Semestern.

 Jag började bada efter att Babs fått dö. På mornarna efter arbetspassen. I sol, i dimma, i regn. Den 23/7 blev vattnet ett annat. Svalare/friskare. Klart som på hösten. Har jag skrivit det? Det har jag nog.

Men jag fortsatte bada. Simma ut och in, simma i den strömma älven. Badade nog sista gången i måndags. Då var det kallt och min kropp, som strax skulle bli förkyld, tålde inte kylan. Så det kanske blev sommarens sista. Sommaren är nog slut, kanske varit slut ett tag, den tog ju aldrig riktigt fart här. Semester är iaf slut på måndag. 

Var några dagar i Lövvik och sen några dagar i Sthlm. I Lövvik badade jag i en havsvik och vattnet var det bästa jag upplevt. Så kändes det då. Jag som hyllat sjöar och älvar och sagt att havet är överskattat hade bara glömt hur det känns när havet omsluter ens kropp. Men då jag var ensam i sällskapet om att bada blev jag fort rädd för sjöodjur och kunde inte njuta fullt ut. 

I Sthlm badade jag inte. Men gav mig hängivet in i lokaltrafiken. Tunnelbana, spårvagn, färja, buss och  pendeltåg. Spanade in utsmyckningar och stationer, ner i djup som tycktes oändliga. Träffade Agnes, Mimmi, Åsa, Sofia, Katarina, ida, Anton, Håkan, Sören, Sanna och Susanne. Såg Lena Endre svepa förbi i vimlet. Sthlm var ett myller av folk och skönhet. Byggarbetsplatsers dunkande dån och unga män i gula västar med röda flaggor som försökte agera stoppljus åt en folkmassa som bröt sig lös och rusade över gatorna och flaggorna sänktes uppgivet. 

Tog tåget ner kl 04:25. Natten var mild och mörk och vi var bara fyra st i vagnen. Allt var vackrare än någonsin, den blå ljusningen utanför, älvarna vi korsade, dagsljuset som kom och dimman som flöt över dalarna. Tåget fylldes till fullt. 

På tåget hem trängdes vi ihop. Åkte in i skymningen och i Timrå när solen nyss gått ner, slutat glimma i guld mellan träden, och luften blivit rosa och turkos, fördes en vacker man av tåget. Han var lång, höll huvudet kaxigt upp, stora ögon, mörka lockar, en öppen svart dunjacka. Två poliser vid hans sida. Två poliser till vid en piketbuss. Som en filmscen, som att naturlig slowmotion pågick, vi sträckte på oss, vi i tåget som började rulla iväg, vi följde nyfiket hur han leddes bort. 

Jag romantiserar. För att han var vacker, för att kvällen var vacker, för att allt såg ut som sann skönhet. Men hans brott var nog inte vackert alls - så måste jag väl skriva för att visa på samvete, visa på att jag tycker att brott är fult. 

I Umeå var tåget luftigt halvfullt. En timme sent anlände det. Handlade mat på ica berghem. Allt var stilla, trots fredagskväll var ingen ute. Sthlms myller kändes långt bort.

Kvällen efter åkte jag med vänner till Klöse. En timme ut i ingenstans. Så kändes det. Smala vägar som krängde. Och där var det riggat för diktläsning, uppläsning ur en roman, spelning och i en brant slänt ner i en skog en utomhusbio. Fladdermössen drogs till insekterna som drogs till biodukens ljus och gick på jakt mellan våra huvuden. Stjärnorna lyste klarare än på länge och även nu var allt vackrare än någonsin. 

Duvor.

 Sitter på kulturbageriet igen. Sett film. Filmen var tjusig och högtravande. Visuellt lockande. Ljudet/musiken slående. Men i slutändan kändes filmen tom, som att allt var fejk. 

Ovanför glastaket på kulturbageriet drar duvor fram. En stor samling. Dom lyfter från ett tak till ett annat. Runda fina kroppar med runda fina skallar med runda fina kinder med runda fina ögon och en liten mjukt böjd näbb. 

Har saknat duvorna. Stadsduvorna. Dom försvann. Jagades bort. Sköts av. Vad vet jag. 

Kajorna fyllde det tomrum deras frånvaro skapade. 

Men nu är en flock här. Dom har samlats igen, duvorna har hittat hit. Hoppas dom får stanna. Kanske gillar kajor och duvor varann. 

Morgondoppen.

Tog ett dopp varje morgon efter arbetspassen. När jag  trampade mot den lilla stranden vid volleybollplanerna tänkte jag att idag blir det inget dopp. Väl framme fanns ingen tvekan, det gick så lät att vada ut och sänka sig ner - inget motstånd, ingen kyla, ingen andning som rubbades ur sin rytm. 

Sol och morgondis och grönt i överflöd. Det gulbruna mjuka vattnet. Fort blir sikten grumlad, fort når en inte botten, bara några simtag ut. 

Efter den fjärde och sista arbetsnatten var luften fuktig och grå. Vattnet tycktes svalare och klart. Först helt öde, inte dom vanliga kvinnorna med sina hundar på dagens första runda, ingen joggare som hastade fram, bara jag. Sen promenerade hon ut från en stig, grått hår och bleklila plyschbadrock med dragkedja. Baddräkten under. En ljusröd katt kom efter henne, höll sig vid hennes handduk medans hon simmade ut och in från land. 

Jag vinkade hejdå när jag cyklade därifrån. 

Efter Babs no.2.

 Pausade filmen, tog en bok och satte mig på balkongen. Lite som en pose, ett spel, ett iscensättande av något ljuvt: läsa utomhus i den ljusa ljumna natten. Har min pyjamsskjorta, en vit skrynklig en, har flera stycken, köpta på försvarets överskottslager för 20+ år sen.

Sitter där från ca kl 23 till kl 23:20. Typ.

Går in igen. Ingen lampa är tänd, men det är inte mörkt, bara dunkelt. Majsan ligger på rygg innanför balkongdörren, hon rusar undan.  Jussi sitter i fönstret i sovrummet och ser ut. Hon vänder sig om, ser mot mig. 

Ska fortsätta se filmen nu. Barnslig film. Film från min barndom. The Jewel of the Nile. Kathleen Turner, Michael Douglas, Danny De Vito. When the going gets tough, the tough gets going. Trygg lugnande sorgsenhetsdämpande. 

Efter Babs.

 Igår kväll, med nån yrsel och stress, städade jag undan allt med Babs. Slängde hennes mat. Dammsög upp hennes katthår från möbler och golv, bytte lakanen i sängen, bytte mina egna kläder, diskade hennes små sprutor för mediciner och la i en låda. Alla hennes mediciner hamnade i lådan. Ville inte ha något spår av henne kvar. Var rädd för att somna, för somnar jag så kommer jag vakna och minnas att hon är borta. 

Men jag somnade. Sent. Jag vaknade bara efter några timmar. Gav Majsan och Jussi mat. Gick på toa. Toagolvet var inte fullt av kattsand, så som den varit så ofta på sistone. Jag behövde inte leta rätt på Babs och kolla till henne och inte få i henne mat och medicin. Det fanns ett lugn i det. La mig åter, hoppades få somna om, stängde ute tankarna på Babs med en podd  och somnade om och sov sov sov sooov. Sov så pass tungt att jag inte mindes att larmat gått och jag nog stängt av det, för klockan var 14. 

Åt rester och sen fil oh müsli och stämde träff med Ingunn. När jag sätter på mig skorna ser jag hur solen når dit Babs ofta låg, under dagbädden tryckt mot dess breda ben, där är nu golvet vitgrådammigt av kattsanden från alla hennes kattlådebesök. Det hugger till lite. Jag tänker att det ska jag tvätta bort när jag kommer hem. 

Babs 2025 11/11 - 2026 9/7

 Babsen dog idag. Bokade tiden när urinvägsbesvären kom åter. När hon med ca 30 minuters mellanrum rusade på lådan och kissade tre fyra ggr. Lite blod i urinen. Detta är två dagar sen. Bokade tiden igår. Det skedde idag.

Och allt känns som ett misstag. Allt med Babs gick fel. Från början. Typ. Hade en konstig känsla, en känsla av att katastrofen väntade när jag hämtade henne den 14/4. Så är det väl alltid med det nya som innehåller små drömmar och hopp och sen går något bra och en glömmer det, men går det dåligt blir det till ett omen en bannar sig själv för att en inte lyssnade på. 

Så vaknade jag vid fyra i morse. Inte ville jag sova. Ville se Babs bli besvär fri. Men lådan besökte hon. Trots dom täta besöken var hon pigg, nyfiken, en mjuk liten kattunge med vassa klor och jag skämdes när hon kröp nära, när vi lekte, när hon fick sin mat och sina mediciner. Allt för ett fortsatt liv jag visste skulle ta slut inom timmar. Och mediciner för att inte ha värk (smärtlindring/antiinflammatoriskt/antibiotika) och för att ev ett under skulle ske. 

Gick veterinären. Bar henne i väskan och jag förstod att nu hade hon mindre än en timme kvar av livet och hos veterinären krånglade nålen. Hon var redan dämpad och lugn och smärtfri pga nålsticket i ryggslutet, men infarten för sömnmedlet som skulle överdoseras hittade inte ett blodkärl och jag tänkte - är det ett tecken? Ska jag stoppa? Men jag stoppade inte och till slut funkade det och hon fick det hon skulle och stillnade, ingen liten andning längre, ingen nyfiken blick, inget kurrande. 

Hemma igen kändes det tomt. Försökte leka igång Majsan. Ville att hon skulle vara full av liv, ville se en nyfiken blick höjas och kanske gjorde dom två gamlingarna det, men de var inte Babs små trötta ögon, nej, det var majsans ena ständigt runda vakna granskande och jussis båda alltid lite besvärade ögon som såg vant på mig. 

Signe kom med frukt, ost, mat. Vi såg film och livet var vanligt. Men i ögonvrån saknades något och Signe  gick och så känns allt öde, något är borta, något saknas. Babs tog så mycket tid, tankar, oro, medicintider, tvättandet av ögon och nos, ett vakande öga, maten. I två månader och två veckor var Babsen antingen besvärad av åkommor eller satt på mediciner med medicintider 3 ggr/dygn som lindrade och fick henne att verka frisk. 

Och 22 000 i veterinärkostnader. Med idag 25 000. Pris för katten 12 000. Fick tillbaks 2700kr på försäkringen på det senaste besöket, det innan idag.

En vän swishade 1000kr. Pappa som redan swishat 1000 förde över 4000. Jag bad dom inte om det, dom bara gjorde det. 

I morse, tidigt under den konstiga väntan på att åka till veterinären, tog jag den sista bilden av Babs. Hon ser ut genom balkongdörren. Kanske såg hon på en insekt? Eller drömde sig ut? Om nu katter drömmer så där om andra ställen, tänker att dom inte gör det, inte så, men att de lockas till saker, platser, lukter. 

I tre månader handlade allt om Babs. Typ. Trodde att jag skulle känna mig lite fri när hon somnat in, men ikväll känner jag mig fast, skamsen, löjlig, lite som en mördare. 

Bastande killar som gör film.

Dom är fem män, dom åker båt och bastar. Fem st filmare, typ, en är skådis. Dom är i en bildserie på Instagram. Och jag ser en gemenskap, där är dom, och det finns fler filmaregemenskaper, öldrickande och bastande gemenskaper. 

Tänker att jag inte gillar öldrickande och bastande. 

 Tänker på alla dessa män som hittar varann och gör film, så naturligt det sker för vissa, hur dessa sammanhang bildas.

Inte alla män.

Tänker att mitt filmskapande är en motreaktion mot gemenskapen, vi som inte finner den, inte hittar våra rum med skapande sammanhang.

Kanske.

Eller den blir en motreaktion. Motreaktion mot tekniken. Mot prylarna. Mot Spielberg. Mot gubbgrabbargruppen. Mot den avancerade åkningen (eller görs det ens åkningar idag). 

Bland annat. Jag hoppas mitt skapande är mer. Även en vurm för en annan estetik. Eller något. Till exempel. Jo, den är annat, men delvis detta, det jag tidigare skrev. 

Fan. Tror Babs måste dö. Hon blir inte bra.  Veterinärkostnader på 22 tusen i juni. 

Söndag kväll.

 M hörde av sig. Skulle bada med I i Stöcksjön och undrade om jag ville med och jag svarade ja.

Inte för att jag ville det. Ville verkligen inte. Ville ligga hemma och kura och missa det levande. Förstod dock att jag måste ta denna möjlighet.

Nog var jag kort och tyst och kantig på vägen ut från stan. Sa: vad det är grönt. Det var allt jag sa. Sen tyst igen.

Men ett dopp i en ful brun sjö på en ful grovkornig smutsgul strand förändrar en. Bad förändrar en. Så rimligt att dopet sker med vatten ibland i vattnet.  Denna gång lämnade jag den lättirriterade och klev upp ur sjön sprudlande glad.

Söndag morgon.

 Det är mörkt när jag vaknar. Tänker kan det ännu vara natt men sen hör jag regnet och åskan. Ett pågående mullrande och smatter. Ligger kvar inbäddad ihoprullad. Katterna omger mig och mina ögon känns tunga och små. Klockan är 9:30. Typ. Ish. Lyssnar klart på en podd och tänker att allt känns kravlöst och planlöst. 

Nån gång kom jag upp. Gjorde kannan te och bredde smörgåsar. 

Håller andan egentligen. Är Babs sjuk. Är Jussi sjuk. Är dom inte lite stilla och stela. Är det något på gång i deras små kroppar och nu när pengarna är slut så kommer dom få ta slut. 

Så dåligt det gick egentligen. Att Babs var sjuk och pengarna bara runnit iväg. Så sårbart hela mitt liv blev, marginalen som försvann. 

Odlingslådan no.2

 La mig inte och sov direkt efter arbetet i morse. Satte kryddplantorna och rabarbern i oldlingslådan och satte som mål att köpa lavendeln framåt kvällen. 

Så stod jag där med jordiga händer. Såg ner på den lilla fyrkanten och tänkte att den tar sig nog. Uppe i lägenheten såg balkongen skövlad ut pga dom kryddor och rabarbern som nu slitits upp och lämnat den.

Tänkte var det här mina storslagna planer? Var dom inte större än så?  Och när jag sen köpt lavendel för 800 kr (hur blev det så???) och fått från agria att dom inte täcker Babs veterinärkonstnader, kändes odlingslådan orimligt dyr och misslyckad. Tog ändå en bild och la ut på insta. Tänker, manar mig lite skälvande att tänka, att den kommer ta sig, de nu omtumlade plantorna kommer resa sig frodigt. Slår bort dom mentalt förlamande magplask den senaste tidens ”projekt” blivit ( floppen Gorillalala och kostsamma till ruinens brant kattungen Babs). 

 

Odlingslådan.

 Har en nu. Den sista som fanns kvar att låna. Låda Nr 12. Kontrakt skrevs och jag gick och tittade på den grådammiga lilla fyrkanten. Blekgröna ogräs kröp fläckvis upp genom den torra jorden. Kände mig hoppfull, en nystart, typ. Ville basunera ut något! Oklart vad. Började planerad vad som ska odlas. Lavendel, rabarber, persilja, salvia, dill - underskattade ljuvliga dill - rosmarin. Vad mer? Kanske inget. Nästa år lök, potatis, morötter. 

En torsdag i juni.

