Kollade på skärmdumparna från Fragments of a cat ladys downfall, vilket är den där filmen jag spelade in och nu inte gjort mer på än klippt en version som inte är bra. Och dessa skärmdumpar, stilla bilder ur filmen, de ser ut som det sämsta av kortfilmer. En deppig amatör som varit framme. En deppig amatör med pretentioner hen inte kan leva upp till. En deppig amatör med pretentioner och som använder ordet djup om det hen skapar och de samtal hen för.
Suck.
Sista veckorna med plugg och det är som att jag njuter av dom. Att jag sitter här stressad med uppgifter, lite efter, lite snurrig, solsken ute och arbetsnätter som länkar samman dygnen. Och det är kul. Jag vill inte att det ska ta slut. Bara fortsätta i en evighet. Känslan av ungdom och känslan av att göra något. Såklart helt tom i skallen. Ofokuserad med musik i öronen för att då går det bättre än i tystnad. Nu ska jag iväg till arbetet igen, sista natten av fyra. Imorgon mer plugg. Prov tisdag. Prov torsdag. Klarar jag dom är jag klar. Och sen, när skolan är avslutad kan jag inte låta mig luras att jag är ung längre, för oj så jag låtit mig luras, valt att lura mig själv, då måste jag se mitt medelålders jag igen. Kanske får jag en trött rygg och lätta utmattningsymtom.
Jag googlar mig själv. Rätt ofta. Stör mig på SVT.se rubrik från 2019. Den står alltid högst upp, den står ibland före bilderna på mig. Nåja, nu hade nytt kommit, inte högst upp, nä vid denna googling fick jag gräva ner i djupet, längst bort, bortom safe search.
Hösten 2014 fann jag nakenbilder från Ta av mig vid en sån här djupgående sökning. På nån sida som listade nakna kändisar, hamnade efter Kate Bosworth, pga alfabetisk ordning. Det var arbetshelg, jag jobbade dag så arbetshelg var liksom extra tufft, längre pass och sämre bemanning och 2013 års succé med filmfestivaler och tv-intervjuer kändes långt bort och jag var en föredetting innan jag hunnit bli något.
Fann dessa nakenbilder och kommentarer under dom som I would ravage her skank. Fick hjärtklappning, kände mig generad och köttig och korkad. Iaf först. För sen stod jag där på arbetet igen, trött och otillräcklig och november var mörk och blött och tänkte Ah, nån tror att jag är känd och nån vill ravage my skank och började bli pirrig över det hela.
Nu hade likande sidor, Movie Celebrity Archive och Celeb Nude Videos funnit janabringlove och Nätter och dagar i juli. På den ena sidan har de klippt ner, tagit bort allt där jag inte är naken och skapat en väldigt kort version av filmen och på den andra har de lagt ut alla nakenklipp med sakliga texter om vad som sker i varje klipp. Nästan sakliga iaf, tycker de smyger in värdeord, t.ex freshly shaved vagina, och sett saker som inte riktigt sker - trying to find the best position to put her ass up in the air. Om någon skrivit dessa sju texter som beskriver vad vi ser eller om en AI gjort det vet jag ej, men ändå, nån fann mina filmer, nån la ner tid på dom, nån tror att nån annan än jag kommer finna detta och finna nöje i det. Ändå otroligt.
Jag vaknade ledsen igen. Jag som varit sprudlande glad i 1 1/2 vecka, minst. Vaknade tidigt 07:30. En glipa i gardinen släppte in en stråle sol. Det var inte ljuset som smög sig in som väckte mig, det var ledsamheten. Låg kvar en stund. Låg kvar och våndades och i mitt våndande lyckades jag somna om. Kl 10:30 slog jag åter upp ögonen. Helt stum inombords. Ingen sorg, ingen glädje, ingen lättnad. Bara kompakt stumhet, inte en chans till någon klang. Stank också. Denna stank var tillbaka. Sa till Dante Kristin i fredags att jag slutat stinka. Att jag inte vaknat och fått kväljningar av min lukt, att jag kunnat gå in i sovrummet igen utan att vilja hålla andan, tvärtom, det hade luktat gott. Men nu stank jag alltså. Syrligt fadd kvalmigt tjockt os runtom mig. Ur mig. Är det så ledsamhet luktar? Den inte bara känns i en, den pyser ur en som simmig odör.
Klev upp. Tre mackor med ost. En kanna te. En till kanna te. Duschade. Skulle plugga men ledsamheten hade satt sig i blodet, fått det att rusa, fått blicken att flacka, fått mig att skippa efter luft. Drog på mig kläder. Fina kläder. Blåa luftiga manchester braller, vit blus som får mig att se 1910 ut. Vita marshmallowjackan. Pinnade ut. Ner till Bildmuseet. In och upp till våning 5. Såg utställning. Högtalare ropade ut att en guidad visning skulle ske kring två verk kl 14. Klockan var 13:50. Jag väntade. Guiden kom. Frågade två som lämnade lokalen om de ville delta, de sa nej. Hon frågade inte mig. Jag drog mig en stund. Det var bara hon och jag där. Jag tog mod till mig och frågade om hon ville hålla i visningen trots att det bara var hon och jag. Hon var rosig och grann, hon pratade om de två verken, om skogen som de handlar om, om skogsindustrin som just dessa handlade om. Jag tänkte att hon räddade min dag med sitt prat, med sin närvaro. Hon blev klar. Vi log mot varann, jag sa tack. Jag skickade ett meddelande till Mari om jag fick komma förbi på té.
