Sörjans gråt.

 Duschar. Har en podd på från mobilen som ligger på toastolens sits. Elsa och Sofia pratar om romanen Kapitalet om influencers och dom känner sig träffade. Podden är lätt, lätt som i sirlig, fluffig, mjuk. Allt är harmlös, upplyft medelklassvardag. Så det är ro runt mig, en lättjefull frid.

Schamponerar håret. Sköljer. Schamponerar igen. Sköljer. Balsam. Skrubbar kroppen med duscholja och potatisskrubbvantar. Ska tvåla in ansiktet och sen skölja ur balsamet. Med tvålen i ansiktet hör jag gråt. Nära kommer gråten ifrån.

Tänker först att det är podden och hulkandet tilltar, blir gällare. Stänger kranen, kisar genom löddrig ansikte ut genom duschdraperiet. Elsa och Sofia pratar vänligt pärlande vidare. Ingen gråt. Ingen gråt hörs alls.

Såklart förstår jag att det är rören. Så måste det vara. Sätter igång kranen. Vattnet sköljer över mig. Gråten tar i igen. Nu nästan skrattande. Hu hu hu hu hu hu hu hu hu hu hu med ett retfullt fniss. Skojgråt så nära. Och jag måste åter stänga kranen. Sårbarheten att duscha ansiktet, låta dess stril tränga bort ljudet av ev rörelse fr ån andra sidan duschdraperiet klarar jag inte av.

Ingen gråt hörs med kranen avstängd. Men kanske är det en lek. Alltså inte rören. Utan Sörjan som busar grymt med mig. Som en katt som leker sitt byte till döds. 

Tvål rinner in i ögonen, det svider. Min blottade sårbarhet ökar och jag måste duscha bort. Hjärtat smattrar  skräckslaget. Svedan i ögonen kvarstår. Det elaka gråtfnisset rungar. Kanske är det bara inbillat nu. Kanske har min fantasi frambringat en retfull närvaro. Måste spola ögonen fria. Gör så bestämt hastigt med risk för mitt eget liv. 

Blev klar. Andfådd med rödsprängda ögon. 

Landat i soffan nu. 

Efter sista arbetsnatten.

 När jag går hem imorgon bitti blir jag ledig. Fantiserar om sömnen, ledighetssömnen, om en kropp mjuk och varm, om vilka filmer jag ska se, vilken mat jag ska äta. 

Kanske sover jag hela dagen, ställer inget larm, in i mörkret. När jag vaknar, inte muntorr, förvirrad med en pyrande spänningshuvudvärk, äter jag falafel, hummus, pickles i pitabröd, tar mätt en promenad till Coop, frisk luft och stjärnklart ovanför stadsljusdiset. Lunkar runt på Coop bland upplysta hyllor fulla av mat, mat från golv till tak, i kyldiskar, i frysdiskar, i kylskåp. Ostar och godis och läsk och glass. 

(Behöver köpa toapapper) 

Kanske köper jag smågodis och läsk, kanske chips eller nån ost och kex. Tar iaf tid på mig, tar in alla alternativ, njuter av dom val jag har. 

Den mjuka varma kroppen kvarstår, ingen led hakar upp sig, blodet pumpar stadig ut i kinder och tår och mitt hår luktar nytvättat. 

Går sen hemåt, fyller lungorna med vintrig höstluft, ser glittret från frosten i mörkret.

Hemma landar jag i soffan. Ren och nyduschad. Kinder rosiga av blodcirkulation och frisk luft. Ser kanske alla tre Da Vinci kod-filmerna. Följer andlöst medryckt Tom Hanks och olika europeiska brunetter in i mysterierna. Så ligger jag chill i soffan och när jag känner att sömnen är redo att dra mig med, masar jag mig in i mitt mörka sovrum, kryper under täcket och låter mig slukas. 

Luften. Trapphuset.

 När jag kommer utanför porten, på väg till arbetet, förstår jag inte hur jag klarat kvällen utan frisk luft. Varje andetag känns. Blir hungrig på mer, mer frisk luft, andas girigt, glupskt.

Börjar gå. Snöfritt och mörkt. Gatlysen lyser neråt, gräset ligger grönt under. Dom kala grenarna, träden, syns inte för dit når inte skenet från lampan. Gröna gräsmattor i ljuskäglor. Som en exotisk sommarnatt, en sån som är söderut där nätterna blir mörka om sommaren.

Så går jag genom områdena igen, korsar planer, vägar, parkeringar, lager av erfarenheter, mitt liv, som pågått här. Typ årsringar av minnen, den klassiska löken, livet levt.

I mars bjöds jag in till en granne. Hon bor i en port några hus bort. Trapphuset var fyllt av väggmålningar. Klumpigt färggranna. Lekfulla, barnsliga. Signerat 1974. Mindes ett annat Umeå. Umeå från då. Att så här såg det ut. Den proggiga kreativiteten. Bruset. Orkestern som vandrade runt mellan betonggårdarna på Ålidhem på första maj (eller var det Valborg eller nån annan helg på våren), klädda i frack och rödvit randiga byxor och spelade på tuba, trombon, trumpet, trumma och säkert nåt mer instrument. Mindes karnevalstågen på det 80-tal där frisyrerna var luftiga utan hårspray och gel, tröjorna randiga, färgerna klara, mindes en bekant till mamma i röda hjärtformade solglasögon, tajt rött fodral och lockar  i page som skulle till Italien och en man. Körde hon en röd sportbil? Eller var det nån annan, en blondin i korta shorts och svart löst linne med bil där dörrarna öppnades och blev som vingar från taket. Mindes mamma med vitmålat ansikte och svart liten pussmun målad över dom naturliga läpparna,  klädd i vit sommarklänning för något uppträdande, kanske piano typ Chopin, och vi, min bror och jag sittandes i en bred fönsterkarm mot fönster, gamla glasrutor höga och stora och skeva, bakom scen en regnig försommardag. 

Mitt trapphus är vitt, grått och nån aprikosfärg i block. Målat kanske för 15-20 år sen. När jag lyssnar på Ulf Lundell eller Mozart på vinylspelaren känns det som att allt flyter samman, huset, lägenheten, tiderna, alla som levt här, blir ett. 

En morgon i oktober.

 Vaknar i skymningen under arbetsdygnen. Tänder lamporna i köket, gör min middag, läser sedan på den bäddade sängen tills det är dags att cykla i mörkret till arbetet.

Det gryr när jag cyklar hem. Rosa blått. Lite frost. Lyster och fyllighet i färgerna, allt har fått färg, det rosa blå blir corallfärgad luft. 

Tänker att detta är den vackraste morgonen någonsin. Vet såklart att det inte är så. Att jag upplevt vackrare och lika vackra mornar många gånger förr. Minns dom bara inte, inte så att jag kan berätta om dom. Känner dom i min syn, mina andetag.

Cyklar en liten omväg. Det är frost på sina ställen, pölar som frusit till is. När jag sakta korsar en frusen pöl tänker jag att detta kan bli det sista jag gör, cykeln kan halka till och trött och omotirisk som jag är faller jag handlöst och krossar skallen i asfalten, kanske mot en trottoarkant. 

Utanför mig tar jag andetag, blickar ut, för en blickar ofta ut efter en arbetsnatt, planlöst tomt plötsligt avstannad. Andas ser. Ser gräset som ligger grönt med frostiga fläckar. En blodpuddingsfärgad vägg på min ena sidan, ett gröngult bladverk på min andra, som en gång ut mot gräsplanen, mot det gula huset. Letar så nyckeln i min ficka, finner den, vänder mig om, ser Karin just passera runt hörnet, ropar och hon vänder tillbaka.

Vi står där, vi pratar, hon på väg till ett dygn av jour och jag på väg i säng. Hon vill röka, promenera, tänka över livet och prata med sina barn, hon vill inte ha jour. Vi säger att vi ska ses snart, röka, promenera, tänka över livet ihop. Vi säger så när vi möts när hon ska till sitt arbete och jag just kommit hem från mitt. Vi har sagt liknade många mornar förr när vi passerar varann i brytpunkten mellan arbete/ledig och ledig/arbete. 

Nu är jag avstannad igen. Påklädd på bäddad säng. Planlöst stirrande. Blanka tomma ögon, alldeles runda och skaviga mot sträva ögonlock. 

Te, dusch, macka, sömn, gröt i en rimlig ordning. 

En kväll i oktober.

 Var på författarsamtal på Pilgatan. En norrbottnisk författare och en bok, kanske poesi, kanske ett koncept - ett ord han inte skulle ha använt. Iaf. En bok inspirerad av predikanterna. Laestadianernas fritt improviserade kanaliserade från gud ej nedskrivna predikor. Predikans. (En predikan flera predikans/predikor vet ej vad som gäller.)