 Babs hade en endaste livlig dag. Sen hände något igen och hon kissade låren dyngsura och la sin lilla trötta kropp i lådan och kattsanden blev gegga i pälsen och hon kissade typ liggande och natten alldeles sömnlös och kl 08 stod jag nyduschad och redo och fick akuttid kl 09 och knatade till veterinären på teg och mina sista pengar gick åt och A K kom förbi, vi lyssnade vidare på elakt slängiga Kvinnomanualen och åt frukost/lunch på min balkong och när hon gått förberedde jag middag till brorsbarnen Alma och Tea och köpte billig sockerfri läsk och grönsaker på Coop och kl 15 möttes vi upp och dom lekte med katterna och bedårades av Babs men äcklades av hennes lukt och våta päls och Babs stirrade nyfiket storögd mot dom och vi åt falafel och ris och grönsaker med Sumac på balkongen och strosade runt till småbutiker runt ÅC och solen låg lågt och varmt och så sjönk vi ner i soffor och fåtölj och såg ofokuserat Some like it hot och 20:30 följde jag dom till bussen och jag var så lättad glad mjuk av att ett dygn som börjar så stressigt dåligt blev så snällt och ljuvligt. 

Sommarplanerna no. 2.

 Babs Babs Babs Babs Babs Babs Babs Babs Babs 

Hon fortsätter vara sjuk och hela jag kom i gungning. Eller jag håller ihop. Men min ekonomi sattes i sank.

Sist det var så tomt på kontona var jag ung. Så jag känner mig ung. Och det ger energi, denna panka känsla av ungdom. 

Och det finns något hedervärt i tomma konton. Orsaken är dock inte hedervärd: en ohälsosam raskatt. Det är mest bara löjligt och dumt. 

Så nu är jag mer fast än någonsin då planen var det motsatta. Men jag tänkte fel, tänkte att allt skulle gå bra.

Letar en odlingslåda. Letade kontakten till den som har koll. Min vana trogen ville jag ge upp, tänka nästa vår då tar jag i tu med det. Min vana trogen tog jag i tu med det väldigt sent, sista dagarna i juni då odlingssäsongen nog drog igång i mitten av maj.

Men kontakten fann jag och nu väntar jag på svar.

Hoppas så att stadsodling blir min grej i sommar. Fattigt kämpande i mitt land. Mitt trädgårdslådeland.  En kryddträdgård borde jag kunna få igång så här sent. 

Sommarplanerna.

 Min sommar tar form. Babs återhämtar sig ev sakta från sin kattsnuva. Fyra veterinärbesök har vi hunnit och pengarna rinner ur mina händer som att jag varit en herre på strippklubb.

Så att vårda Babs är min sommarplan. Kanske uppskattar jag bristen på valfrihet som pengabristen och omvårdnadsbehovet av katten ger. Som kommunism. Finns ett inte jätteroligt alternativ, men en klarar sig och behöver inte fundera över något annat. Typ. 

Ska läsa böcker och tintin och dricka te och tvätta kattnos och se gamla dvd:er och svtplays utbud. 

Lyssnarbokklubben och lite till.

A K och jag träffades kl 16ish igår för att lyssna på Kvinnomanualen. Jag tvättade och gjorde det sista när hon anlände. A K hade skor som tjusade. Överdrivet spetsiga överdrivet långa slip-ins. Låg lack - låga fyra klackar inspirerat av dobbarna under fotbollsskor. A K strålade och jag satte henne på bordet i tvättstugan, gav henne en stol att ha fötterna på och så svabbade jag av det sista av golvet.

Vi strosade mot stan med varsin AirPod i örat och Anna Björklund drog igång kapitlet Mat i Kvinnomanualen. Och som hon drog igång. Orden smattrade ivrigt in i oss. Ingen människa hon mött verkar hon sett på med snälla ögon. Om en ska nå Anna Björklund ska en ha skrivit något vetenskapligt och sen aldrig träffat henne. Blicken genomskådande dömande lurig och kvick. Vi var intresserade och lockade och hoppades på att aldrig stå öga mot öga med Anna Björklund, inte se henne le mot oss och känna otryggheten i att bli granskad, bedömd, blottad, avfärdad i en raljant ton. 

Vi slog oss ner på ett sushihak. Vi lyssnade vidare. Solen gassade och sommarklädda drog förbi utanför. Allt var lugnt och fint. 

Med A K kände jag mig trygg och mjuk och rastlösheten från föregående vecka, som ihållande malt mig andfådd, avtog. Jag blev sprudlande glad och ljumma vindar drog över mina bara armar, min hals, min nacke kind och panna. 

