En Tecknaren Föds.

 Jag inbillar mig en nystart. De uppsagda streamingtjänsterna. Att jag börjat teckna igen.

”Börjat”

Tecknat två kvällar i rad. I glappet mellan middag och promenaden till arbetet. 

Det var ett beslut det här med att teckna och jag slog mig ner och tog fram pappret och satte pennan mot och inget kom. Drog ett streck på måfå och det strecket gav inget nytt streck. Åter satt jag där fast.

Lät det väl gå nån minut. 

Så tecknade jag av min hand som håller i blocket och sen tog jag en bild ur en bok. Mia Farrow i fjädrar och glitterhätta mellan tagningarna i The Great Gatsby och så tänkte jag att det är så här det får bli, att jag fantasilöst tecknar av.

Denna kväll blev det lampan i taket. Plottrig kluddigt. Tappade bort perspektivet. Sen spegeln lutad mot väggen. Inte en ren linje, utan småsuddigt hattigt hafsigt. 

I min ambition, det här med att jag ”börjat” teckna ledde till storslagna drömmar, om ateljé och stipendium och jag googlade ritbord. Nånstans i nån minnesbild ser jag ett bord vars skiva går att luta. Luxorlampor och hyllor i trä. Lådor och tuschplumpar, papper papper papper åt alla håll. Och där i minnesbilden satte jag mig som en åldrad ostoppbar tecknare. 

Kommer säkert glömma att jag börjat teckna. Kommer se YouTube och reels och tänka om nån månad, visst tecknade jag något nyss, ett sånt trevligt men hastigt övergånget infall det var. 

Vädring.

Vädringsfönstren i sovrum och kök är öppna, balkongdörren på glänt. Solig luft virvlar in och fyller rummet och nuddar min hud, de bara armarna, kinden, fötterna. Vädrar ut mig, ut min tjocka sura kropps/mundoft. I sömn börjar mitt kött, min hud, mina slemhinnor stinka. Osar. 

Har stängt nu. Luften stannat. Golvet ännu svalt av den vind som nyss mjukt drog fram mellan rummen. 

Te och kompakt rågbröd med ost. Ännu förmiddag, en stund till. 45 minuter till. 

Tulpanerna.

 Haft tulpaner i vas sen januari. Lekt flickig kvinnlighet liksom. Köpt dom på Coop. 2 st 7-pack för 99 kr. En gång i veckan har inköpen skett. Typ. På ett ungefär. 

Nu hänger de senaste i solkig vissenhet, murknande grånade, böjda ner till bordets yta. Tre vaser tar de upp, när de var i ståndaktig prakt kändes det lilla bordet täckt av blommor i rosa och rött. 

Nu vill jag inte slänga dom för sen kommer jag inte köpa fler. Dessa blir säsongens sista tulpaner. Mina excesser är över. Nu blir jag smått spartansk. Intalar jag mig.

Sa upp hbo och Netflix igår. Gjorde soppa på allt grönt fryst i frysen. Broccoli, ärtor, spenat. Ska inhandla kikärtor och linser. Ska läsa de böcker jag har. 

Och få igång skapandet. 

Tandkrämen.

Hemma på påskaftonen efter middagen hos min mamma. Hade mobilen på laddning i sovrummet och lyssnade igenom fyra sidor vinyl med Verdis Requiem halvliggandes på soffan i vardagsrummet. På sista spåret sista sekunderna hade skivan ett hack och min kväll var över. 

I sängen såg jag på min mobil. Ett meddelande från ett nummer jag inte hade sparat. Läste igenom. En fråga, en ursäkt om den konstiga frågan, det var grannen, han som ”lånade” pengar av mig, nu ville han låna tandkräm. Att be om tandkräm är liksom en trevlig/udda/oväntad grej att be om. Men var i nattskjorta och sömnigt tung i ögonen och svarade att han kan komma förbi morgon vid 10, för jag skulle upp till mässan i kyrkan. Han svarade att han skulle iväg tidigare än så för han skulle hjälpa till med kyrkkaffet.

Min tandkräm var det inte mycket kvar av, två nästan urkramade tuber, la ut den ena i tidningshållaren vid sidan om min dörr, skrev att nu finns den där. 

På morgonen var den lilla skrynkliga tandkrämstuben inte där.

Såg honom inte på mässan, gick inte på kyrkkaffet, men enligt mamma samlas de tidigt och fixar med kyrkkaffet även under mässan, för jag frågade.

Istället för kyrkkaffe stegade Mysan och jag raskt ut till Avion och ikea. Vädret var grått, ljust jämngrått, vi hade inga skuggor, inga bevis på att vi var materia som utgjorde ett hinder för  ljus. Ingen sol fanns heller, ingen antydan av den i den gråvita himlen. 

På kvällen föll ett isblött snöregn. Dropparna blev klumpar på marken och slasket halt. Mysan och jag hastade hem efter bion upplivade av The Housemaids alla vändningar och våldsamheter. Hemma med kallt blött hår tog jag en dusch. 

Om soffan.

 Köpte ny klädsel till soffan. Dess tredje outfit. Knalligt vit. Bländande vit. Vitaste vit. Tänkte att den var som grädde i affären. Den var vitare än så. Billigast var den också. 895kr. Det är trösten. Och att den snart mattas av användandet. Som vita sneakers blir efter nån veckas användning. Som vita lakan efter något år. Det lätt gulnande. En underton av grått. 

Har en fjärde outfit som anländer imorgon. Röd. Även deras billigaste. Under tusen spänn. Köpt en natt under ivriga hjärtslag och flimrande hjärna. 

Så fem klädslar till soffan. Bäst tycker jag om den första, den jag köpte den i. Vet inte varför jag håller på, ständigt håller på. Vet inte varför som i betydelsen jag vet varför men jag önskar sluta att rastlöst förändra inredningen.