Hos Mari fick jag bära en tung garderob med henne och två av hennes systrar. För stor för att komma in i hissen hasade vi den ner för tre trappor. För stor för att få plats i hennes förråd fick vi hitta en tillfällig lösning och så var det över. Tänkte att detta bärande, detta samarbete och trixande att få denna klumpeduns ner i källaren räddade min dag ytterligare lite.
På vägen hem, inne på Coop Östra, mötte jag Linnea, vi pratade, vi sa att vi borde ses, en AW och världen började ta form, saker började finnas bortom dagens ledsamheten.
Tog rulltrapporna hem. Inte pluggat något än.
Dessa nätter när jag ska vända dygnet, göra mig redo för kommande arbetsnätter, känns fria, lite dekadenta, att stanna uppe efter kl 01 och se film. Att inte ha som mål att somna kl två. Att inte ha larmet ställt på kl 10. Brukar tänka, när nätter måste sovas, att natten är min kreativa tid, då jag får tillgång till hela min hjärna, all min förmåga. Men dessa nätter då jag är ledig och vaken, gör jag inget, bara är, låter tiden gå, tar inte tillvara på nån av mina, av mig, tillskrivna förmågor, gör inget bruk av min tro att ha tillgång till hela min hjärna. Lika slö som vanligt. Lika slapp och tomstirrande. Lika hattigt hoppande mellan mobil, disk, en film, en tanke som försvann.
I nån vecka flög sångsvanar över himlen. Ibland i medvind, då gled de fram i en rasande fart, ibland i motvind och då såg en hur de kämpade, flaxade, tog sig fram med motstånd. Ibland sken solen på dom så dom var alldeles gula mot den blå himlen. Ibland var dom lika grå som molnen. Dom flög norrut. Dom lät sådär som sångsvanar låter. Med de långa halsar utsträckta. Dom stora vingarna som kraftfullt tog dom framåt. En kväll när jag gick till arbetet hörde jag svanen innan jag såg den, det gör en iofs varje gång de kommer, ibland inbillar jag mig att jag även hör deras vingtag. Men nu var det en ensam svan och den flög inte norrut, den flög västerut, liksom på tvärsen. Den lät gällare än när dom är tillsammans, vingtagen tycktes komma tätare, den flög lägre, den flög snabbt och orytmiskt. Fort hade den passerat över mitt huvud men jag hörde dens ensamma skrän en stund efter det.
Jag pulade i mig sött sen, efter att alla skivor av muslibrödet sjunkit ner och landat i magen. Då kom ett sug efter mer. Poppade Popcorn. Jag kokade kola på socker, sirap och smör och hällde över . Ställde i kylan på balkongen och efter fem minuter stoppade jag munnen full med hårda krispiga söta popcorn. Mådde illa rätt direkt. Fortsatte mata gapet. Näve på näve. Åt och åt och illamående tilltog och magen svällde upp och jag fortsatte ändå.
Tog med mig popcornskålen till framför tv:n. Såg Niagara. Jean Peters man är jädrigt störig, alltså han verkar inte förstå vilket kap han har, att hans fru är så över hans liga. Han är bara glad och dum och älskar frukostflingföretaget han jobbar för. Och Marilyns man Joseph Cotton är rätt störig han med, ångest och självömkan och så tröstlöst hopplös, så där som män kunde vara i deppiga 50-talsfilmer. Dessa män som svettades och våndades och vankade av och an. Marilyn spelade över, det var i hennes mun-fas, när hon verkligen använde läpparna när hon sa sina repliker. Hon la av med det sen, kanske i Bus Stop? Trots det är hon såklart helt trollbindande. Jean Peters är så naturlig och otvungen och så rationellt klok i sin roll, hon är vi som ser filmen, det är genom henne bitarna faller på plats, hon är allseende. Och inte mindes jag den sista actionfilmsaktiga halvtimmen, då Marilyn är ute ur bilden och Jean Peters och Joseph Cotton har nån olycklig ofrivillig katt och mus-lek som självklart slutar i det enorma vattenfall som namngivit filmen. Kanske slutade jag alltid se den när Marilyns döda kropp låg i dunklet på golvet under klockorna i tornet.
Nu ska jag borsta klibbet ur käften. Sockret och sirapen och smöret. Känner hur det klär gommen, täcker den, letat sig in mellan tänderna, ligger där och verkar, söndrar, lockar på karies likt sirensång.
Idag blev inget gjort. Såg på instagram saker jag missat. Nåt på konsthögskolan, nåt på café pilgatan. Inte för att jag ville dit, men liksom ändå, att inte göra något, bara skjuta på pluggandet och hålla sig hemma för att en ska plugga när en hel dag gått och en kunnat höra en kör sjunga fredssånger eller se nån performance, det går som inte att komma ifrån att det ändå hade varit bättre att ta del av det än att inte göra något alls. Verkligen inget. Såg Extras, en serie. Skrattade. Såg i mobilen samtidigt som jag såg. Såg två avsnitt. Men vad gjorde jag all annan tid? Tiden är som borta. Jo, kokade tomatsås och lagade Melanzane. Åt Melanzane. Och sen åt jag upp resten av muslibrödet jag bakade igår som fika att bjuda på när Anna B var här och vi såg en film vi satt och kisade mot. Den var långsam och mörk. Mörk bild. Alltså riktigt mörk bild. Ibland frågade vi varann: är det något där nu? Visst är det? Ja jo mmm jo jag tror det. Inget hände. Ibland hände något och då fick vi hopp. Men den var en pärs att se och vi sa att vi inte vill se den igen. Men av den limpan jag bjöd på igår åt jag upp resten av idag. Åt skiva på skiva på skiva på skiva. Ville nästan gråta för att jag var så omättlig på detta söta frukt och frörika bröd.
Svarade på resten av EN fråga som jag började på igår. Kom igång strax före kl 22, skrev nyss sista orden i mitt knapphändiga svar, bläddrade sedan i kapitlet, läste de övriga frågorna som ska besvaras och gav upp.
Vaknar ledsen. Så ledsen att det gör ont i magen, i bröstet. Inte varje morgon, men några mornar i veckan. Titt som tätt. Och så ligger jag kvar i sängen med min värkande ledsamhet till det att den släppt lite. Tar nån timma. Scrollar. Lyssnar på podd. Pussar katterna. Stackars katter, så många fasthållningar och tvångspussar de får per dag. Liksom fångna här, med mig, jag ger dom mat, dom vet inget annat, dom vet inte om ett liv utan påtvingade pussar. Så dom finner sig i det. Lägger sig nära, kryper inpå.
Om jag vore ledsen över världsläget, det vore väl fint. Men jag är bara ledsen över mig själv. Tror jag. Eller kanske en dröm jag inte minns. Kommer som upp ur sömnens mörker med min sorg, den följer med in i vaknandet. Eller välkomnar den mig när jag vaknar? Jag vet inte, borde ta tag i det där, för att gå runt och ha ont av ledsamhet känns ändå åtgärdsbart med terapi. Kanske KBT. Många tror ju på det.
Tänk att jag inte skrivit något om det som händer i Palestina och Israel. Inte ett ord har jag fått ner om det som drog igång den 7/10 2023. Eller det drog väl igång för snart 80 år sen, eller kanske rent av ännu tidigare. I ens tankar nästan jämt, men jag finner inga ord, alla dessa barn som dör, alla dessa vuxna som dör. Detta dödande Israel tycks rättfärdiga. Svält och bomber åt folk de borde skydda och ge frihet. Men Palestina har krympt och krympt och trängts ihop på mindre och mindre yta. Och nu detta, ett oförsvarbart dödande av barn, av deras föräldrar, av sjukvårdspersonal, hjälparbetare och journalister. Vad kan en skriva om sån grymhet? Gör något här någon skillnad. Varje protest som hörs från Israeler, protester mot det Israels regering, är en strimma hopp, att det finns en chans till något annat än detta blodbad.
Här är dom. På dagbädden. De kuddar jag köpt i omgångar. Sammanlagt 2700kr har de kostat, de fyra nya. Har fyra från förr. De flesta kvadratiska byttes bort, trycktes upp på en hylla i klädkammaren. Några fick stanna kvar på dagbädden. Rektangulära beställdes på nätet. Kanske är det värt det. Världen är kaos, lidandet oändligt och jag köper kuddar och får allt att handla om mig. Kapitalismen har erövrat mig.
Solen värmde. +8 grader kändes som en värmebölja. Var och fikade med en vän, vi träffades på en bar/restaurang nere vid älven. Vi hade tänkt sitta ute, men vinden blåste och vi gick in. Vi fick en soffa, vi beställde varsin cappuccino. Min vän, som jag knappt känner, men sprungit på i flera år, ett tag bodde vi i samma port, är väldigt snygg. Liksom inte bara fysiskt, utan även stilmässigt. Han har en stil som nästan är skrämmande i sin perfektion. Inget pråligt, bara orimligt otvunget och utan minsta fel. Känns som en smak en föds med, inget som går att lära, vissa har det, andra inte. Såg hans skor, så snygga skor och jag ville gömma mina klumpiga dammiga gympaskor under soffan vi satt i. När vi skulle gå efter en timme och han beställde in notan var den nollad. Han blev bjuden och jag fick rida med på det gratiskaffet. Sånt händer nog bara väldigt snygga människor med oklanderlig stil.
Jag strosade hem. Bytte om. Polly hämtade upp mig i sin bil. Vi åkte till Galleri Verkligheten. Vi trängdes, vi såg performance, jag sittandes på huk mot en vägg mellan Dante Kristin och Maria, med Tora framför mig.
Polly och jag åkte vidare, skulle på konsert med Mi von Ahn på Kajen i Väven. Vi minglade lite, vi lyssnade på musiken. Vi åkte hem, för vi drack inte och för att ljudvolymen steg och trängde bort vårt samtal och våra tankar när nästa band drog igång.
Hemma igen skrev jag en stund med Dante Kristin. La ut alldeles för många intetsägande bilder från kvällen på instagram. Men ville så gärna att det syntes att jag gjort något, att jag varit i vimlet, att jag inte bara sitter hemma och har katt. Och som ett avbrott i den meningslösa selfiekavalkad som annars är det jag lägger ut. Ändå slank en selfie med, från sängen, med ett par av dessa läsglasögon som jag är så till mig över.
Är med läsglasögon nu. Än så länge har de nyhetens behag. Blir uppiggad av att lätt läsa på mobilen. Blir uppiggad av gesten en gör när glasögonen åker på och av. För med läsglasögon blir det som nära var suddigt tydligt, men den annars så skarpa världen en armlängd bortanför är nu ett enda blurr. Så jag kan inte längre scrolla mobil och se på tv samtidigt, inte om jag vill läsa alla dessa minitexter folk envisas med att ha på sina bilder eller små filmer, några poetiska ord, ja ni vet. Ändå så nyfiken så länge på vad de skrivit och nu kan jag läsa det. En ny värld, men i enskilda block, nu gäller antingen det ena eller det andra.
Pluggandet blev inte nämnvärt roligare eller enklare med glasögonen. Hade hoppats att mitt flackande sinne berodde på att ögonen inte fick sitt, att de inte såg klart nog, men så verkar inte va fallet.
Behöver en större handväska. Så läsglasögonen och ett praktiskt skyddande fodral får plats. Men pengar rinner ur mina fingrar. För den lön jag nyss fick har jag köpt prydnadskuddar för 2700kr. Jag har köpt en reservdel för 500kr till dammsugaren. Samt impregnering till möbler för 450kr. Så en ny handväska är inte på tal.
Tur att läsglasögon är snorbilligt. Två par, 45 kr vardera.
Vaknade intrasslad i min nattskjorta. Jag upptäckte det inte först, inte under den stund jag låg kvar och scrollade mobilen. När jag efter ca 45 min skulle resa mig satt min arm fast, liksom kom inte högre. Armen var fast i skjortan och på något sätt höll den på att slå knut om mig. Tog ett tag att lösa knuten, ett stund tänkte jag att nu dras den hårdare om mig, men jag tänkte om, gjorde på annat sätt, kom lös.
Sover med tre täcken på varann. Försökte ett tag med bara två, men de gav mig chans att snurra runt och att jag vaknade nästan flygande alldeles för tidigt. Så det tredje kom tillbaka, det jag nyss la undan pga midvinterkylan som lättat, vårvinterns blidväder som nalkas.
Men under dessa tre täckens tyngd hade jag i sömnen snurrat in mig i nattskjorta, min kropp som sorkars liv under snön.
Såg Camille. Den med Greta Garbo och Robert Taylor från 1936. Kan känna ett släktskap med Camille, dålig med pengar och slösaktigt leverne, ingen lovande framtid i sikte. Hon har iofs väldigt överarbetade frisyrer och män som verkligen trånar febrigt efter henne. Jag har ingen frisyr, är stolt över min ickefrisyr, typ lite Gloria Steinem i mitt barr och vad jag vet inga män som febrigt längtar efter mig. Men även i Garbos i privatlivet stora passivitet kan jag känna en samhörighet. Att hon bara var. Knappt gjorde något. Hon reste väl en del, blev bjuden hit och dit, typ åkte på Onassis yacht, badade naken inför Jane Fonda, slängde ut blommorna Ava Gardner ställt i hennes rum då Garbo stannade hos henne några dar i Palm Springs. Åh, just ja, Garbo gick upp och simmade i havet varje morgon. Och samlade pengar på hög, tror hon var snorrik när hon dog vid 85 års ålder och då hade hon inte jobbat sen hon var 36. Vi blir bara mer och mer olika ju mer jag tänker på det. Men när jag köpte en kappa i vintras, en beige stor, hade jag en åldrad Garbo som inspiration, från alla dessa bilder av henne vandrandes runt i New York i fotriktiga skor, solglajer och kappor i beiget. För någon morgon sen, efter en arbetsnatt, filmade jag mig själv i kappan och solglasögon. La ut på insta i stories och Elin och Dante Kristin kommenterade likheten med Garbo, den åldrade Garbo, hon som blev en urban myth för New York-bor under lite över två decennier. Spot on ändå. Där hittade jag en likhet till, behövs nu när olikheterna radat upp sig, men att vi går överallt, och jag kan säkert bli Umeås svar på Garbo, nån en ser gåendes här och där, kanske redan är, men i en stad som Umeå och utan Garbos superstarkvalla så blir/är jag bara ett orginal.
Är fortfarande i min materiella bliss. Så bekväm hemma att jag inte vill lämna, inte släppa in nån, jag vill bara vara här med mina grejer. Ostört. I min egen takt i min egen värld. Söka på pinterest på japandi och klicka mig vidare in i lunga inredningar, material som trä, linne, stora krukväxter, stora fönster med natur utanför. Bytte sängkläder igår. De orange/vita åkte i smutsen. Vita åkte på. Åter en bliss. En sån lugn bliss. Alldeles mjukt och ljust. Dimma idag. Regn idag. Alltså regn, vilken grej när en inte vill gå utanför dörren. Har stannat. Hoppas att det bara blir för en stund, för en kurs drog igång i måndags och jag har ännu inte gjort dess planering, bokat provtillfällen, bokat in de moment som kräver min fysiska närvaro. Jag har bara ägnat mig åt ägandet av vackra saker, helt och fullt och om det vore möjligt så hade jag så gärna stannat i det.
Det föll snö igår. Vet inte när den föll, men när jag gick runt här hemma och släckte såg jag att den hårda smutsgrå snön blivit böljande mjuk och vit. I dag strålar det vita. Det är liksom ljusare än någonsin. Så känns det iaf. Vårsol och nysnö.
Jag har varit gömd i några dagar. Eller bara igår. En dag av att vara gömd. Ville inget annat. Vill inget annat idag heller. Såg fyra filmer (Three Days of the Condor, Andra Akten, Cheri, Baba Yaga) Dammsög. Tränade. Duschade. Åt. Pratade i telefon med Mysan.
Dagen innan var det filmfika. Vi var inte många, bara en ny. Men en ny är ju rätt bra. En ung aspirerande manusförfattare. När fikan var över skyndade Janne iväg för att hinna till Godzilla X Kong the new empire. Jag såg honom gå 150 m framför mig, såg honom röka en cigg, såg honom gå in på Filmstaden och jag tänkte då att jag vill också se den filmen, så jag följde efter. Tog en plats på samma rad som Janne, men två säten bort, mest av artighet, att jag inte skulle tränga mig på. Inne i salongen var det pappor med sina söner i åldrarna 8-12 år. Jag blev rörd ett antal gånger, en ensam jätteapa liksom, så relaterbart, som söker och söker. Och sen när Godzilla och Kong fann varann, dessa tidigare ärkefiender, de rusade fram i enad trupp och då hade jag kunnat börja gråta, det var nära, men gråten kom när ett barn valde sin mamma, alltså inte sin biologiska mamma, utan en kvinna som tagit hand om henne sen förra filmen. Jag har dock svårt att sammanfatta vad Godzilla x Kong handlade om, men MYCKET hände.
Veckan innan såg Signe och jag äntligen Dune part 2. Vi som försökt se den två gånger tidigare, men med hinder varje gång. Nu var Signes vän Sebastian med. I två timmar tyckte jag att Dune part 2 var otrolig. MÄKTIG. Vyerna, sanden, ljuden, ansiktena. Men när slutstriden närmade sig tvärlessnade jag. Ville inte se en nyans av ockra nånsin mer, aldrig känna hur ljudet får ett biosätet att bullra och skälva. Ville inte att något någonsin mer skulle vara pampigt och ödesmättat. Jag var övermätt. Längtade efter regn i storstad och människor som pratar känslor på cafeer och barer. Kommer ändå se fram mot part 3, för visst måste en sån komma?
Förra veckan, eller har det gått så långt att det blir förrförra veckan. I alla fall, vilken vecka det nu än var, så på den torsdagen gick Ingunn och jag på Pilgatan. Littfest drog igång med nummersläpp av Provins och poesiuppläsningar. Vi kom dit strax före kl 20, det var fullt. Två extra stolar ställdes fram liksom mitt i som vi kunde sätta oss på. Runt oss minglade folk som känner varann sen förr, som möttes i Umeå igen, folk som kan texter och ord, gamla umebor som återkommit för denna helg med de som stannat kvar. Bussarna som passerade på Skolgatan fick fönstren att vibrera. Nån sjöng, han som kompade på gitarr var barfota. Efter en timme ville jag ut, mest för att vi satt mitt i, liksom fångade i ett virrvarr av mingel vi inte var en del av. Hade vi suttit tryggt vid en vägg hade jag nog kunnat stanna en timma till. Ute var gatorna glashala av dagens fukt som blivit till is i mörkret. Vi tog oss försiktigt hem, med små väl genomtänkta steg som krävde något av hela kroppen.
På fredagen såg jag Edith Hammar och skrattade och fällde nån tår. Hen pratade om sin serieroman om en queer från 50-talets Finland som möter en queer från dagens Finland. När jag väl ställde mig i kö för att köpa hens bok var den slut. Kvällen var på Bildmuseet. Det myllrade och kryllade. Jag rann fram bland bekanta och vänner och kl 22 var jag så trött att jag kröp hem.
Min lördag började med Tobi Lakmaker. Tror alla i Studion blev kär i han, där han satt på scen och drog händerna genom sitt hår så det blev stort och bedårande och sa rörande och kloka och roliga saker. Köpte hans bok, fick den signerad. Trodde han stavat mitt namn fel, till det att Tamara i veckan förklarade att det jag trodde var en bokstav var ett kommatecken och så såg jag att där står ju mitt namn. Hade fram till det att Tamara öppnade mina ögon för Tobi Lakmakers handstil tyckt att det var lite surt att det blev fel, att jag inte lyckats bokstavera på engelska, särskilt när det fanns en Jana i boken, särskilt som att det var första gången jag fick en bok signerad.
Fortsatte med Karin Mamma Andersson och Cilla Neumann, men om det har jag redan skrivit. Kvällen var jag hemma. Köpte chips och dipp på vägen hem så jag förstod där och då, när chipspåsen och gräddfilen och hot holidaypåsen landade i min korg, att jag inte skulle gå på littfestfesten på kvällen, det är liksom inte det en fyller magen med om en tänker susa ut i natten.
På söndagen mötte jag upp Mysan och Hardy på Västerbottens museum. Frida Johanssons musik skulle spelas i salen där Vera Friséns tavlor hänger. Stolar stod i rader. Solen sken in genom fördragna fönster så salen blev gul. Hardy somnade och sov i sin jacka på golvet. Även en femåring har dålig andedräkt när han vaknar. När de spelat klart åkte vi hem till Mysan. Antonia och Ida skulle dit på middag och jag bjöds med. Vi åt och pratade och jag önskade att fler kväller skedde runt en middagsbord med vänner.
Skulle ha klippt film igår och idag. Men blev hemma. Kände mig avslappnad. Liksom sjönk ner, lutade mig tillbaka och skippade mina planer. Bläddrade i tidningar. Såg avsnitt på avsnitt på avsnitt på avsnitt på avsnitt av serien Mom. Såg Whirlpool och The Mirror Crack'd. Och var så glad över allt jag har. Alltså allt jag äger. Alla prylar. Var full av materiell bliss. Strök över möbler, nä hungrigt klämde på mina möbler, tryckt min handflata så djupt ner i stoppningen det gick, kände dess bounce, dess struktur, till det att det tog emot och sen följde med, lät handen vandra mot och med tygets riktningar. Ville liksom skopa upp mina möbler, fylla handen med dom och äta upp, svälja fåtöljer, sittpuff och dagbädd, handfull för handfull. Hur skulle den guldbruna eller röda sammeten smaka? Den naturvita manchestern? Sittpuffens grova vita tyg med lite gult i?
Dammtorkade även bord, puffade kuddar och kände fullkomlig pickande lycka. Kanske var där en liten törn i min harmoni, att jag ska sluta göra saker, sluta skapa, bara landa och stanna. För det hade ju just hänt, första luckan på länge att kunna klippa film och jag bara lät den va, fyllde den inte med mitt skapande, bara med mitt ägande. Kanske är ägande vägen till den sanna lyckan? Köpte iaf kuddar för 1500 kr, beställde, från nätet, på faktura, för de pengarna har jag inte så här långt bort från senaste löningen. Men alltså, ivern, det sprudlande pirret, detta köp och denna hittills ett dygns väntan på produkten inneburit är toppen. TOPPEN!!
Minns inte sist jag hade så lite pengar som jag har nu.
Jag fick ett brev. Det fanns även ett kollage med bilder av mig från filmer och från nätet. En av dessa bilder är en riktigt ful en, ett foto från VK från en massa år sen. Den bilden har ett hårt filter och jag ser mest bara grov och härjad ut. Som att jag har levt. Den som skrivit brevet bad om en autograf. Kollade upp honom, på hans insta fanns bilder och bildkollage på alla från Margot Robbie till nån som hade en roll som någons kompis i en serie från 70-talet.
Jag har en fruktansvärt ful handstil, näst intill oläslig. Eller den är helt oläslig. Nuförtiden blir jag svettigt nervös när jag ska skriva för hand och stilen blir än mer krampaktig. Så jag övade lite, skrev autograf på autograf på autograf. Försökte få den stor och svängig. Vid de få gånger då andra bett om min autograf har den blivit minimal och ynklig, som ett fult streck, utan joie de vivre, med noll habituede mondiale. Jag ville få den rätt nu och var väldigt smickrad. Smickrad över de fina bilder av mig han funnit och saxat ihop. Så jag övade på, fick till den, mjuk och böljande. Tog lappen med fotona och så skrev jag. Liten och krampaktig kom den ur min hand. Blev så ful så. Men nu var den nedklottrad och kunde inte göras om. La den i det medskickade kuvertet med porto. La kuvertet på lådan.
Väntade på att min autograf skulle läggas ut på hans insta. Kollade nån gång per dag. Så en dag var den utlagd. Borta var de fina bilderna. Borta var kollaget. Kvar var den fula bilden från VK, den där jag ser kriminell ut. Under var mitt hämmade skrämda försökt till autograf.
Såg Café Bambino idag. Zadie Smith var med. Hon såg vinterblek ut. Förstår inte hur det är möjligt. Vad för solkysst hud var det jag såg? Var det min fantasi om de framgångsrika som målade en solbränd lyster? Måste ha varit så. Eller flagnade brännan akut i den torra västerbottniska luften? Kanske.
Tänkte igår på andras kändisglöd. På de tre par skor som kom gående under en reklamskylt på pendeltågsstationen i Solna. Bootsen i mitten var oemotståndliga. Kunde inte slita blicken från dom när de trampade fram. Svassade fram. Ville se hur en person som går så ser ut och när de kom fram bakom reklamskylten så var det Krister Pettersson flankerad av två lirare utan minsta utstrålning, iaf inte i denne kungs närvaro.
En annan gång var det ett par bara fötter i ett par nätta sandaler. En varm septembernatt på söder i sthlm. Jag ville se vems fötter det var, för de hade också något, de kunde inte vara fötter på vem som helst. Så jag höjde blicken och där tornade Regina Lund upp sig. Detta var då Regina Lund hade långa blonda dreads. Hon såg koncentrerad ut. Hon förde ett samtal med någon. De spatserade iväg i den mörka natten.
Igår fick jag svar på senaste provet. Fick ett B. Hann inte skriva klart, så jag, som vanligt, väntade på en katastrof och omprov eller restuppgift. När jag sett att jag fick ett B kom huvudvärken. Avspänningen som ger värk. Så kan det tydligen vara. Så sa en sjukgymnast till mig efter att jag fått massage och akupunktur mot just huvudvärk. Räkna med huvudvärk imorgon. Minns inte hur det blev den gången, men har tänkt på det sen, när lugnet kommer, sysslolösheten, avslappningen ska få träda in, då slår musklerna runt skallen i högsta växeln och kramar sans och vett ur en. Igår tog musklerna inte i så mycket, de höll bara ett konstant jämt tryck och jag var så sötsugen att jag ville sluka hela burken med D-vitamin med jordgubbssmak, men jag lät bli, tog bara två st och tuggade dom ivrigt, lät dom smulas sönder och sög i mig den söta syrliga saliven som fått smak av de pulveriserade tabletterna. Vet inte vart mitt sötsug tog vägen sen, hur jag fick bukt med det, för jag åt inte något sött mer, åt gröt med lingonsylt på, iofs lite sött, åt bröd på deg med sirap och vetemjöl som jag stekte i stekpannan. Ser nu att jag stillade det med sött och vita kolhydrater, sötsuget fick sitt.
Vi började välla upp från Äpplet. Jag var bland de första. Hon stod utanför hissen, såg oss komma, jag hann se hennes ansikte innan hon vände sig bort och riktade blicken mot hissdörren och gömde sig för massorna som besteg trappen. Hon såg rik ut. Lyster från sol som kysst hud. Röda läppar. Fräknig. En ser när nån är framgångsrik och känd, det finns en glöd. Såg glöden hos Karin Mamma Andersson kvällen innan. Inte för att jag då visste att det var hon, att det var så hon såg ut, men där satt hon på bildmuseet i trängseln och jag ville liksom bara stirra på henne, för hon märktes fast hon inte gjorde något. Och nu hade jag fått en glimt av Zadie Smiths kändisglöd när hon rastlöst väntade på en hiss som var seg och kanske var rädd att vi skulle storma fram till henne innan den kom och tog henne från detta våningsplan. Men vi var alla målinriktade, vi ville ha en av de 1300 platser i Idun för att lyssna på Karin Mamma Andersson och Cilla Neumann. Under en halvtimme trängde vi oss in, fyllde varje plats. Karin och Cillas samtal om sorg och kreativitet var rörande och roligt och vi var alla saliga och upplyfta när vi tjattrade med varann på vägen ut efteråt.
