Odlingslådan.

 Har en nu. Den sista. Nr 12. Kontrakt skrevs och jag gick och tittade på den grådammiga lilla fyrkanten. Blekgröna ogräs kröp fläckvis upp genom den torra jorden. Kände mig hoppfull, en nystart, typ. Ville basunera ut. Har storslagna planer. Lavendel, rabarber, persilja, salvia, dill - underskattade ljuvliga dill - rosmarin. Vad mer? Kanske inget. Nästa år lök, potatis, morötter. 

En torsdag i juni.

 Babs hade en endaste livlig dag. Sen hände något igen och hon kissade låren dyngsura och la sin lilla trötta kropp i lådan och kattsanden blev gegga i pälsen och hon kissade typ liggande och natten alldeles sömnlös och kl 08 stod jag nyduschad och redo och fick akuttid kl 09 och knatade till veterinären på teg och mina sista pengar gick åt och Anna Karin kom förbi, vi lyssnade vidare på elakt slängiga Kvinnomanualen och åt frukost/lunch på min balkong och när hon gått förberedde jag middag till brorsbarnen Alma och Tea och köpte billig sockerfri läsk och grönsaker på Coop och kl 15 möttes vi upp och dom lekte med katterna och bedårades av Babs men äcklades av hennes lukt och våta päls och Babs stirrade nyfiket storögdt mot dom och vi åt falafel och ris på balkongen, strosade runt till småbutiker runt ÅC och solen låg lågt och varmt och så sjönk vi ner i soffor och fåtölj och såg ofokuserat Some like it hot och 20:30 följde jag dom till bussen och var så lättad glad mjuk av att ett dygn som börjar så stressigt dåligt blev så snällt och ljuvligt. 

Sommarplanerna no. 2.

 Babs Babs Babs Babs Babs Babs Babs Babs Babs 

Hon fortsätter vara sjuk och hela jag kom i gungning. Eller jag håller ihop. Men min ekonomi sattes i sank.

Sist det var så tomt på kontona var jag ung. Så jag känner mig ung. Och det ger energi, denna panka känsla av ungdom. 

Och det finns något hedervärt i tomma konton. Orsaken är dock inte hedervärd: en ohälsosam raskatt. Det är mest bara löjligt och dumt. 

Så nu är jag mer fast än någonsin då planen var det motsatta. Men jag tänkte fel, tänkte att allt skulle gå bra.

Letar en odlingslåda. Letade kontakten till den som har koll. Min vana trogen ville jag ge upp, tänka nästa vår då tar jag i tu med det. Min vana trogen tog jag i tu med det väldigt sent, sista dagarna i juni då odlingssäsongen nog drog igång i mitten av maj.

Men kontakten fann jag och nu väntar jag på svar.

Hoppas så att stadsodling blir min grej i sommar. En kryddträdgård borde jag kunna få igång så här sent. Nästa år blir det potatis, lök och rotsaker. Eller kål. Olika sorters kål. Fattigt kämpande i mitt land. Min trädgårdslåda. 

Sommarplanerna.

 Min sommar tar form. Babs återhämtar sig ev sakta från sin kattsnuva. Fyra veterinärbesök har vi hunnit och pengarna rinner ur mina händer som att jag varit en herre på strippklubb.

Så att vårda Babs är min sommarplan. Kanske uppskattar jag bristen på valfrihet som pengabristen och omvårdnadsbehovet av katten ger. Som kommunism. Finns ett inte jätteroligt alternativ, men en klarar sig och behöver inte fundera över något annat. Typ. 

Ska läsa böcker och tintin och dricka te och tvätta kattnos och se gamla dvd:er och svtplays utbud. 

Lyssnarbokklubben och lite till.

A K och jag träffades kl 16ish igår för att lyssna på Kvinnomanualen. Jag tvättade och gjorde det sista när hon anlände. A K hade skor som tjusade. Överdrivet spetsiga överdrivet långa slip-ins. Låg lack - låga fyra klackar inspirerat av dobbarna under fotbollsskor. A K strålade och jag satte henne på bordet i tvättstugan, gav henne en stol att ha fötterna på och så svabbade jag av det sista av golvet.