Han pratade om inspirationen och boken och utformningen som liten tunn helig och billig. Som en gratisbibel såg den ut. Insidans papper lika vit som dess, texten placerad nästan som psalmer. 

Han pratade på sin norrbottniska dialekt och norrbottniska dialekter har en vackrare klang, nästan en melodi, än dom västerbottniskas mer sträva nasala toner. 

När han läste stycken ur boken förändrades rösten, som en trombon ljöd han orden, en trombon i något modernt klassiskt stycke, inte nån jazzig variant, utan ivriga fylliga runda utdragna toner i en oregelbunden takt. 

En herre i publiken frågade om att boken saknade punkter och hade det med traditionen att predikanterna inte använde punkt utan lät Guds ord flöda och författaren tycktes helt missat att hans texter saknade punkt och att det var så guds ord förkunnades av dom som inspirerat honom. Han och inspirationen och orden och texten hade blivit ett.

Sen skyndade jag till bio. Bara unga kvinnor i salongen, vi var tre som satt var för sig, två kom tillsammans, fler var vi inte som såg Digger. En fnissig fars, en film om berättandet om skurkar, om dom som förstör vår värld, om att frikänna vårt ansvar och skratta åt pajasarna som vi lät köra allt i botten. Typ. Jag var road. Jag fick fukt i ögat vid något tillfälle jag nu inte minns. 

Sörjan.

 Natten mot söndag. Jag ligger i sängen och läser och Jussi sover lugnt bredvid min kudde. Plötsligt rycker hon till, huvudet vrids och vänds, öronen bakåtstrukna, katten är nu på alla fyra men pressar sig lågt mot madrassen. Jussi är rädd. 

Jag tänker att det är Sörjan. Att Sörjan följde efter, hem till mig.

Tidigare, på kvällen, innan uppläsningen av texter och dom finlandssvenska artisterna på Tonka, satt jag hos Anna. Det var Anna, Linnea och Barbro. Så ser jag något röra sig i hallen och fastnar med blicken där rörelsen är.Anna frågar: ser du något? Ja, det är något i hallen svarar jag och min blick ligger kvar. Anna säger att det är Sörjan. I nån sekund tänker jag att Sörjan är en katt. Anna fortsätter berätta om närvaron i hallen, en närvaro hon sett och känner av, en närvaro som katter hon är kattvakt åt reagerat på. Katterna kan stelna till och stirra vaksamt mot hallen. Katterna undviker hallen. Just nu är hon inte kattvakt. Annas hall är oväntat lång, som en korridor. 

Kunde den inte fått ett annat namn än Sörjan frågar jag. Anna upplever närvaron som en sörja och därför blev det Sörjan. Kunde den inte fått heta typ Louise tänker jag. Lussan. Anna säger att jag är den första mänskliga besökare som sett Sörjan. 

Nu är natten mot söndag några dygn bort. Jussi har inte varit skrämd något mer, jag har inte sett något röra sig, känner mig allt tryggare i att Sörjan inte smet med, att Jussi bara drömt en slags mardröm, om nu katter kan drömma mardrömmar. 

Dobermann/gult

När jag var i Sundsvall. Just skilts från Polly och hennes producent, dom svänger upp en gata, jag går framåt. Ser in i en butik på ett hörn medan jag passerar förbi. Något med mobiler, känns inte som en kedja, en stor låda mobilskal utanför med reaskylt. 

Innanför butikens stora glasdörr sitter en man på en låg nätt fåtölj. Han sitter bredbent nersjunken. Bredvid honom sitter en stor Dobermann. Hunden har kuperade öron så dom står vaket rätt upp. En förstår att hunden är importerad pga att öronen är kuperade. Hunden ser vaksamt ut, mannen ser ner i sin mobil, hunden tycks högre än den sittande mannen.

Jag fortsätter fram. Ser poliser prata med nån ung kille. Ser en polisbil glida fram. 

Hemma i Umeå. Cyklar jämsides med det gula huset nedanför mitt. Framför mig står en dunge björkar med alldeles gula löv. Världen blir gul en stund, ingen annan färg tycks finnas. 

Cyklar ner mot stan, längs Kungsgatan. Gulnade björkar på rad. Brungrågula, inte den klara som uppe hos mig. Vid östra esplanaden vänder jag blicken åt höger och åter blir allt översvallande klargult. Alla träden i allén lyser. Jag fylls av det gula, tappar andan, blir bländad, översköljd, under några sekunder, några tramptag, några hjulsnurr, några uteblivna andetag.

Mellan husväggar reser sig fallna torra löv uppåt i en virvel.

Framåt natten börjar det blåsa och regna. Marken blir blänkande och grenarna rör sig hetsigt utanför fönstret. Går ut och Andas. Grenarna tycks kalare nu, en kraftig vind kan riva loss alla löv, en kraftig vind kan göra att det ser ut som november. 

Men alltså Gorillalala.

 Jag kommer tjata för jag är så glad. Fler ville prata om filmen, fler än dom filmare jag kände och det var så fint. Dom som kom fram var nyfikna och roade och undrade och hade tankar. Vissa hade sett saker, andra känt något. Unga var dom allihopa. Unga och kreativa. Eller en var äldre och internationell från storfilmer vi alla sett. 

Såklart stod jag där med bekanta som sett filmen men inte sa ett ord om den och några som sa något artigt/vänligt för ja, vad skulle dom göra. 

En hör skillnaden på ett äkta intresse av ens film och det som är för sakens skull, pga vänlighet/artighet/situationen.

Satt i en trapp med P och J på ett mingel på en bakgård och fick beröm av några som kommit fram. När dom lämnade oss sa J: du har fans. 

Dagen efter fick P special mention och J vann bästa norrländska kortfilm. Jag vann inte. Det brände till en sekund för hoppet hade grott efter alla snälla ord. Hoppet och hybrisen.

Men snabbt var jag åter glad, liksom barnsligt glad, tänkte  att jag känner mig som en vinnare. 

Tänker att min/mina film/filmer är tillgänglig/tillgängliga. Nog bra för att vara intressanta men också gjorda på ett sätt som känns möjligt vilket kan vara inspirerande. 

Detta blir så käckt. Hela inlägget är ju käckt. ”…vilket kan vara inspirerande”. Alltså skrev jag det? Jo. Jag skrev också ”att jag kände mig som en vinnare”. Det finns ingen humor i att vara glad. Det är svårt med nyanserna. Att känna sig som en vinnare när en inte vann och stå här pank utan prispengar känns aningslöst tomt. Som en hund. Dom är liksom glada för så lite. Mat, en klapp, en pinne, återse någon dom inte sett på en timme. 

Fan, nu har jag dissat hundar, det ska en inte göra. 

ps. Gorillalala har fått sin första lilla recension ”gärna mer sån här eroticism i svenska kortfilmer”.

Hotellrummet.

 Hotellrummet var vitt och sängen mjuk och väggarna kala. Så det såg ut som det jag fantiserat om. Det kändes fysiskt som det jag fantiserat om . Men jag fann ingen ro där inne.

Första natten vaknade jag av musik nånstans ifrån och sen kom en stark dust herrparfym till min näsa och jag kände mig tvungen att tända. Såg ingen. Hörde inga tecken av nån i rummet. Sömnen kom inte åter.

Nästa natt när jag glatt skuttat till hotellet och öppnade dörren till rummet luktade det som att nån var där. En varm kroppslukt. Jag kollade i badrummet, uppe på hallens hylla, under sängen, bakom gardinerna flera gånger då dom var mycket breda och långa. Reagerade på att fönstrets vred inte var helt slutet. 

Släckte lampan och la mitt huvud på kudden och den varma kroppsdoften nådde mig igen och i rummets ogenomträngliga svärta förstod jag att nån kröp mot mig. 

Tände lampan. Ingen där.

Nån gång förstod jag att det var en av sängens fyra kuddar som luktade. Varför den börjat lukta vet jag inte. Ville inte tänka på. Slängde den över sängen och ner på golvet. Somnade knappt, vaknade ideligen. 

Kräktes på morgonen pga trött. Åt yoghurt och osötade bär. Drack gurkvatten.

Dagen blev oändligt lång. Så dimmigt trög och slö motade jag min kropp fram. I samtal med blank blick. På mingel på visningar på promenad genom staden. 

På tåget hem slumrade jag ohjälpligt och åt godisbilar. 

Sov 9 h i min säng. 

Denna Gorillalala igen.

 Är på Filmfest Sundsvall. Ikväll var det visning av Gorillalala och nån liknanden den vid en kombo av papphammar och lost highway. Det dök upp snälla kommentarer och hejarop från så många och jag blev överväldigad. Dansade genom sundsvall, inte vid järnvägskorsningen, där stod jag och väntade på att få gå över ett bra tag, men sen dansade jag vidare till hotellet. Och där dansade jag på rummet till Julio Iglesias.

Var klädd i mina tajta jeans med hög midja och utsvängda ben, en svart sammetsklänning med vita pärlor på nedstoppad i jeansen och en pälsbolero i typ kanin. Jag var fin och festlig stunden till ära. 

Men så la jag mig i sängen, saktade ner, började tänka på senaste dygnet, hur jag sagt att ingen gillat filmen hittills, om Oslovisningen m.m. Pratat med alla om det svala mottagandet och typ gjort det för att dom ska veta att jag vet när dom ser. Att dom inte ska tro att jag är aningslös om dess bristande kvalitet.

Så slog det mig nu att jag typ manipulerat dom till att gilla filmen, att stötta mig, alla dessa snälla filmkillar som faktiskt vill mig väl. Att filmen inte är så bra som dom nu vill tro, att det bara är en stor mjuk vänlighet som sköljer över mig. 

Duvor no. 2.

 En av våningens balkonger, på mitt arbete alltså, har fått två nattgäster som är duvor. Dom flyttade dit. Sov på en metallbjälke i gult sken från en belysning fäst på en tegelvägg.

Hopkurade ej tätt ihop, med varsin tydlig plats, sov dom. Inte lät dom sig skrämmas av mig när jag jag ovetandes om deras närvara klev ut på balkongen en natt. Stod där och såg deras bajs. 

Som dom bajsat. Droppade högar, som stearin som smält och runnit, som stalagmiter på räcken och bord. Ett bord hade tippat, på dess skiva syntes duvbajshögarna. Som ett landskap, ett kuperat månlandskap. Inte att bordet tippat under avföringens tyngd, utan bordet var nog bara upphandlat skräp som gav vika.

Och då såg jag dom. Dom två duvorna där de satt och sov och inte gav min närvaro nån notis. Deras oräddhet kändes hotfull och jag gick snabbt in. Och betongen och plåten dom bodde i gav en känsla av luttrade duvor, duvor som levt, den hårda skolan gått. 

Nu är ett nät uppsatt mellan bjälke och tak. Duvorna har flyttat och bajset spolats bort. Trasiga möbler sorterats ut.

Ett hotellrum väntar.

Åker till Sundsvall och filmfestival idag. Var där för 3 år sen. Minns hotellrummet. Minns det avskalade enkla hotellrummet. Olika nyanser av vitt. Inte rent vitt utan levt vitt. En patina. Mjuka vita lakan och mörkläggningsgardiner som slöt tätt. 

Det är det rummet jag fantiserar om. Om det vita och om mörkret. Om att äta godis där. Nerbäddat gluffsande. Mjukt fylla mig med mjukt i mjukt. Snälla barnsliga smaker och sen nån kaffe på ett kafé. Se folk i en annan stad. Se gator i en annan stad. 

Förstår aldrig branschdagar. När nån beskriver hur medel till skapande ska sökas slutar jag närvara. Precis som i skolan måste jag i tanken lämna platsen, lämna kroppen som annars rastlöst börjar rycka.

Som på jobbmötena. Där vi sitter i två timmar. TVÅ TIMMAR!!!! Jag känner mig så fången. Ibland. Iaf när det pratas tvätt och vi inte kommer vidare från tvätten och tvätten tar en timme av mötet och då vet jag inget värre men också vad ska vi göra när tvättstugorna  är kiss och bajs och stank och kläder i obestämbara högar och vi ska i det lyckas hålla hygien. Klart det tar över ett möte. Men jag får fan panik och lämnar kroppen där.

Precis som på branschdagar inom film. Där kanske för att det är viktigt, det där med att få pengar till sitt skapande. Det är ju det som avgör om det tas på allvar eller ej och då lämnar jag kroppen för allvar tycks jag vara duktig på att parera mig undan för. 

Och i natt sover jag på ett hotell. Kanske i vitt rum som är bäcksvart. 

Den 24/9.

 Solen ligger lågt när den skiner. Ljuset blir varmt och skuggorna långa hela dagen. Idag mulet så kanske har solen bytt sitt mönster därbakom molnen. Kanske är den vild och busig och bjuder på högt stående junisol. Dom som flyger i plan vet, iaf om dom tittar ut, kanske lägger nån ut en liten filmsnutt med moln från ovan i sol med passande musik på Instagram. 

Ska sluta gnälla över Gorillalala. Kanske. Som att jag kört fast. 

Idag är årsdagen på S tia. Vi har varit på helspänn hela året. Vetskapen om livets skörhet och oberäknelighet är nu koncentrerade kring henne. I lördags hörde E av sig om att S inte svarade. Våra tankar rusande och på mindre än tio minuter hade S 7 missade samtal och ett SMS från mig att nu cyklar jag till din lägenhet, jag har nyckel. 

S promenerade, hade inte hört telefonen. När jag nån timma senare slog mig ner på operan och musiken rivigt drog igång började jag gråta, skyddad av mörkret, av dånet, av ljuset och rörelserna på scen. 

Om Gorillalalas eftermäle.

 Gorillalala visades i Oslo. Som tidigare skrivits så är den en flopp. Den film folk tycker sämst om av mina. Och när jag delade att den skulle visas i Oslo skrev två bekanta att dom bokat biljett och jag tänkte men snälla nej, berätta inte för mig, gå dit och och se och låtsas sen att ni inte sett för ja, ingen förstår, kommer in i, känner något för den.

Nu har det varit tyst från dom sen i söndags då filmen hade sin visning.

Det stora problemet med Gorillalala är att jag gillar den. Att den är det jag ville göra. Så vad gör en sen, vilken väg går jag nu, ska jag gräva mig djupare ner i avståndet till publiken? 

Semestern.

 Jag började bada efter att Babs fått dö. På mornarna efter arbetspassen. I sol, i dimma, i regn. Den 23/7 blev vattnet ett annat. Svalare/friskare. Klart som på hösten. Har jag skrivit det? Det har jag nog.

Men jag fortsatte bada. Simma ut och in, simma i den strömma älven. Badade nog sista gången i måndags. Då var det kallt och min kropp, som strax skulle bli förkyld, tålde inte kylan. Så det kanske blev sommarens sista. Sommaren är nog slut, kanske varit slut ett tag, den tog ju aldrig riktigt fart här. Semester är iaf slut på måndag. 

Var några dagar i Lövvik och sen några dagar i Sthlm. I Lövvik badade jag i en havsvik och vattnet var det bästa jag upplevt. Så kändes det då. Jag som hyllat sjöar och älvar och sagt att havet är överskattat hade bara glömt hur det känns när havet omsluter ens kropp. Men då jag var ensam i sällskapet om att bada blev jag fort rädd för sjöodjur och kunde inte njuta fullt ut. 

I Sthlm badade jag inte. Men gav mig hängivet in i lokaltrafiken. Tunnelbana, spårvagn, färja, buss och  pendeltåg. Spanade in utsmyckningar och stationer, ner i djup som tycktes oändliga. Träffade Agnes, Mimmi, Åsa, Sofia, Katarina, ida, Anton, Håkan, Sören, Sanna och Susanne. Såg Lena Endre svepa förbi i vimlet. Sthlm var ett myller av folk och skönhet. Byggarbetsplatsers dunkande dån och unga män i gula västar med röda flaggor som försökte agera stoppljus åt en folkmassa som bröt sig lös och rusade över gatorna och flaggorna sänktes uppgivet. 

Tog tåget ner kl 04:25. Natten var mild och mörk och vi var bara fyra st i vagnen. Allt var vackrare än någonsin, den blå ljusningen utanför, älvarna vi korsade, dagsljuset som kom och dimman som flöt över dalarna. Tåget fylldes till fullt. 

På tåget hem trängdes vi ihop. Åkte in i skymningen och i Timrå när solen nyss gått ner, slutat glimma i guld mellan träden, och luften blivit rosa och turkos, fördes en vacker man av tåget. Han var lång, höll huvudet kaxigt upp, stora ögon, mörka lockar, en öppen svart dunjacka. Två poliser vid hans sida. Två poliser till vid en piketbuss. Som en filmscen, som att naturlig slowmotion pågick, vi sträckte på oss, vi i tåget som började rulla iväg, vi följde nyfiket hur han leddes bort. 

Jag romantiserar. För att han var vacker, för att kvällen var vacker, för att allt såg ut som sann skönhet. Men hans brott var nog inte vackert alls - så måste jag väl skriva för att visa på samvete, visa på att jag tycker att brott är fult. 

I Umeå var tåget luftigt halvfullt. En timme sent anlände det. Handlade mat på ica berghem. Allt var stilla, trots fredagskväll var ingen ute. Sthlms myller kändes långt bort.

Kvällen efter åkte jag med vänner till Klöse. En timme ut i ingenstans. Så kändes det. Smala vägar som krängde. Och där var det riggat för diktläsning, uppläsning ur en roman, spelning och i en brant slänt ner i en skog en utomhusbio. Fladdermössen drogs till insekterna som drogs till biodukens ljus och gick på jakt mellan våra huvuden. Stjärnorna lyste klarare än på länge och även nu var allt vackrare än någonsin. 

Duvor.

 Sitter på kulturbageriet igen. Sett film. Filmen var tjusig och högtravande. Visuellt lockande. Ljudet/musiken slående. Men i slutändan kändes filmen tom, som att allt var fejk. 

Ovanför glastaket på kulturbageriet drar duvor fram. En stor samling. Dom lyfter från ett tak till ett annat. Runda fina kroppar med runda fina skallar med runda fina kinder med runda fina ögon och en liten mjukt böjd näbb. 

Har saknat duvorna. Stadsduvorna. Dom försvann. Jagades bort. Sköts av. Vad vet jag. 

Kajorna fyllde det tomrum deras frånvaro skapade. 

Men nu är en flock här. Dom har samlats igen, duvorna har hittat hit. Hoppas dom får stanna. Kanske gillar kajor och duvor varann. 

Morgondoppen.

Tog ett dopp varje morgon efter arbetspassen. När jag  trampade mot den lilla stranden vid volleybollplanerna tänkte jag att idag blir det inget dopp. Väl framme fanns ingen tvekan, det gick så lät att vada ut och sänka sig ner - inget motstånd, ingen kyla, ingen andning som rubbades ur sin rytm. 

Sol och morgondis och grönt i överflöd. Det gulbruna mjuka vattnet. Fort blir sikten grumlad, fort når en inte botten, bara några simtag ut. 

Efter den fjärde och sista arbetsnatten var luften fuktig och grå. Vattnet tycktes svalare och klart. Först helt öde, inte dom vanliga kvinnorna med sina hundar på dagens första runda, ingen joggare som hastade fram, bara jag. Sen promenerade hon ut från en stig, grått hår och bleklila plyschbadrock med dragkedja. Baddräkten under. En ljusröd katt kom efter henne, höll sig vid hennes handduk medans hon simmade ut och in från land. 

Jag vinkade hejdå när jag cyklade därifrån. 

Efter Babs no.2.

 Pausade filmen, tog en bok och satte mig på balkongen. Lite som en pose, ett spel, ett iscensättande av något ljuvt: läsa utomhus i den ljusa ljumna natten. Har min pyjamsskjorta, en vit skrynklig en, har flera stycken, köpta på försvarets överskottslager för 20+ år sen.

Sitter där från ca kl 23 till kl 23:20. Typ.

Går in igen. Ingen lampa är tänd, men det är inte mörkt, bara dunkelt. Majsan ligger på rygg innanför balkongdörren, hon rusar undan.  Jussi sitter i fönstret i sovrummet och ser ut. Hon vänder sig om, ser mot mig. 

Ska fortsätta se filmen nu. Barnslig film. Film från min barndom. The Jewel of the Nile. Kathleen Turner, Michael Douglas, Danny De Vito. When the going gets tough, the tough gets going. Trygg lugnande sorgsenhetsdämpande. 

Efter Babs.

 Igår kväll, med nån yrsel och stress, städade jag undan allt med Babs. Slängde hennes mat. Dammsög upp hennes katthår från möbler och golv, bytte lakanen i sängen, bytte mina egna kläder, diskade hennes små sprutor för mediciner och la i en låda. Alla hennes mediciner hamnade i lådan. Ville inte ha något spår av henne kvar. Var rädd för att somna, för somnar jag så kommer jag vakna och minnas att hon är borta. 

Men jag somnade. Sent. Jag vaknade bara efter några timmar. Gav Majsan och Jussi mat. Gick på toa. Toagolvet var inte fullt av kattsand, så som den varit så ofta på sistone. Jag behövde inte leta rätt på Babs och kolla till henne och inte få i henne mat och medicin. Det fanns ett lugn i det. La mig åter, hoppades få somna om, stängde ute tankarna på Babs med en podd  och somnade om och sov sov sov sooov. Sov så pass tungt att jag inte mindes att larmat gått och jag nog stängt av det, för klockan var 14. 

Åt rester och sen fil oh müsli och stämde träff med Ingunn. När jag sätter på mig skorna ser jag hur solen når dit Babs ofta låg, under dagbädden tryckt mot dess breda ben, där är nu golvet vitgrådammigt av kattsanden från alla hennes kattlådebesök. Det hugger till lite. Jag tänker att det ska jag tvätta bort när jag kommer hem. 

Babs 2025 11/11 - 2026 9/7

 Babsen dog idag. Bokade tiden när urinvägsbesvären kom åter. När hon med ca 30 minuters mellanrum rusade på lådan och kissade tre fyra ggr. Lite blod i urinen. Detta är två dagar sen. Bokade tiden igår. Det skedde idag.

Och allt känns som ett misstag. Allt med Babs gick fel. Från början. Typ. Hade en konstig känsla, en känsla av att katastrofen väntade när jag hämtade henne den 14/4. Så är det väl alltid med det nya som innehåller små drömmar och hopp och sen går något bra och en glömmer det, men går det dåligt blir det till ett omen en bannar sig själv för att en inte lyssnade på. 

Så vaknade jag vid fyra i morse. Inte ville jag sova. Ville se Babs bli besvär fri. Men lådan besökte hon. Trots dom täta besöken var hon pigg, nyfiken, en mjuk liten kattunge med vassa klor och jag skämdes när hon kröp nära, när vi lekte, när hon fick sin mat och sina mediciner. Allt för ett fortsatt liv jag visste skulle ta slut inom timmar. Och mediciner för att inte ha värk (smärtlindring/antiinflammatoriskt/antibiotika) och för att ev ett under skulle ske. 

Gick veterinären. Bar henne i väskan och jag förstod att nu hade hon mindre än en timme kvar av livet och hos veterinären krånglade nålen. Hon var redan dämpad och lugn och smärtfri pga nålsticket i ryggslutet, men infarten för sömnmedlet som skulle överdoseras hittade inte ett blodkärl och jag tänkte - är det ett tecken? Ska jag stoppa? Men jag stoppade inte och till slut funkade det och hon fick det hon skulle och stillnade, ingen liten andning längre, ingen nyfiken blick, inget kurrande. 

Hemma igen kändes det tomt. Försökte leka igång Majsan. Ville att hon skulle vara full av liv, ville se en nyfiken blick höjas och kanske gjorde dom två gamlingarna det, men de var inte Babs små trötta ögon, nej, det var majsans ena ständigt runda vakna granskande och jussis båda alltid lite besvärade ögon som såg vant på mig. 

Signe kom med frukt, ost, mat. Vi såg film och livet var vanligt. Men i ögonvrån saknades något och Signe  gick och så känns allt öde, något är borta, något saknas. Babs tog så mycket tid, tankar, oro, medicintider, tvättandet av ögon och nos, ett vakande öga, maten. I två månader och två veckor var Babsen antingen besvärad av åkommor eller satt på mediciner med medicintider 3 ggr/dygn som lindrade och fick henne att verka frisk. 

Och 22 000 i veterinärkostnader. Med idag 25 000. Pris för katten 12 000. Fick tillbaks 2700kr på försäkringen på det senaste besöket, det innan idag.

En vän swishade 1000kr. Pappa som redan swishat 1000 förde över 4000. Jag bad dom inte om det, dom bara gjorde det. 

I morse, tidigt under den konstiga väntan på att åka till veterinären, tog jag den sista bilden av Babs. Hon ser ut genom balkongdörren. Kanske såg hon på en insekt? Eller drömde sig ut? Om nu katter drömmer så där om andra ställen, tänker att dom inte gör det, inte så, men att de lockas till saker, platser, lukter. 

I tre månader handlade allt om Babs. Typ. Trodde att jag skulle känna mig lite fri när hon somnat in, men ikväll känner jag mig fast, skamsen, löjlig, lite som en mördare.