Vi bläddrade i pressbyråns skrala utbud av modemagasin. Den vi ville ha kostade 385 den vi kunde tänka oss kostade 175. Sen fanns det typ några till och vi saknade betydelsen magasinen en gång haft och det fanns en butik full av dom från vägg till tak och där stod vi som bleka andar från Devil wears Prada 2. 

Vi skildes åt. Jag strosade hemåt. Solen låg lågt mot min rygg. Grönskan överväldigande. 

Såg till att Babs åt. Satt med henne på köksgolvet. Cyklade till mamma. Ännu varmt, ännu solnedgång. Efter kl 22 cyklade jag ner till Maxi. Ännu varmt, ännu solnedgång och kaprifol och syren fyllde min näsa. 

Bara unga människor på Maxi. Tog ingen korg och fyllde min famn med ett läppglans, 1 kruka salvia, 2 rullar plastpåsar (en blekgul en blekgrön), lakritsdäck. När jag kom ut fick den nedgående solen allt den nådde att glöda. Himlen var rosablå och fluffigt disig. Cyklade hem längs älven, blinkade bort flygfän, stängde munnen så de inte skulle hitta in. Solen var ett lågt liggande eldklot, några fotade sig med den i bakgrunden, nån annan sig i dess sken.

I väntan på.

 På kulturbageriet. Ska på bio. Fördriver tiden i väntan på filmen. Det är kvavt idag. Smygande tryckande liksom. Jag är mosig, svullen i fejs och om tarmarna. Kanske allergi. Lite allergikänning i ögon för de känns små och irriterande närvarande i sina djupa köttiga hålor. Huden runt, ögonlocken, fet och tung. Torr och fuktig på samma gång. Slemmigt sega kroppsvätskor. Näsborrarna torra på insidan, oljiga på utsidan. Halsen tjock och stabbig, nersänkt mellan tunna axlar. Munnen halvöppen och flammande torr. 

Försökt teckna. 

Slarvat med yogan sista tiden. 

En flinande kollega på jobbet så att jag var en man. Pulsen steg och har ännu inte lugnat sig, trots över 2 dygn sen. När pulsen dunkar sönder all ro slår jag mitt ansikte tills jag återfår lite kontroll, bara några slag, snabbt övergående ömmande hud på kinden, tankar som tappar kraft. En vilja att sjunka ihop, gömma mig i min egen hud, kött, kropp, krypa ner ner ner. Magstöd och ryggmuskler blev darrande mjuka. 

Sitter låg,  nära bordet, nära kanten, blicken ner eller svindlande högt för att inte möta nån annans, inte riskera se den de ser.

Snart går jag till bion. 

Nu går jag. 

Kokosmjölk.

Något med kokosmjölk andas tönt. Undvikit undvikit undvikit kokosmjölken.

Och när recept innehållit kokosmjölk har jag bytt till grädde.

Så igår i mina trevande försök med mungbönan så ingick kokosmjölk både i grytan och i riset. 8 dl kokosmjölk sammanlagt.

Tänkte att nu kommer jag förstå dess storhet. Nu kommer jag trots dess töntiga aura uppskatta smaken.

Kanske rivstartade jag. Tog i för mycket. Lät min mun dränkas i kokosmjölksöverflöd. Som en gomtäckande hinna av mättat kvalmigt smygsött. 

Har mat för flera dar nu. Kokosmjölksmatn’.

Bordsköpet.

 Köpte ett bord i natt. På avbetalning. 504 spänn i månaden under 10 månader. Styrde ivrigt hetsigt upp detta mellan kl 01 och kl 02. I sängen halvliggandes. Appen strulade eller så strulade jag. Att få till rabatter och få till avbetalningen. 

Anser med några väl valda och tillspetsade argument att detta enorma bord är nödvändigt för mitt skapande.

Hjärtat bultade nervöst när jag skulle få ro att somna. 

Vaknade med ett ryck efter 6,5 timmars drömlös instängd sömn.

Mindes att leveranstiden krockar med brorsbarnets show. 

Magen sög till och störtade djupare ner i skammen. Har ännu inte lyckats få i mig frukost. Bara te. Te och medicin. 

Undrar om dessa inköp, dessa begär, dessa risker på ruinens brant, kommer från önskan att känna sig levande, få adrenalin, få blod som dunkar genom kroppen… 

Hos A K.

 Till A K igår. Bussen dit och innanför bussens glas blev det svettigt varmt. Jag satt bredvid en man i täckbyxor, täckjacka med kapuschong uppdragen, handskar som täckte hans händer och mörka solglasögon. Han vände sig bort från mig. Jag tänkte att jag trängt mig på och när det blev en annan plats ledig bytte jag. 

A K och jag skulle lyssna klart på Välkommen till vårt äktenskap. Vi har lyssnat sen en mellandag. Lyssnat medans vi ätit, druckit te, brustit ut i stön och vämjelse och skrattat och typ njutit. Och det är något med hur förlåtande en är mot män, att vi ofta upplevde den ständigt bedragande maken som den kloka, sansade, men kanske är det bara så att en fallen person har större förståelse för mänsklighet, för dom som felar och beter sig. Och han, Stoffe, är en fallen man som verkligen grisat. Kanske når hans stukade mänsklighet fram i de stolpiga meningarna, genom all terapijargong.

Hos A K är det obrytt coolt. En vägg med en fullproppad bokhylla, en vägg med skivor. En dyr soffa som nu är gammal och blekt och som A K ritat blad, ord och figurer på. En döende växt i ett fönster, en smal hund med vackra mörka ögon som mjukt går runt och kryper ihop, boktravar på högtalare, på bordskanter, en matta mitt på golvet.

A K är också cool. I kamouflagemönstrad gröngrå Addidas Te och blå Adidasbyxor. 

Gick hem. Och gick därför genom en del av stan jag aldrig är på. Här är inga gator raka, inte som det rutnät som präglar de stadsdelar jag bott i. Gator strålar samman i en park, gator kröker sig, bryts av, byggnaderna är funkis från 1920-talet fram till idag, inget det andra likt. 

Nästa bok vi ska lyssna på ihop är Kvinnomanualen. 

En dröm.

 Alexander Skarsgård och Joel Kinnaman kommer fram till mig på en fest. De berömmer mitt filmskapande, de har sett mina filmer och Joel hade ju en liten roll i min senaste, vilket jag glömt och han nu påminner mig om.

Vi hänger i en stuga nu, vi ska förbereda oss inför den film jag ska göra med oss tre i huvudrollen. Vi hänger nakna och jag undrar varför och de säger att jag gett så mycket av mig och min kropp i mina filmer att de vill ge tillbaka, vill visa samma sårbara nakenhet.

Alexander lagar bolognese naken vid spisen, kanske ser han lite ut som Josh O’Connor, men jag vet att det är Alex. Jag lutar min bara överkropp mot hans bara rygg. Allt är tryggt och avspänt, de båda vill att jag ska slippa vara rädd och få utrymme att skapa.

Och mitt hår är otroligt, som Raquel Welch kring 1970. Långt blankt tjockt varmt brunt mjukt självfall. 

Har mörka ringar under mina osminkade ögon, men ingen av killarna säger att jag ser trött ut. De ler, de pratar, de vill skapa med mig. 

Ett filmteam samlas, Petrus och Peter - från filmteamen jag var i för 20 år sen, dyker upp. De säger med varma leenden och tindrande ögon att detta vill de verkligen vara med på, en film av mig vill en inte missa chansen att jobba på. Jag säger att jag inte har något manus och får till svar att allt jag gör blir bra och intressant och de är här för mig, för filmen. 

Jag går ut och huset ligger nere i en ravin, det är en ljus blårosa sommarnatt. Gröna bulliga träd klär ravinens branter. Jag tänker att jag vill ha en tröja, att gå omkring där med brösten i det fria, det kändes kallt och opraktiskt.

Vi gör oss redo för tagning, alla samlas.