Vi strosade mot stan med varsin AirPod i örat och Anna Björklund drog igång kapitlet Mat i Kvinnomanualen. Och som hon drog igång. Orden smattrade ivrigt in i oss. Ingen människa hon mött verkar hon sett på med snälla ögon. Om en ska nå Anna Björklund ska en ha skrivit något vetenskapligt och sen aldrig träffat henne. Blicken genomskådande dömande lurig och kvick. Vi var intresserade och lockade och hoppades på att aldrig stå öga mot öga med Anna Björklund, inte se henne le mot oss och känna otryggheten i att bli granskad, bedömd, blottad, avfärdad i en raljant ton. 

Vi slog oss ner på ett sushihak. Vi lyssnade vidare. Solen gassade och sommarklädda drog förbi utanför. Allt var lugnt och fint. 

Med A K kände jag mig trygg och mjuk och rastlösheten från föregående vecka, som ihållande malt mig andfådd, avtog. Jag blev sprudlande glad och ljumma vindar drog över mina bara armar, min hals, min nacke kind och panna. 

Vi bläddrade i pressbyråns skrala utbud av modemagasin. Den vi ville ha kostade 385 den vi kunde tänka oss kostade 175. Sen fanns det typ några till och vi saknade betydelsen magasinen en gång haft och det fanns en butik full av dom från vägg till tak och där stod vi som bleka andar från Devil wears Prada 2. 

Vi skildes åt. Jag strosade hemåt. Solen låg lågt mot min rygg. Grönskan överväldigande. 

Såg till att Babs åt. Satt med henne på köksgolvet. Cyklade till mamma. Ännu varmt, ännu solnedgång. Efter kl 22 cyklade jag ner till Maxi. Ännu varmt, ännu solnedgång och kaprifol och syren fyllde min näsa. 

Bara unga människor på Maxi. Tog ingen korg och fyllde min famn med ett läppglans, 1 kruka salvia, 2 rullar plastpåsar (en blekgul en blekgrön), lakritsdäck. När jag kom ut fick den nedgående solen allt den nådde att glöda. Himlen var rosablå och fluffigt disig. Cyklade hem längs älven, blinkade bort flygfän, stängde munnen så de inte skulle hitta in. Solen var ett lågt liggande eldklot, några fotade sig med den i bakgrunden, nån annan sig i dess sken.

I väntan på.

 På kulturbageriet. Ska på bio. Fördriver tiden i väntan på filmen. Det är kvavt idag. Smygande tryckande liksom. Jag är mosig, svullen i fejs och om tarmarna. Kanske allergi. Lite allergikänning i ögon för de känns små och irriterande närvarande i sina djupa köttiga hålor. Huden runt, ögonlocken, fet och tung. Torr och fuktig på samma gång. Slemmigt sega kroppsvätskor. Näsborrarna torra på insidan, oljiga på utsidan. Halsen tjock och stabbig, nersänkt mellan tunna axlar. Munnen halvöppen och flammande torr. 

Försökt teckna. 

Slarvat med yogan sista tiden. 

En flinande kollega på jobbet så att jag var en man. Pulsen steg och har ännu inte lugnat sig, trots över 2 dygn sen. När pulsen dunkar sönder all ro slår jag mitt ansikte tills jag återfår lite kontroll, bara några slag, snabbt övergående ömmande hud på kinden, tankar som tappar kraft. En vilja att sjunka ihop, gömma mig i min egen hud, kött, kropp, krypa ner ner ner. Magstöd och ryggmuskler blev darrande mjuka. 

Sitter låg,  nära bordet, nära kanten, blicken ner eller svindlande högt för att inte möta nån annans, inte riskera se den de ser.

Snart går jag till bion. 

Nu går jag. 

Kokosmjölk.

Något med kokosmjölk andas tönt. Undvikit undvikit undvikit kokosmjölken.

Och när recept innehållit kokosmjölk har jag bytt till grädde.

Så igår i mina trevande försök med mungbönan så ingick kokosmjölk både i grytan och i riset. 8 dl kokosmjölk sammanlagt.

Tänkte att nu kommer jag förstå dess storhet. Nu kommer jag trots dess töntiga aura uppskatta smaken.

Kanske rivstartade jag. Tog i för mycket. Lät min mun dränkas i kokosmjölksöverflöd. Som en gomtäckande hinna av mättat kvalmigt smygsött. 

Har mat för flera dar nu. Kokosmjölksmatn’.

Bordsköpet.

 Köpte ett bord i natt. På avbetalning. 504 spänn i månaden under 10 månader. Styrde ivrigt hetsigt upp detta mellan kl 01 och kl 02. I sängen halvliggandes. Appen strulade eller så strulade jag. Att få till rabatter och få till avbetalningen. 

Anser med några väl valda och tillspetsade argument att detta enorma bord är nödvändigt för mitt skapande.

Hjärtat bultade nervöst när jag skulle få ro att somna. 

Vaknade med ett ryck efter 6,5 timmars drömlös instängd sömn.

Mindes att leveranstiden krockar med brorsbarnets show. 

Magen sög till och störtade djupare ner i skammen. Har ännu inte lyckats få i mig frukost. Bara te. Te och medicin. 

Undrar om dessa inköp, dessa begär, dessa risker på ruinens brant, kommer från önskan att känna sig levande, få adrenalin, få blod som dunkar genom kroppen… 

Hos A K.

 Till A K igår. Bussen dit och innanför bussens glas blev det svettigt varmt. Jag satt bredvid en man i täckbyxor, täckjacka med kapuschong uppdragen, handskar som täckte hans händer och mörka solglasögon. Han vände sig bort från mig. Jag tänkte att jag trängt mig på och när det blev en annan plats ledig bytte jag. 

A K och jag skulle lyssna klart på Välkommen till vårt äktenskap. Vi har lyssnat sen en mellandag. Lyssnat medans vi ätit, druckit te, brustit ut i stön och vämjelse och skrattat och typ njutit. Och det är något med hur förlåtande en är mot män, att vi ofta upplevde den ständigt bedragande maken som den kloka, sansade, men kanske är det bara så att en fallen person har större förståelse för mänsklighet, för dom som felar och beter sig. Och han, Stoffe, är en fallen man som verkligen grisat. Kanske når hans stukade mänsklighet fram i de stolpiga meningarna, genom all terapijargong.

Hos A K är det obrytt coolt. En vägg med en fullproppad bokhylla, en vägg med skivor. En dyr soffa som nu är gammal och blekt och som A K ritat blad, ord och figurer på. En döende växt i ett fönster, en smal hund med vackra mörka ögon som mjukt går runt och kryper ihop, boktravar på högtalare, på bordskanter, en matta mitt på golvet.

A K är också cool. I kamouflagemönstrad gröngrå Addidas Te och blå Adidasbyxor. 

Gick hem. Och gick därför genom en del av stan jag aldrig är på. Här är inga gator raka, inte som det rutnät som präglar de stadsdelar jag bott i. Gator strålar samman i en park, gator kröker sig, bryts av, byggnaderna är funkis från 1920-talet fram till idag, inget det andra likt. 

Nästa bok vi ska lyssna på ihop är Kvinnomanualen. 

En dröm.

 Alexander Skarsgård och Joel Kinnaman kommer fram till mig på en fest. De berömmer mitt filmskapande, de har sett mina filmer och Joel hade ju en liten roll i min senaste, vilket jag glömt och han nu påminner mig om.

Vi hänger i en stuga nu, vi ska förbereda oss inför den film jag ska göra med oss tre i huvudrollen. Vi hänger nakna och jag undrar varför och de säger att jag gett så mycket av mig och min kropp i mina filmer att de vill ge tillbaka, vill visa samma sårbara nakenhet.

Alexander lagar bolognese naken vid spisen, kanske ser han lite ut som Josh O’Connor, men jag vet att det är Alex. Jag lutar min bara överkropp mot hans bara rygg. Allt är tryggt och avspänt, de båda vill att jag ska slippa vara rädd och få utrymme att skapa.

Och mitt hår är otroligt, som Raquel Welch kring 1970. Långt blankt tjockt varmt brunt mjukt självfall. 

Har mörka ringar under mina osminkade ögon, men ingen av killarna säger att jag ser trött ut. De ler, de pratar, de vill skapa med mig. 

Ett filmteam samlas, Petrus och Peter - från filmteamen jag var i för 20 år sen, dyker upp. De säger med varma leenden och tindrande ögon att detta vill de verkligen vara med på, en film av mig vill en inte missa chansen att jobba på. Jag säger att jag inte har något manus och får till svar att allt jag gör blir bra och intressant och de är här för mig, för filmen. 

Jag går ut och huset ligger nere i en ravin, det är en ljus blårosa sommarnatt. Gröna bulliga träd klär ravinens branter. Jag tänker att jag vill ha en tröja, att gå omkring där med brösten i det fria, det kändes kallt och opraktiskt.

Vi gör oss redo för tagning, alla samlas.  

Babs!

 Den 13/4 på kvällen innan arbetet låg jag i soffan. Jussi låg på mitt bröst och Majsan hoppade beskymmersfritt ner på golvet och slickade sig om nosen. Jag tänkte att imorgon vid den här tiden kommer allt ha ändrats för er. 

Vakade av den 14/4. Några få timmars rastlös sömn. Upp. Tog kattväskan och lämnade mina små katter.

Ute går det varmt, jag klädd för kallare väder. Bussen knökfull. 

Kom fram till uppfödaren, samma som Jussi och Majsan är ifrån. I dörren mötte en röd välfönad hane mig, han hoppade upp i mitt knä och strax rusade lika välfönade och parfymerade små katter fram. De tumlade runt, busade, luktade nyfiket på mig, strök sig mot, rusade iväg till nästa sak att upptäcka/återupptäcka.

En liten svartbrun hona med hängande ögon och piggt humör skulle flytta hem till mig. Avtal skrevs på och pengar fördes över och katten stoppades i väskan och hem åkte jag. 

Piggt och självklar hoppade hon ur väskan när vi var hemma. Ivrigt rusade hon fram till Jussi och Majsan. De som var så små när jag åkt hemifrån nån timme tidigare var nu stora och tunga. Som stela block såg de förskräckt på den lilla fluffiga tussen.

Efter ett tag började de lukta i hennes stjärt och väsa. Så höll det på i typ en vecka. Men den lilla tussen, som fick namnet Babs, verkade obrydd, lika glad och ivrig som tidigare.

Hon sov bredvid mitt huvud och väckte mig ibland då hon ivrigt men mjukt slängde sig över mitt ansikte om och om igen.

Babs var liten och tunn. Fem månader skulle hon va men kändes mini. Mini och självklar. Orädd och njutningsfull. Drog vänners händer till sig så de skulle klappa vidare.

Så började ögonen klibba igen och små nysningar komma och så trött hon blev. Åt plötsligt knappt något. 

När jag vaknade på 1:A maj och skulle göra mig redo att gå till demonstrationen var hon så slut. Jag ringde vet och fick tid och sen rådda i att hitta nån som kunde köra mig ut till Vännäs. 

Signes vän Sara körde ut mig.

Solgass och fomo över missad demonstration.

Babs hade kattsnuva. Ej spridd till lungorna. Fick antiinflammatorisk medicin och vi åkte hem. 

Jag jobbade och stängde av den lilla katten helt under mina arbetsnätter, men när jag varje morgon närmade mig mitt hem kom oron över vad jag skulle möta. En trött katt med igenklibbade ögon. Tvättade dom flera gånger per dag och i tisdags när jag kom hem mötte hennes runda blick mig. Hon åt självmant utan strul. Hon åt inte mycket, men nog för att minska min oro något.

Nu håller jag andan, väntar på att hon ska återhämta sig mer, nojar över bakslag. 

En Tecknaren Föds.

 Jag inbillar mig en nystart. De uppsagda streamingtjänsterna. Att jag börjat teckna igen.

”Börjat”

Tecknat två kvällar i rad. I glappet mellan middag och promenaden till arbetet. 

Det var ett beslut det här med att teckna och jag slog mig ner och tog fram pappret och satte pennan mot och inget kom. Drog ett streck på måfå och det strecket gav inget nytt streck. Åter satt jag där fast.

Lät det väl gå nån minut. 

Så tecknade jag av min hand som håller i blocket och sen tog jag en bild ur en bok. Mia Farrow i fjädrar och glitterhätta mellan tagningarna i The Great Gatsby och så tänkte jag att det är så här det får bli, att jag fantasilöst tecknar av.

