Satt med nån som dog. En jämn rytm av ytliga andetag som tappade sin kraft. Jag hade fått för mig att hen skulle få se gryningen. Att om hen fick se den en sista gång så skulle jag vara nöjd. Persiennerna var uppdragna och när himlen började ljusna släckte jag de lampor som var tända. Hens halvslutna ögon var matta som plast. Fuktade dom ibland med vatten. Solen sken in. Stark och varm och vad vet jag av vad hen tog in, kanske inget, kanske bara ett bländade ljus. Så drog jag för de tunna gardinerna, rummet blev färgat av dess tyg, orange och gult. 50 min innan jag slutade mitt pass slutade hen att andas. Satt vid hens sida, höll hens hand. Uppmärksam på sista andetaget. Kontaktade SSK.
Köpte koriander, japp och daim på kvantum. Gick till bussen. Kollegorna H och R klev också på. Trångt och fullt. Vi höll fast oss i stängerna och svajade med guppen och svängarna. H och jag småpratade. Solen lyste över H:s hy, hon strålade och en man log varmt mot henne. R log blygt och höll huvudet böjt och sa inte ett ord till oss.
Hemma stoppade jag först Jappen och daimen i min mun och sedan Jussi i väskan och hoppade på nästa buss. Åter fullproppad, hamnade först ståendes i dragspelet och sen på ett säte när folk börjat kliva av.
Klev på bussen hem från veterinären på en för mig ny hållplats. Bryggargatan. En kvinna hostade och hostade och harklade sig besvärat. Bussen kom och barn satt på de flesta av sätena. Åter fick jag stå och barnen sträckte på sig för att se Jussi i väskan, de viskade glatt och pekade. När barnen klev av hamnade jag på ett säte dit solen sken in, gassade mig varm och bländad. Satt där trött och i mitt sömnlösa rus kom en enorm kärlek till lokaltrafiken.
Ofantligt fantastiskt kändes det att bussarna rullar fram på sina linjer, att folk hoppar på och av längs vägen och byter bussar och tar sig dit de ska. Jag ville inte kliva av, jag vill fortsätta hela dagen och trixa mig fram genom stans alla busslinjer.
Men gick av på min hållplats och istället för att sova dammsög och skurade jag golv. Att få kroppen att lägga sig var så svårt, den ville röra sig, ville inte landa, den kunde inte ens föreställa sig sömn.
När jag väl la mig, kl 12:35, tog sömnsvärtan mig så fort att jag inte hann ställa larmet alternativt så slog jag av det i sömnen, allt är ett blurr. Vaknade i fotändan på sängen, det var mörkt ute och jag fick koncentrera mig för att förstå var i tid jag var. Kl var 18:50.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar