Sörjan.

 Natten mot söndag. Jag ligger i sängen och läser och Jussi sover lugnt bredvid min kudde. Plötsligt rycker hon till, huvudet vrids och vänds, öronen bakåtstrukna, katten är nu på alla fyra men pressar sig lågt mot madrassen. Jussi är rädd. 

Jag tänker att det är Sörjan. Att Sörjan följde efter, hem till mig.

Tidigare, på kvällen, innan uppläsningen av texter och dom finlandssvenska artisterna på Tonka, satt jag hos Anna. Det var Anna, Linnea och Barbro. Så ser jag något röra sig i hallen och fastnar med blicken där rörelsen är.Anna frågar: ser du något? Ja, det är något i hallen svarar jag och min blick ligger kvar. Anna säger att det är Sörjan. I nån sekund tänker jag att Sörjan är en katt. Anna fortsätter berätta om närvaron i hallen, en närvaro hon sett och känner av, en närvaro som katter hon är kattvakt åt reagerat på. Katterna kan stelna till och stirra vaksamt mot hallen. Katterna undviker hallen. Just nu är hon inte kattvakt. Annas hall är oväntat lång, som en korridor. 

Kunde den inte fått ett annat namn än Sörjan frågar jag. Anna upplever närvaron som en sörja och därför blev det Sörjan. Kunde den inte fått heta typ Louise tänker jag. Lussan. Anna säger att jag är den första mänskliga besökare som sett Sörjan. 

Nu är natten mot söndag några dygn bort. Jussi har inte varit skrämd något mer, jag har inte sett något röra sig, känner mig allt tryggare i att Sörjan inte smet med, att Jussi bara drömt en slags mardröm, om nu katter kan drömma mardrömmar.