Duvor no. 2.

 En av våningens balkonger, på mitt arbete alltså, har fått två nattgäster som är duvor. Dom flyttade dit. Sov på en metallbjälke i gult sken från en belysning fäst på en tegelvägg.

Hopkurade ej tätt ihop, med varsin tydlig plats, sov dom. Inte lät dom sig skrämmas av mig när jag jag ovetandes om deras närvara klev ut på balkongen en natt. Stod där och såg deras bajs. 

Som dom bajsat. Droppade högar, som stearin som smält och runnit, som stalagmiter på räcken och bord. Ett bord hade tippat, på dess skiva syntes duvbajshögarna. Som ett landskap, ett kuperat månlandskap. Inte att bordet tippat under avföringens tyngd, utan bordet var nog bara upphandlat skräp som gav vika.

Och då såg jag dom. Dom två duvorna där de satt och sov och inte gav min närvaro nån notis. Deras oräddhet kändes hotfull och jag gick snabbt in. Och betongen och plåten dom bodde i gav en känsla av luttrade duvor, duvor som levt, den hårda skolan gått. 

Nu är ett nät uppsatt mellan bjälke och tak. Duvorna har flyttat och bajset spolats bort. Trasiga möbler sorterats ut.

Ett hotellrum väntar.

Åker till Sundsvall och filmfestival idag. Var där för 3 år sen. Minns hotellrummet. Minns det avskalade enkla hotellrummet. Olika nyanser av vitt. Inte rent vitt utan levt vitt. En patina. Mjuka vita lakan och mörkläggningsgardiner som slöt tätt. 

Det är det rummet jag fantiserar om. Om det vita och om mörkret. Om att äta godis där. Nerbäddat gluffsande. Mjukt fylla mig med mjukt i mjukt. Snälla barnsliga smaker och sen nån kaffe på ett kafé. Se folk i en annan stad. Se gator i en annan stad. 

Förstår aldrig branschdagar. När nån beskriver hur medel till skapande ska sökas slutar jag närvara. Precis som i skolan måste jag i tanken lämna platsen, lämna kroppen som annars rastlöst börjar rycka.

Som på jobbmötena. Där vi sitter i två timmar. TVÅ TIMMAR!!!! Jag känner mig så fången. Ibland. Iaf när det pratas tvätt och vi inte kommer vidare från tvätten och tvätten tar en timme av mötet och då vet jag inget värre men också vad ska vi göra när tvättstugorna  är kiss och bajs och stank och kläder i obestämbara högar och vi ska i det lyckas hålla hygien. Klart det tar över ett möte. Men jag får fan panik och lämnar kroppen där.

Precis som på branschdagar inom film. Där kanske för att det är viktigt, det där med att få pengar till sitt skapande. Det är ju det som avgör om det tas på allvar eller ej och då lämnar jag kroppen för allvar tycks jag vara duktig på att parera mig undan för. 

Och i natt sover jag på ett hotell. Kanske i vitt rum som är bäcksvart. 

Den 24/9.

 Solen ligger lågt när den skiner. Ljuset blir varmt och skuggorna långa hela dagen. Idag mulet så kanske har solen bytt sitt mönster därbakom molnen. Kanske är den vild och busig och bjuder på högt stående junisol. Dom som flyger i plan vet, iaf om dom tittar ut, kanske lägger nån ut en liten filmsnutt med moln från ovan i sol med passande musik på Instagram. 

Ska sluta gnälla över Gorillalala. Kanske. Som att jag kört fast. 

Idag är årsdagen på S tia. Vi har varit på helspänn hela året. Vetskapen om livets skörhet och oberäknelighet är nu koncentrerade kring henne. I lördags hörde E av sig om att S inte svarade. Våra tankar rusande och på mindre än tio minuter hade S 7 missade samtal och ett SMS från mig att nu cyklar jag till din lägenhet, jag har nyckel. 

S promenerade, hade inte hört telefonen. När jag nån timma senare slog mig ner på operan och musiken rivigt drog igång började jag gråta, skyddad av mörkret, av dånet, av ljuset och rörelserna på scen. 

Om Gorillalalas eftermäle.

 Gorillalala visades i Oslo. Som tidigare skrivits så är den en flopp. Den film folk tycker sämst om av mina. Och när jag delade att den skulle visas i Oslo skrev två bekanta att dom bokat biljett och jag tänkte men snälla nej, berätta inte för mig, gå dit och och se och låtsas sen att ni inte sett för ja, ingen förstår, kommer in i, känner något för den.

Nu har det varit tyst från dom sen i söndags då filmen hade sin visning.

