.

 Kommer inte allt i tre? Så sägs det om döden på mitt jobb iaf. Eller så sas det förr. Nu kommer döden i en jämn strid ström.

Men annars kommer saker i tre. Har inga bevis för det, inget jag kommer på, annat än att en säger så. 

Så hur kommer den tredje mannen vara efter mannen på cykel och mannen på snöhögen?

Hoppas han inte behöver HLR, mina armar är klena, kommer skada dom om hjärtat ska pumpas igång, kommer nog inte få upp rätt tryck och rätt hastighet. Han kommer dö. 

Hoppas den tredje mannen är snäll och vacker och frisk och kry. Men då lär han inte vara den tredje mannen. 

Nojar nu. Tänk om han har en sabel och raskt och skarpt svingar mig i tu.  Eller varför skulle ett sånt hopp från sårbarhet in i brutal våldsamhet ske.

Jag våren år 2011.

 En lugn stund under arbetsnatten klickade jag mig bak i bloggen. Random på 2011. Läste inte. Såg alla dessa bilder av/på mig. 

32 var jag våren 2011.

Långt hår. Längsta jag haft. 

Läppar fylliga som plommon. 

Det var dom jag fastnade vid. Läpparnas svullnad. Inte stora men det som fanns hade volym. Plut.

Och när morgonen kom och jag vägrade mig sömn pga skärmdumpande av mitt yngre jag och jag la upp dom en efter en efter en efter en efter en efter en efter en efter en i stories på Instagram.

Som en manisk hågkomst av ett yngre jag skapat av ett självupptaget nu. Och med delandet av bilderna synliggjorde jag mitt åldrande. Blev aktivt döende.

Sömnen tog mig. Nån timmes ljuvt mörker. När jag vaknade tänkte jag på bilder av/på mig från 2011 som jag inte delat, som jag önskar att jag hade delat. 

Mannen på snöhögen.

 Fredag kväll och jag går mot arbetet. Sneddar över en parkering. Kommer ut på en cykelväg jämsides en större väg. Det är folk som rör sig lite här och där. Några som väntar på en buss, tre-fyra st som går tillsammans åt ett håll. Så ser jag honom några hundra meter framför mig. Där ligger han på en snöhög. Nån ensam passerar honom. Jag närmar mig. Han ligger orörlig. Hoppas att nån framför mig ska dyka upp och ta i tu med mannen på snöhögen. Men ingen dyker upp och där står jag jämsides med snöhögen och han som ligger raklång och blek på den.

Han är verkligen blek tänker jag där jag står ovillig och handfallen. Andas han. Ser ingen andning. Ser ett slappt vitt fejs. Ropar på honom. Ingen reaktion. Ropar igen. Inget händer. Sparkar lite lätt till hans gympaskor. Fortfarande ingen reaktion. Hallå hallå hur mår du? Sparkar till med mer kraft, ivrigt hetsigt, små små sparkar. Min sko mot hans sko. Och han sätter sig upp. Rak i ryggen. Det nyss utflytande orörliga ansiktet får form, kindben, fylliga läppar, förvånansvärt stora ögon som knappt orkar öppna sig. Han är yngre än vad jag först trodde . Han säger: jag är taggad. Och lägger sig raskt tillbaka i stilla livlöshet.

Åter försöker jag få honom att vakna. Han sätter sig upp igen. Hans rosagröna blick hittar mig. Han ler lite, säger: kom hit. Jag fortsätter  mana honom att resa sig, att få honom att lämna sömnen i snön. Men han faller bakåt till liggande, sluter ögonen och mumlar  kom hit, jo kom hit, kom hit nu. 

Då lämnar jag honom. Måste till arbetet intalar mig som legitimt skäl att gå. Går raksträckan fram. Vänder mig om ibland, han ligger kvar. Ett litet gäng passerar honom. Jag tänker att det inte är så kallt, kring noll. Att nån kommer ta sig an honom, att hans vänner kanske hittar honom och släpar han hem. Sen tänker jag att jag borde lagt honom på sidan i fall han kräks. 

Ringer polisen. 114 14. I kö. Väntar. Svar och jag förklarar. Kopplas vidare. Åter i kö. Svar. Förklarar igen. Får beskriva var jag såg honom, när jag såg honom, hur han var klädd, livstecken, får lämna mitt namn och nummer.

När samtalet är slut nojar jag över att han kanske hamnar i fyllecell och dör inte folk i fyllecell och att jag borde stannat och försökt mer. Mulat honom nykter med snön. Ringt taxi och betalat den för att ta honom hem. Tänker att jag skulle ha engagerat nån annan som var i närheten och vi kunnat hjälpts åt att få fart på den unge mannen på snöhögen. 

Kommer till arbetet. Kall och stel om handen som vantlöst höll mobilen under samtalet med polisen. Tänker att mannen på snöhögen inte hade vantar eller handskar. 

På NK.

 Satt mig på NK. Hasselnötsbiskvi. Kaffelatte. 

Biskvin gör mina fingrar kladdiga. Skeden tar sig genom hasselnötslagret och smörkrämen men inte den fasta mandelbotten. Slickar mina otvättade fingertoppar från kladdet. Hämtar servett med Nya Konditoriets logga.

Matade stegen mot stan. Solglasögon och mössa. Köpte mascara, läppglans. Ner i Akademibokandelns underjord. Runt boktravarna och reaskyltarna rörde sig människor. Yngre och äldre. Köpte fyra tunna böcker. 

Sen gick jag hit till NK. 

I min fantasi där hemma skulle NK vara lugnt och tyst. Fann en ledig plats i en av sofforna vid spegeln . Runt mig vid nästan varje bord är kvinnor i pensionsålder. Alla verkar ha trevligt och mycket att säga varann. Ur sorlet uppfattar jag enstaka stavelser. 

Några bord bort ser jag ryggen av en i sammanhanget yngre man med dator och hörlurar. Tänker att jag borde ha hörselskydd istället. 

Med läsglasögonen på är allt bortanför min absoluta närhet i ett blurr. 

Jag kommer gå hemåt strax.

Mannen på cykeln.

 Det hade nästan slutat skymma, himlen var djupt blå, jag gick mot Ålidhem. Ett gällt skri hörs. Oavbrutet. En mänsklig siren. Jag vill inte gå åt det håll jag är på väg, det håll lätet kommer från. Snabbt närmar sig den höga gråten. Framför mig stannar en man på cykel. 

Han kippar efter andan. Jag frågar hur han mår. Han får inte fram ett ord, den nyss högljudda munnen gapar väsande i korta andetag. 

Jag vill inte stå där. Försöker greppa vad som sker, var han har sina händer, hans ryggsäck är öppen, ser en påse jordnötsringar, jag känner att de nästan två metrarna vi har mellan oss är bra

Så får han fram ord, snabbt och hetsigt i gråt om att nån anklagat honom för att ha kört på nån med cykeln och han säger att han är oskyldigt anklagad och att han just kommit från ett behandlingshem och  hans andedräkt bränner i min näsa. Jag säger att jag tror honom, att han inte kört på någon. Jag säger ta hand om dig. Jag säger hej då och börjar gå. 

Han har slutat gråta. Han andas djupare. Han säger inget. 

Jag går allt fortare, pinnar jagat iväg, vill skapa avstånd. 

En fredag i februari.

 Lite förvirrad över om jag fortfarande var sjuk. Tuggade i mig rågbröd och ost. Svepte en kanna te. Kände inget illamående, ingen mage som kämpade emot, ingen värk. 

Kokade spenatsoppa. 

Tog en dusch. En dust av något surt nådde mig. Lyfte min arm till näsan, luktade på den, luktade vidare, förde min näsa upp för armen, mot axeln. Det var min rena nytvättade hud som gav i från sig den unket syrliga lukten. 

Åt resterna av chipsen. Drack  upp den avslagna colan.

Gick ut i skymningen. Kl 16:15.

Frosten klädde ännu allt. Det blev överväldigande mjukt blåvitt mot ögonen, från alla håll. Mer lila för varje steg. Bakom träd såg jag en rosa sol sänka sig. 

Mötte E D. Vi bytte några ord. Han skulle ha spelning med sitt band på verket på kvällen. Vi skildes åt. 

Jag gick vidare. 

Trots 14 minusgrader lät stegen inte hårda mot snön. Knarret uteblev. Inget träd ingen vägg knäppte till. De minimala iskristallerna som klätt in allt förändrade ljudet av kylan. Mjukade upp. Dämpade. 

På Mingus köpte jag två böcker av Raymond Chandler - Mord, min älskling och Långt farväl. Köpte Den unge Werthers lidande av J. W Goethe. 

Gick hem via Coop. Balsam schampo smör. 

Kokade två ägg. Skalade dom. Äggen luktade ÄGG. Slog upp i min näsa. Fick mig att rygga tillbaka. Tog ut förpackningen. Kollade bäst-före-datumet. 24 feb. 

Åt två skålar med spenatsoppa och de kokta äggen. 

Magsjukan.

 Magen var konstig. Den tog energi. Bultade och ömmade och svällde. Inte som en ballong. Utan jäste till kompakt stenhård massa. 

Pga sista arbetsnattens rika och närgångna kontakt med äldres magsjuka kroppsvätskor ställde jag in min kväll, vilket var att besöka Signe på sjukhuset där hon opererats, bio med Linda och möta Sofia vid tåget just innan midnatt.

La mig. Vaknade darrande frusen in till benet och kopplade först inte att det var feber. Vinglade upp. Tog Alvedon. Vinglade tillbaka in under två täcken. Somnade om.

På morgonen läste jag meddelande från S att hon slutat blöda och får åka hem. Ringde mamma och bad med svag röst om cola med socker, chips och nyponsoppa. Skrev några meddelande med Å som också låg nyopererad på sjukhus. Tog Alvedon.

Slukades av sömnen. När jag vaknade var nattskjortan drypande blöt av svett och det hade blivit mörkt och jag längtade efter Colan mamma skulle komma med. 

I en timme längtade jag rastlöst muntorrt efter colan. Så plingade det på dörren och jag slet åt mig påsen och korkade upp. 

Kvällen gick. Alvedon, banan, cola, chips, rågbröd, Alvedon, cola, banan, chips, cola, rågbröd.

Såg båda Rosa pantern-filmerna med Steve Martin som Clouseau. 

Gick ut på balkongen. Kylan är fuktig och dimman hade landat på grenar, stammar, lyktstolpar, husväggar, bilar, blivit till kristaller som klätt allt i ett frostigt ludd. Tänkte att det inte finns något vackrare än kyla och snö. 

En middag.

 Köpte rödbetor. Tre st enorma. 10 kr kilot. De låg nu i min kyl. Legat där ett tag. Mjuka hade dom blivit. Skalade med möda då eggen inte ville tränga genom den undfallande ytan. Skar upp i klyftor.

Saften som rann ur på den vita skärbrädan i plast var brunaktig. Inte klart purpurrött. Utan som blod som levrat sig. 

Kokade dom ändå. Åt med halloumi eller något liknande, nån med namn som leker med halloumi. Norrloumi kanske. 

PREMIÄREN!!!!!

 Gorillalala fick premiär. I lördags på Gbg filmfestival. I sektionen svenska kortfilmer utom tävlan. 

Idag är det fredag veckan efter premiär.

Jag åkte inte dit. När folk frågade skrev jag att jag inte kom loss.

Typ sant. 

Men tror egot kom i vägen. Kände mig så löjlig som gör film. Som fortsätter göra film. I min lägenhet med kameran på stativ och denna, Gorillalala som jag tycker bäst om tycker andra sämst om. Och där skulle jag stå blottad och fånig och ensam utan team, utan nån från produktionen, på premiären.

När programmet släpptes såg jag att där fanns en kortfilm med liknande titel. GorillaGirlz. Kanske den hette. Jag tänkte att det blivit fel, att min Gorillalala och denna förväxlats och nu fick min vara med pga misstaget. 

Hade inte pratat med producenten innan. Han skrev ett SMS samma dag. Hinner inte till visningen, kommer till Gbg ikväll. Lycka till. 

Skådisen delade ingen av de bilder hen taggades i från filmen veckorna innan. Så jag bara gömde mig. Istället för att fråga om hen ville dit. 

När festivalen drog igång delade hen bilder hen taggats i från pågående solsemester i México. 

Hade inga pengar heller. Typ inga. Jussi var hos veterinären igen. 2800kr. Jussi skulle ha tablett varje dag och hon skulle ha ett uppmärksamt öga på sig. 

Så jag kom inte loss kan en säga. 

Fick rapport från bekant som såg gårdagens visning. Publiken hade skrattat på rätt ställen, skrattat mycket åt en scen. Jag skuttade till min arbetsnatt. Kände mig varm i skallen och axlar. Berättade för kollegorna och smilade.

Decluttering no.3

 Declutterar på. Intalade mig att det var det jag gjorde. Men jag cluttrar på som förr. Saker på saker på saker på saker. Bara i en annan form än tidigare. Plottrigt ivrigt. 

Den sömnlösa ivern som fått mig att hjärnlöst vibrera har tagit min sömn. Grusiga trötta ögonlock som skavt och blinkat ideligen. En lukt ur min mun ur min hud ett rastlöst vått os. En oriktbar energi. En hunger svår att mätta pga svalg tungans rot fylld av små små svidande blåsor.

Somnade kl 14. Sov in i eftermiddagens skymning. Hopkurad i ett hörn av sängen. Vaknade 17:30. Snoozade in och ut ur varmt mörker. Åt middag- bacon blodpudding lingonsylt vaxbönor. Buss ner på stan. Biljard med Knutte. Ögonen var lena friktionsfria hudveck mot hornhinnor, kroppen mjuk. Stilla. Vibrationerna tystnat. 

Köpte maxipack ostbågar på vägen hem. Glömde köpa vete- och grovmalt rågmjöl. Såg klart en film jag glömt att jag börjat se i lördags. The Fall Guy. Såg om Jackie. Förföriskt bländverk. Sorg som statement som skådespel som stoisk positionering. Om att ens riktiga känslor bubblar utan väg ut. Poser som substitut. 

Nu hoppas jag på mer sömn. 

Decluttering no.2

I morse, efter den fjärde och sista arbetsnatten, började jag möblera om. Det skedde efter te och frukost och jag tänkte att sömnen skulle avsluta den iver jag kände. Tömde sovrummet på stol, sängbord, den klumpiga fåtöljen, lampor, mattan, boxar,  trombonen. Fyllde golvet av den ena bokhyllas böcker och flyttade hyllan. Fyllde sängen med den större bokhyllans böcker och flyttade den bokhyllan. 

Nu slog hjärtat tydligt och hetsigt kraftfullt och jag tänkte att det är så här jag kommer dö nån gång, manisk i inbillade krafttag efter arbetsnätter, omöjlig att stoppa, i ett skede som måste pågå. 

Böckerna upp i bokhyllan. Mobilen igång med Sveriges radio. Sängen på plats. In med delar av det jag burit ut. La mig. Men så tänkte jag - fåtöljen ska jag sälja/bli av med, det är dagsljus, jag ska bara fota. Men mobilen var på 5% och fick ladda och jag åt banan och päron och så nådde den nog med kraft och bilder togs, annons skapades på Marketplace och jag somnade i nån nervös beslutsamhet.

Kl var då 13:49. Vaknade 15:30. Ingen reaktion, inget intresse på fåtöljannonsen. 

Decluttering.

 Min skaparkramp fortsätter. Fåordig. Banal. 

En v.o till en kortfilm. Till två kortfilmer. Skriver jag inte. 

Processar inte heller filmerna. Tänker inte på dom. Utvecklar inte en mental plan för hur de ska bli. Rastlöst blank i skallen. Hungrig på intryck. Matt inför utmaningar. 

Vill skapa ytor. Fysiska ytor. Göra mig av med den dyra fåtölj jag nu sitter i. Hubba bubblan i rosa sammet i sovrummet. När en sån tanke slår rot blir min hjärna ivrig. Rusar entonigt. Hjärnfrossa. En idè. Ett mål. Impulsivt och dyrt. Köpte den i en liknade iver förra november. Betalar ännu av den. Nu vill jag ha golvet fritt. Jag vill vara en person som har golven fria. Som har ytor och kontroll. 

Sen kanske jag kan skapa igen.