Det hade börjat skymma när jag gick till Ålidhem centrum. Gick med ryggen mot solnedgången, såg bara att allt blev blåare och blåare. Handlade på Coop. När jag fyllt mina kassar och lämnat butiken såg jag upp mot fönstren ovanför Ica. Där utanför lyste himlen rosa. Gick ut från centrumet. Gatlysena hade tänts. Bar en tygkasse i vardera hand. Höll koll på mina steg då smältsnön fort blev till is. Ibland såg jag upp, upp från den grusiga isknögliga gatan, upp från marken som ännu är täckt av ett tjockt lager snö, snö grå och brun av grus och damm och avgaser. Himlen glödde åt det håll jag gick. Tallarnas långa raka stammar och buskiga kronor blev svarta och bakom dom var himlen rosa, röd, orange. Ovanför mig gick himlen från turkost till blått. Luften är en annan nu, en känner att sommarhalvåret väntar. En känner de allt ljusare dagarna i andetagen. Jag knatade på, höll balansen, andades, tänkte att något så vardagligt, något så grått, som att ha handlat på Coop och bära matkassarna hem, sker under en himmel så vacker.
Mellan nattpassen på torsdagen vaknade jag kl 14. Gick för att ge Jussi hennes ögondroppar. Mitt sovrum var mörklagt men i resten av lägenheten nådde en strålande solskensdag in. Blå himmel och gult solljus över snön på taken, över de gråbruna snöbergen på marken. Jag stod där och tog in. Kunde inte låta bli. Kunde inte värja mig. En dag pågick. En vacker vårvinterdag. Där ute var livet och inne hos mig var en sjuk katt med ögondroppar 6 ggr/dag. Kunde inte somna om. Oron/rastlösheten/ivern/andnöden var igång. Låg kvar i sängen ändå, hoppades på slummer. Blundade. Lyssnade på podd. Kl 17 gav jag upp. Nu var det skymning. Blåaste blå.
I natt, en ledig natt, första lediga natten efter de två arbetsnätterna, måste jag ha drömt om den stund jag såg solen i torsdags. För jag trodde att jag upplevt det igen. Men inget stämde. Klockan var 09. Jag hade inte varit uppe. Så jag hade inte gått ut från sovrummet och mötts av dagsljuset som bara välde in, som välde in och skapade känslomässig oro. Det var morgon, nästan förmiddag. Åtta timmars sömn hade jag fått och i sömnen återbesökt kl 14 i torsdags. En sån meningslös dröm. Så fantasilöst av mitt undermedvetna att fastna där, att dippa ner nån minut i ett kort då.
Nu är det mörkt ute. Alla lampor i köket är tända. De tre taklamporna. Den över spisen. Lysröret över diskhon. Lampan i fönstret. Lampan på vitrinskåpet. Lampan på köksbordet. Om jag släcker bara en får jag oro. Griper tag om mig direkt. En tagg liksom. Ett gnag. Så alla står på. Jag som inte ens är i köket, jag som ser film nersjunken i vardagsrummet. Men går hit ibland, äter ljuset. Detta ljus som jagar så på dagen och som lugnar så på kvällen. Snart kommer kvällarna vara ljusa. Snart kommer natten vara ljus. Vad gör jag då?
Mötte Mysan på universitet. Hon hade varit där och föreläst. Solen sken. Solen Gassade. Jag hade solglasögon, ingen mössa och en tunn jacka. Jag satt och väntade en stund, såg alla unga ansiktet runt mig, alla som satt vid bord och studerade. Så oväntat unga de såg ut.
Mysan kom, vi gick till Lindellhallen. Allt var sig likt, förutom det att alla såg ut som barn och inte som jämnåriga. Vi köpte varsin Cola Zero. Jag pratade om en ung vän till mig, en vars värld tycks ligga öppen, allt kan ske. Hen är liksom redo. Vi, jag och Mysan kom fram till att vi aldrig varit redo, alltid rädda, alltid sökande efter trygghet, efter ett hem, att rota oss. Alla saker vi har, vill ha, samlar på oss. En sån begränsad längtan efter resor och äventyr. Vi sög fast vid varann, vi blev fulla och hade kul och levde för stunden, så var vår ungdom. Fanns ingen framtid. Inget byggande för en framtid.
Hemma igen badade vardagsrummet i sol. Solen som varit borta i en evighet, som legat gömd i fuktig dimma, nu strålade den in. Jag la ut på instagram, som att det vore något härligt, all denna sol, att våren står för dörren, att det är gott och bra, att livet kommer åter. Men såklart tickar något nu med det naturliga ljuset återkomst, något rastlöst och missnöjt, något otillfredställt.
Jag som hela vintern tänt så många lampor som möjligt i mörkret.
Fick en längtan efter gröna löv och gator fria från is och snösörja. Efter asfalt som inte har snön hårt packad över sig. Jag brukar så sällan längta efter sommarhalvåret. Så dumt att göra det i mars. Iaf här uppe. Vintern som kommer i oktober/november. Vintern som är borta i maj. Så dumt att längta efter något som är så långt bort och så kort. Men en sommar kan kännas evig här, det kan den när kroppen varit solvarm i veckor, när fötter glömt hur det är att gå på halt underlag eller hur armar inte längre minns hur en klär på sig lager av lager av varma ytterkläder, när ögonen inte upplevt ett ständigt mörker utan endast sett ljus i någon månad. Då är sommaren evig och det kalla vintermörkret anas bara som ett liv en en gång levt i en annan tid, som en annan person.
