Det hade nästan slutat skymma, himlen var djupt blå, jag gick mot Ålidhem. Ett gällt skri hörs. Oavbrutet. En mänsklig siren. Jag vill inte gå åt det håll jag är på väg, det håll lätet kommer från. Snabbt närmar sig den höga gråten. Framför mig stannar en man på cykel.
Han kippar efter andan. Jag frågar hur han mår. Han får inte fram ett ord, den nyss högljudda munnen gapar väsande i korta andetag.
Jag vill inte stå där. Försöker greppa vad som sker, var han har sina händer, hans ryggsäck är öppen, ser en påse jordnötsringar, jag känner att de nästan två metrarna vi har mellan oss är bra
Så får han fram ord, snabbt och hetsigt i gråt om att nån anklagat honom för att ha kört på nån med cykeln och han säger att han är oskyldigt anklagad och att han just kommit från ett behandlingshem och hans andedräkt bränner i min näsa. Jag säger att jag tror honom, att han inte kört på någon. Jag säger ta hand om dig. Jag säger hej då och börjar gå.
Han har slutat gråta. Han andas djupare. Han säger inget.
Jag går allt fortare, pinnar jagat iväg, vill skapa avstånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar