A K och jag träffades kl 16ish igår för att lyssna på Kvinnomanualen. Jag tvättade och gjorde det sista när hon anlände. A K hade skor som tjusade. Överdrivet spetsiga överdrivet långa slip-ins. Låg lack - låga fyra klackar inspirerat av dobbarna under fotbollsskor. A K strålade och jag satte henne på bordet i tvättstugan, gav henne en stol att ha fötterna på och så svabbade jag av det sista av golvet.
Vi strosade mot stan med varsin AirPod i örat och Anna Björklund drog igång kapitlet Mat i Kvinnomanualen. Och som hon drog igång. Orden smattrade ivrigt in i oss. Ingen människa hon mött verkar hon sett på med snälla ögon. Om en ska nå Anna Björklund ska en ha skrivit något vetenskapligt och sen aldrig träffat henne. Blicken genomskådande dömande lurig och kvick. Vi var intresserade och lockade och hoppades på att aldrig stå öga mot öga med Anna Björklund, inte se henne le mot oss och känna otryggheten i att bli granskad, bedömd, blottad, avfärdad i en raljant ton.
Vi slog oss ner på ett sushihak. Vi lyssnade vidare. Solen gassade och sommarklädda drog förbi utanför. Allt var lugnt och fint.
Med A K kände jag mig trygg och mjuk och rastlösheten från föregående vecka, som ihållande malt mig andfådd, avtog. Jag blev sprudlande glad och ljumma vindar drog över mina bara armar, min hals, min nacke kind och panna.
Vi bläddrade i pressbyråns skrala utbud av modemagasin. Den vi ville ha kostade 385 den vi kunde tänka oss kostade 175. Sen fanns det typ några till och vi saknade betydelsen magasinen en gång haft och det fanns en butik full av dom från vägg till tak och där stod vi som bleka andar från Devil wears Prada 2.
Vi skildes åt. Jag strosade hemåt. Solen låg lågt mot min rygg. Grönskan överväldigande.
Såg till att Babs åt. Satt med henne på köksgolvet. Cyklade till mamma. Ännu varmt, ännu solnedgång. Efter kl 22 cyklade jag ner till Maxi. Ännu varmt, ännu solnedgång och kaprifol och syren fyllde min näsa.
Bara unga människor på Maxi. Tog ingen korg och fyllde min famn med ett läppglans, 1 kruka salvia, 2 rullar plastpåsar (en blekgul en blekgrön), lakritsdäck. När jag kom ut fick den nedgående solen allt den nådde att glöda. Himlen var rosablå och fluffigt disig. Cyklade hem längs älven, blinkade bort flygfän, stängde munnen så de inte skulle hitta in. Solen var ett lågt liggande eldklot, några fotade sig med den i bakgrunden, nån annan sig i dess sken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar