Jag våren år 2011.

 En lugn stund under arbetsnatten klickade jag mig bak i bloggen. Random på 2011. Läste inte. Såg alla dessa bilder av/på mig. 

32 var jag våren 2011.

Långt hår. Längsta jag haft. 

Läppar fylliga som plommon. 

Det var dom jag fastnade vid. Läpparnas svullnad. Inte stora men det som fanns hade volym. Plut.

Och när morgonen kom och jag vägrade mig sömn pga skärmdumpande av mitt yngre jag och jag la upp dom en efter en efter en efter en efter en efter en efter en efter en i stories på Instagram.

Som en manisk hågkomst av ett yngre jag skapat av ett självupptaget nu. Och med delandet av bilderna synliggjorde jag mitt åldrande. Blev aktivt döende.

Sömnen tog mig. Nån timmes ljuvt mörker. När jag vaknade tänkte jag på bilder av/på mig från 2011 som jag inte delat, som jag önskar att jag hade delat.