Det stora problemet med Gorillalala är att jag gillar den. Att den är det jag ville göra. Så vad gör en sen, vilken väg går jag nu, ska jag gräva mig djupare ner i avståndet till publiken? 

Semestern.

 Jag började bada efter att Babs fått dö. På mornarna efter arbetspassen. I sol, i dimma, i regn. Den 23/7 blev vattnet ett annat. Svalare/friskare. Klart som på hösten. Har jag skrivit det? Det har jag nog.

Men jag fortsatte bada. Simma ut och in, simma i den strömma älven. Badade nog sista gången i måndags. Då var det kallt och min kropp, som strax skulle bli förkyld, tålde inte kylan. Så det kanske blev sommarens sista. Sommaren är nog slut, kanske varit slut ett tag, den tog ju aldrig riktigt fart här. Semester är iaf slut på måndag. 

Var några dagar i Lövvik och sen några dagar i Sthlm. I Lövvik badade jag i en havsvik och vattnet var det bästa jag upplevt. Så kändes det då. Jag som hyllat sjöar och älvar och sagt att havet är överskattat hade bara glömt hur det känns när havet omsluter ens kropp. Men då jag var ensam i sällskapet om att bada blev jag fort rädd för sjöodjur och kunde inte njuta fullt ut. 

I Sthlm badade jag inte. Men gav mig hängivet in i lokaltrafiken. Tunnelbana, spårvagn, färja, buss och  pendeltåg. Spanade in utsmyckningar och stationer, ner i djup som tycktes oändliga. Träffade Agnes, Mimmi, Åsa, Sofia, Katarina, ida, Anton, Håkan, Sören, Sanna och Susanne. Såg Lena Endre svepa förbi i vimlet. Sthlm var ett myller av folk och skönhet. Byggarbetsplatsers dunkande dån och unga män i gula västar med röda flaggor som försökte agera stoppljus åt en folkmassa som bröt sig lös och rusade över gatorna och flaggorna sänktes uppgivet. 

Tog tåget ner kl 04:25. Natten var mild och mörk och vi var bara fyra st i vagnen. Allt var vackrare än någonsin, den blå ljusningen utanför, älvarna vi korsade, dagsljuset som kom och dimman som flöt över dalarna. Tåget fylldes till fullt. 

På tåget hem trängdes vi ihop. Åkte in i skymningen och i Timrå när solen nyss gått ner, slutat glimma i guld mellan träden, och luften blivit rosa och turkos, fördes en vacker man av tåget. Han var lång, höll huvudet kaxigt upp, stora ögon, mörka lockar, en öppen svart dunjacka. Två poliser vid hans sida. Två poliser till vid en piketbuss. Som en filmscen, som att naturlig slowmotion pågick, vi sträckte på oss, vi i tåget som började rulla iväg, vi följde nyfiket hur han leddes bort. 

Jag romantiserar. För att han var vacker, för att kvällen var vacker, för att allt såg ut som sann skönhet. Men hans brott var nog inte vackert alls - så måste jag väl skriva för att visa på samvete, visa på att jag tycker att brott är fult. 

I Umeå var tåget luftigt halvfullt. En timme sent anlände det. Handlade mat på ica berghem. Allt var stilla, trots fredagskväll var ingen ute. Sthlms myller kändes långt bort.

Kvällen efter åkte jag med vänner till Klöse. En timme ut i ingenstans. Så kändes det. Smala vägar som krängde. Och där var det riggat för diktläsning, uppläsning ur en roman, spelning och i en brant slänt ner i en skog en utomhusbio. Fladdermössen drogs till insekterna som drogs till biodukens ljus och gick på jakt mellan våra huvuden. Stjärnorna lyste klarare än på länge och även nu var allt vackrare än någonsin. 

Duvor.

 Sitter på kulturbageriet igen. Sett film. Filmen var tjusig och högtravande. Visuellt lockande. Ljudet/musiken slående. Men i slutändan kändes filmen tom, som att allt var fejk. 

Ovanför glastaket på kulturbageriet drar duvor fram. En stor samling. Dom lyfter från ett tak till ett annat. Runda fina kroppar med runda fina skallar med runda fina kinder med runda fina ögon och en liten mjukt böjd näbb. 

Har saknat duvorna. Stadsduvorna. Dom försvann. Jagades bort. Sköts av. Vad vet jag. 

Kajorna fyllde det tomrum deras frånvaro skapade. 

Men nu är en flock här. Dom har samlats igen, duvorna har hittat hit. Hoppas dom får stanna. Kanske gillar kajor och duvor varann.