Färgade håret. I omgångar. Det blev fel nyans först, jag chansade, ville hitta en snabb lösning, utan en massa steg. Så det blev ett steg extra. I med färg. Bleka bort den. I med färg igen. Jag behöver alltid bleka innan jag färgar. Så hur mycket den där första färgningen slet på mitt hår och hur mycket dens fel det är att mitt hår nu är torrt och gummiaktigt elastiskt och efter dusch och föning känns krispigt som tunna glastänger vet jag ej.
På två dygn fick @janabringlove 140 nya visningar på vimeo. Den brukar ha noll nya visningar. Jag fick hopp om något, om något annat, om rörelse framåt, om att antalet visningar skulle öka och öka och öka, att det skulle ge en skjuts för mig, för mitt skapande. Så stannade det av, fyra st visningar igår, noll idag. Jag blev inte viral.
Gick tillbaka för den sista natten efter helgens migrän/spänningshuvudvärk. Var fit for arbete liksom. Gillar att arbeta. En boende kräktes, jag var där, tog på mig ett plastförkläde, städade upp och resten av natten blev den boende mitt ansvar. Jag torkade kräks och diarré. Hade munskydd de andra gångerna. Tvålade in mina händer efter varje gång. Brukar inte få vinterkräksjukan. Kände mig därför säker.
Blev sjuk, tisdag kväll, sent på kvällen, började göra ont i benen, febern kom, sen kräktes jag. Kräktes bara vätska, gråbrun vätska. Hade ätit pizza och druckit en cola zero till middag. Hade ätit salmiaktabletter. Ingen mat kom upp, bara mängder av den mörka vätskan. Den rann upp så lätt, spurtade ur mig utan motstånd.
Kunde knappt sova. Såg film. Grät åt allt i filmen. Fast det var en rar romantisk komedi. Tror jag. Rye Lane. Så hette den. Två unga med krossade hjärtan drar runt i en stad, ser konst, äter mat, hittar tröst i varann.
Åt Omeprazol och Alvedon. Hade en banan och ett glas vatten bredvid sängen. Drack små klunkar. Åt små tuggor. Morgonen kom. Kräktes igen. Tror jag. Kanske inte. Minns inte. Har ändå ett minne av att jag fick upp vätska som inte var var mörk, utan klar vätska, men var det på morgonen, eller innan jag somnat på natten? Vet inte, inte så viktigt heller.
Kunde inte stå. Kunde inte gå. Kunde inte ligga på rygg. Magen sa typ stopp då den rätades ut. Ihopkurad på ena sidan till det att den värkte, då vände jag mig till andra sidan. Så gick min dag. I Mörker. Med lite vatten, lite banan, Omeprazol och Alvedon som enda intag. Signe kom med Cola. Bytte vattnet mot cola. Små små sötklibbiga livgivande klunkar. Kvällen kom och jag mådde lite bättre. Somnade, vaknade kl 01. Kände mig frisk. Hungrig. Gick upp och åt smörgåsar. Somnade igen kl 05.
Har fönstren öppna nu. Vädrar ut det sjuka. Har spayat täcken och madrass med ättika och vatten. Har tvättid först på måndag. Ska städa toalett och ta en dusch. Bädda rent sängen när ättiksvattnet dunstat. Ska plugga inför provet imorgon.
Fick huvudvärk under arbetsnatten. Halva natten hade gått då värken tog i, tog tag och släppte inte. Den stegrade, visade sin kraft mer och mer och jag förstod inte hur jag skulle orka hålla huvudet uppe, hålla balansen på halsen. Ändå hade halsen blivit kort och kompakt, så huvudet låg på axlarna. Kunde inte räta på halsen, framskjuten och pressad stod den ut från bröstkorgen. Jag la mig en stund. Kände ingen avslappning. När jag skulle sätta mig igen kunde jag knappt få mig till sittande, skallen var så tung och mina magmuskler, mina armar, fick kämpa för att komma upp. Spända strängar gick från en knut på ryggen och upp över huvudet och kramade och spände och malde. När det blev morgon sjukskrev jag mig. Sa att jag kommer inte i natt. Tog mig hem. Jonna tyckte att jag var ovanligt blek. Somnade efter att ha kräkts och svalt två Omeprazol. Vaknade efter nån timme, värken var mjukare, hade aptit. Lite aptit. Åt kiwi och surdegsbröd. Låg hela dagen. Pratade i telefon. Slumrade och somnade och vaknade och eftermiddagen och kvällen gick och när natten pågått nån timme somnade jag och idag kom och jag är ett mos. Det bultar i ryggen, det ömmar över skallbenet. Ute är det grått och blött. Snön har blivit tung och transparent slask på parkeringen nedanför fönstret.
Vi skulle ses kl 19 och hämta ut biljetterna till filmen, sen tänkte vi ta en kaffe på Kulturbageriet och så se filmen, The zone of interest, kl 20. Karin skrev kl 18: Jag har bil, tänkte nog köra ner. Ska vi åka tillsammans? Är kvar på sjukhuset och bilen står vid kyrkan. Ska vi ses om 20 min? Jag svarade: Vill du äta här? Har sötpotatissoppa. Hon svarade ja och så satt hon här i mitt upplysta kök och åt soppa och jag skivade upp bröd och bredde åt henne och jag tänkte att så här vill jag ha det jämt, en vän som tittar förbi och får mat och vi är på väg någonstans, ut för att ta del av något, något skapat, något någon skapat.