Denna kväll blev det lampan i taket. Plottrig kluddigt. Tappade bort perspektivet. Sen spegeln lutad mot väggen. Inte en ren linje, utan småsuddigt hattigt hafsigt. 

I min ambition, det här med att jag ”börjat” teckna ledde till storslagna drömmar, om ateljé och stipendium och jag googlade ritbord. Nånstans i nån minnesbild ser jag ett bord vars skiva går att luta. Luxorlampor och hyllor i trä. Lådor och tuschplumpar, papper papper papper åt alla håll. Och där i minnesbilden satte jag mig som en åldrad ostoppbar tecknare. 

Kommer säkert glömma att jag börjat teckna. Kommer se YouTube och reels och tänka om nån månad, visst tecknade jag något nyss, ett sånt trevligt men hastigt övergånget infall det var. 

Vädring.

Vädringsfönstren i sovrum och kök är öppna, balkongdörren på glänt. Solig luft virvlar in och fyller rummet och nuddar min hud, de bara armarna, kinden, fötterna. Vädrar ut mig, ut min tjocka sura kropps/mundoft. I sömn börjar mitt kött, min hud, mina slemhinnor stinka. Osar. 

Har stängt nu. Luften stannat. Golvet ännu svalt av den vind som nyss mjukt drog fram mellan rummen. 

Te och kompakt rågbröd med ost. Ännu förmiddag, en stund till. 45 minuter till. 

Tulpanerna.

 Haft tulpaner i vas sen januari. Lekt flickig kvinnlighet liksom. Köpt dom på Coop. 2 st 7-pack för 99 kr. En gång i veckan har inköpen skett. Typ. På ett ungefär. 

Nu hänger de senaste i solkig vissenhet, murknande grånade, böjda ner till bordets yta. Tre vaser tar de upp, när de var i ståndaktig prakt kändes det lilla bordet täckt av blommor i rosa och rött. 

Nu vill jag inte slänga dom för sen kommer jag inte köpa fler. Dessa blir säsongens sista tulpaner. Mina excesser är över. Nu blir jag smått spartansk. Intalar jag mig.

Sa upp hbo och Netflix igår. Gjorde soppa på allt grönt fryst i frysen. Broccoli, ärtor, spenat. Ska inhandla kikärtor och linser. Ska läsa de böcker jag har. 

Och få igång skapandet. 

Tandkrämen.

Hemma på påskaftonen efter middagen hos min mamma. Hade mobilen på laddning i sovrummet och lyssnade igenom fyra sidor vinyl med Verdis Requiem halvliggandes på soffan i vardagsrummet. På sista spåret sista sekunderna hade skivan ett hack och min kväll var över. 

I sängen såg jag på min mobil. Ett meddelande från ett nummer jag inte hade sparat. Läste igenom. En fråga, en ursäkt om den konstiga frågan, det var grannen, han som ”lånade” pengar av mig, nu ville han låna tandkräm. Att be om tandkräm är liksom en trevlig/udda/oväntad grej att be om. Men var i nattskjorta och sömnigt tung i ögonen och svarade att han kan komma förbi morgon vid 10, för jag skulle upp till mässan i kyrkan. Han svarade att han skulle iväg tidigare än så för han skulle hjälpa till med kyrkkaffet.

Min tandkräm var det inte mycket kvar av, två nästan urkramade tuber, la ut den ena i tidningshållaren vid sidan om min dörr, skrev att nu finns den där. 

På morgonen var den lilla skrynkliga tandkrämstuben inte där.

Såg honom inte på mässan, gick inte på kyrkkaffet, men enligt mamma samlas de tidigt och fixar med kyrkkaffet även under mässan, för jag frågade.

Istället för kyrkkaffe stegade Mysan och jag raskt ut till Avion och ikea. Vädret var grått, ljust jämngrått, vi hade inga skuggor, inga bevis på att vi var materia som utgjorde ett hinder för  ljus. Ingen sol fanns heller, ingen antydan av den i den gråvita himlen. 

På kvällen föll ett isblött snöregn. Dropparna blev klumpar på marken och slasket halt. Mysan och jag hastade hem efter bion upplivade av The Housemaids alla vändningar och våldsamheter. Hemma med kallt blött hår tog jag en dusch. 

Om soffan.

 Köpte ny klädsel till soffan. Dess tredje outfit. Knalligt vit. Bländande vit. Vitaste vit. Tänkte att den var som grädde i affären. Den var vitare än så. Billigast var den också. 895kr. Det är trösten. Och att den snart mattas av användandet. Som vita sneakers blir efter nån veckas användning. Som vita lakan efter något år. Det lätt gulnande. En underton av grått. 

Har en fjärde outfit som anländer imorgon. Röd. Även deras billigaste. Under tusen spänn. Köpt en natt under ivriga hjärtslag och flimrande hjärna. 

Så fem klädslar till soffan. Bäst tycker jag om den första, den jag köpte den i. Vet inte varför jag håller på, ständigt håller på. Vet inte varför som i betydelsen jag vet varför men jag önskar sluta att rastlöst förändra inredningen. 

Att vaka av.

Satt med nån som dog. En jämn rytm av ytliga andetag som tappade sin kraft. Jag hade fått för mig att hen skulle få se gryningen. Att om hen fick se den en sista gång så skulle jag vara nöjd. Persiennerna var uppdragna och när himlen började ljusna släckte jag  de lampor som var tända. Hens halvslutna ögon var matta som plast. Fuktade dom ibland med vatten. Solen sken in. Stark och varm och vad vet jag av vad hen tog in, kanske inget, kanske bara ett bländade ljus. Så drog jag för de tunna gardinerna, rummet blev färgat av dess tyg, orange och gult. 50 min innan jag slutade mitt pass slutade hen att andas. Satt vid hens sida, höll hens hand. Uppmärksam på sista andetaget. Kontaktade SSK. 

Köpte koriander, japp och daim på kvantum. Gick till bussen. Kollegorna H och R klev också på. Trångt och fullt. Vi höll fast oss i stängerna och svajade med guppen och svängarna. H och jag småpratade. Solen lyste över H:s hy, hon strålade och en man log varmt mot henne. R log blygt och höll huvudet böjt och sa inte ett ord till oss.

Hemma stoppade jag först Jappen och daimen i min mun och sedan Jussi i väskan och hoppade på nästa buss. Åter fullproppad, hamnade först ståendes i dragspelet och sen på ett säte när folk börjat kliva av. 

Klev på bussen hem från veterinären på en för mig ny hållplats. Bryggargatan. En kvinna hostade och hostade och harklade sig besvärat. Bussen kom och barn satt på de flesta av sätena. Åter fick jag stå och barnen sträckte på sig för att se Jussi i väskan, de viskade glatt och pekade. När barnen klev av hamnade jag på ett säte dit solen sken in, gassade mig varm och bländad. Satt där trött och i mitt sömnlösa rus kom en enorm kärlek till lokaltrafiken. 

Ofantligt fantastiskt kändes det att bussarna rullar fram på sina linjer, att folk hoppar på och av längs vägen och  byter bussar och tar sig dit de ska. Jag ville inte kliva av, jag vill fortsätta hela dagen och trixa mig fram genom stans alla busslinjer.

Men gick av på min hållplats och istället för att sova dammsög och skurade jag golv. Att få kroppen att lägga sig var så svårt, den ville röra sig, ville inte landa, den kunde inte ens föreställa sig sömn. 

När jag väl la mig, kl 12:35, tog sömnsvärtan mig så fort att jag inte hann ställa larmet alternativt så slog jag av det i sömnen, allt är ett blurr. Vaknade i fotändan på sängen, det var mörkt ute och jag fick koncentrera mig för att förstå var i tid jag var. Kl var 18:50. 

En stund en onsdag i mars.

 Knatade raskt mer mot stan. Lerigt grusigt mulet grått. 

Ska på bio. Idag och imorgon. Idag en fransk film med Jodi Foster. Imorgon en film där Elvis repar och showar. Använder poäng. 

Med svettfuktig rygg sitter jag med en cappuccino på Kulturbageriet. Den grå himlen lyser upp oss genom glastaket. Ett ung man och en ung kvinna , båda klädda i svart och båda med små solglasögon i håret, sitter med datorer uppfällda vid ett högt bord. Hälften här har datorer uppfällda. Jag måste köpa en dator.

Tror svettfukten just trängde genom tyget i armhålorna. Mitt smink blev skarpt idag, hårt fastande det under ögonen, glömde läska av läppfärgen, men den lilla cappuccinokoppen gör det åt mig nu, en hallonrosa bubblig halvmåne längs dess kant. 

Det är grus/damm på glastaket. 

Om fem min går jag över parken till filmstaden. 

De leende gossarna.

Hade Jussi i väskan, tog väskan i mitt grepp och klev av bussen, bakom mig går en ung kille av, han kommer upp jämsides och går om och svänger in framför mig, han ser mot mig, ler så stort att jag blir överraskad. Ett glatt, roat leende. 

På Coop kanske en timme senare. Jag går runt bland hyllorna. En ung kille står vid frysdiskarna, han ser ner mot det frysta och upp mot mig. Varje gång jag höjer blicken ser han mot mig. När jag packar ihop mina varor från rullbandet står han i självskanningskassan med massa apelsinläsk och väntar på kontroll. Han ler mot mig. Han ser blyg och besvärad ut. Jag muttrar något om men varför, för ett oförklarligt leende kan jag ta, men två leenden så här tättinpå från så unga killar. Något skaver. Något i det väcker min paranoja. 

Kanske var det barnen på bussen som blev kära i Jussi som fick killen att le mot mig, kanske apelsinläskkillen som nyutsprungen vuxen log ett vi är vuxna och vi blir kontrolleradepinsamt-leende… 

Kay Stone.

 En granne satt vid ett bord, kvällen innan hade jag mött honom ute på gården, det var mörkt och kyligt och jag bar hem det jag köpt på Coop. Vi sa hej. Han och hans vän passerade mig på väg att lämna gården. Han ropade efter mig något jag inte hörde. Ropade tillbaka vad sa du? Han ropade igen och åter hörde jag inte vad han sa. Så ropade än en gång vad sa du? Nu hörde jag hans svar, ska jag hjälpa dig med dörren. Tänkte att det var underligt, för det jag bar var inte tungt, men jag var trött, så han såg nog en trött kropp som hasade sig fram. Sa nej, det går bra. 

Nu satt han några bord bort, jag lämnade mitt sällskap och sa hej till honom. Han var klädd i kostym och hade en öl. Jag slog mig ner, några bekanta till honom, varav en är vän med en vän till mig, satte sig ner vid oss. Först pratade vi alla fyra, sen började jag prata med min väns vän och nån gång då blev vi avbrutna. 

Min granne ville be mig om en tjänst och frågade vilket nummer jag bor på. 

Vi bor ju på 23. 

Nej, vilket lägenhetsnummer.

Jag vet inte. 

Alltså såg nu att det dragits pengar från mitt konto. Så kan jag låna av dig. Har cash hemma och kan lägga i ditt postfack. 

Men jag har inga pengar. 

Har du inga pengar. 

Nä.

Men du får tillbaka imorgon.

Du kan få låna tvåhundra. 

Jag swishade honom tvåhundra. Tänkte att det kan jag bli svindlad på. Kände mig som Gwyneth Paltrow i Marty Supreme. Det livade upp lite, ett litet äventyr, en ohederlig handling, låta sig luras. Men också kastet i att plötsligt säga nej till nån, när en satt där och pratade och hade det trevligt, det kastet blev så tvärt att jag lät det kosta mig tvåhundra för att slippa. 

Och där och då fanns inga bevis på att det inte skulle ligga tvåhundra kronor i mitt postfack nästa dag. 

Idag har det inte legat något kuvert med cash i mitt postfack. Såg efter när jag lämnade hemmet kl 10:10 och såg efter när jag kom hem kl 21:52. Att ta fram nyckeln och låsa upp facket. Att se att inget låg där i. Att låsa det igen. Att 11 h och 42 minuter senare ta upp nyckeln, låsa upp och se att facket är tomt även denna gång. Att  gå upp för trappen och låsa upp min dörr. Gå in. Stänga dörren efter mig och låsa för natten, ge katterna mat, se the secret life of mormon wives. Att äta lättsaltade chips och fresh Island-dipp. Att få ont i magen av det en slafsade ner genom käften. Dricka te i fosterställning.