Jag kommer tjata för jag är så glad. Fler ville prata om filmen, fler än dom filmare jag kände och det var så fint. Dom som kom fram var nyfikna och roade och undrade och hade tankar och det var fint. Vissa hade sett saker, andra känt något. Unga var dom allihopa. Unga och kreativa. Eller en var äldre och internationell från storfilmer vi alla sett.
Såklart stod jag där med bekanta som sett filmen men inte sa ett ord om den och några som sa något artigt/vänligt för ja, vad skulle dom göra.
En hör skillnaden på ett äkta intresse av ens film och det som är för sakens skull, pga vänlighet/artighet/situationen.
Satt i en trapp med P och J på ett mingel på en bakgård och fick beröm av några som kommit fram. När dom lämnade oss sa J: du har fans.
Dagen efter fick P special mention och J vann bästa norrländska kortfilm. Jag vann inte. Det brände till en sekund för hoppet hade grott efter alla snälla ord. Hoppet och hybrisen.
Men snabbt var jag åter glad, liksom barnsligt glad, tänkte att jag känner mig som en vinnare.
Tänker att min/mina film/filmer är tillgänglig/tillgängliga. Nog bra för att vara intressanta men också gjorda på ett sätt som känns möjligt vilket kan vara inspirerande.
Detta blir så käckt. Hela inlägget är ju käckt. ”…vilket kan vara inspirerande”. Alltså skrev jag det? Jo. Jag skrev också ”att jag kände mig som en vinnare”. Det finns ingen humor i att vara glad. Det är svårt med nyanserna. Att känna sig som en vinnare när en inte vann och stå här pank utan prispengar känns aningslöst tomt. Som en hund. Dom är liksom glada för så lite. Mat, en klapp, en pinne, återse någon dom inte sett på två timmar.
Fan, nu har jag dissat hundar, det ska en inte göra.
ps. Gorillalala har fått sin första lilla recension ”gärna mer sån här eroticism i svenska kortfilmer”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar