L och jag drog och såg Sirãt. A och N var där och skulle se samma film med några vänner.
Sirãt kröp på en. Dunkade rytmiskt fram, olycksbådande malande. Så exploderade den. Exploderade igen och igen. Och det fiktiva gjorde så ont. Sorg över nån som aldrig funnits som stannade kvar långt efter filmens slut. L var upprörd. Jag var rådvill. A skrev dagen efter att hon vill se den igen, igen och igen. Att det var det bästa hon sett.
Mötte M och A E för att se en liten teater. Stökigt ful. Pretentiöst högtravande. Eller så tycktes det vara, snabbt fick den liv, det pretentiösa var en rolls egna skapande som koreograf. 90 min som trollband oss. Roade oss. Först sa M att hon ibland tänkte: kul att dom får hålla på. Jag sa att det var mer än det, att om det bara vore kul att dom fick hålla på hade vi inte suttit där och varit så fast i den som vi var. De hade inte haft oss i sitt grepp hela speltiden. Dom lyckades överraska oss, skava mot oss, få oss att skratta och inget av det tillsynes slarviga saknade substans.
Sen drack M och jag te hos A E. Hos henne bodde nu en stor vit katt med grå fläckar. Stadig och frisk med hård tjock päls. Ett väsen och så självklar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar